Krigsbröllop mellan Patrick Dickson
och
Lucette Schmidt

Lucette Dickson 1:3:2 2 P
Min
mormor Silvia Schmidt (1861–1944) har vid cirka 60 års ålder
skrivit en slags släktkrönika som börjar i slutet av
1700-talet och går vidare, huvudsakligen på den kvinnliga
linjen, ända till vår tid. Följande är ”saxat” från denna.
Den 7 juni
1914 går Lucette Schmidt på Derbyt i Wien tillsammans med sina
vänner från nuvarande Tjeckien och en god vän till dem, en
löjtnant Dickson. Efteråt går de alla fyra hem till familjen
på te. Den 25 juni åker hon ut till dessa vänner på deras
gods. Den 28 juni 1914 sprids nyheten om attentatet på
tronföljaren och hans gemål. Den 1:a juli ringer Lucette hem
till sina föräldrar och berättar att hon ämnar förlova sig med
löjtnant Charles Patrick Dickson. Lucette kom till Wien dagen
därpå och gick genast och mötte sin fästman vid stationen, ty
han hade varit tvungen att inställa sig vid regementet dagen
innan. Han kom nu för att anhålla om hennes hand. Han stannade
hela dagen och föräldrarna tyckte
han var så
sympatisk att de tyckte att det kändes som om de alltid hade
varit bekanta.

Lucette Dickson
1891-1972 |
Patricks föräldrar (William och Louise, som händelsevis
hade varit i Dresden för att hämta hem sin yngsta dotter
Agnes), reste efter ett telefonsamtal genast till Wien,
tog in på Grand Hotel och kunde redan samma kväll komma
till Gisela Strasse på improviserad förlovningssupé.
Sedan blev det flera middagar och utflykter tillsammans
de följande dagarna.
Den
sista augusti 1914 blir det allmän mobilisering och
Patrick måste genast rycka in. Nu träffas inte det unga
på en tid men de skriver brev så att pennorna glöder. I
oktober åkte Lucette till Pardubitz där Patrick varit
förlagd före krigsutbrottet och där han hade en våning.
Bland annat tog hon med sig hans rara lilla hund, en
irländsk terrier, som han hade haft med sig från
Sverige. Kriget rullade vidare och i Wien följde man
ivrigt utvecklingen på alla fronter. Det gick bra för
Österrike och även för Tyskland än så länge.
I slutet av januari 1915
kom Patrick till Wien i åtta dagar, hans första
permission. |
I slutet av
maj blev det ett uppehåll i Patricks brev och oron växte. Så
småningom kom ett meddelande från fronten på uppdrag av maken
till mormors bästa vän, som var general, att Patrick blivit
lätt sårad, ”endast köttsår”. Han hade träffats av en kula som
gått in i vänster axel och ut på andra sidan. Snart kom även
kort från Patrick och senare telegram om var han befann sig.
Silvia (min mormor) och Lucette reste genast dit och fann
honom på ett av sjukhusen. Senare kom han till Wien på fyra
veckors sjukpermission.
De började
nu planera för bröllop, planer som hade avbrutits så
abrupt av krigsutbrottet. Många papper skulle ordnas.
Lucette hade redan övergått till protestantismen men
mycket återstod att ordna med svenska legationen. Mormor
möblerade om ett av rummen i våningen som ett kapell för
detta krigsbröllop. Stor dramatik, det sista av de
viktiga dokumenten kom med bud först klockan fyra på
eftermiddagen den 26 juni 1915, samma dag som bröllopet
hölls. Lucettes brudklänning, som var helt i spets, hade
burits av hennes mormors mormor omkring år 1805.
Närvarande bröllopsvittnen var bland andra Sveriges
ambassadör baron Beck-Friis. Brudparet avreste genast på
bröllopsresa varefter de tidvis bodde i Pardubitz men
gjorde täta besök i Wien.
Senare
insjuknade Patrick i en svår halsfluss som blossade upp
igen så att han slutligen blev inlagd på sjukhus för att
operera bort halsmandlarna. Efter en tid fick han
återvända till fronten.
Lucette
hade redan under förlovningstiden börjat ta lektioner i
svenska hos en dam som hon fått kontakt med genom
bekanta. Nu anmälde hon sig också till en kurs vid en
lantbruksskola, då hon och Patrick drömde om att kunna
köpa ett litet gods när freden kom. Ett tag hjälpte hon
också till på ett krigssjukhus, men efter en tid
upptäckte hon att hon var gravid. På hösten 1916 föddes
jag, till stor glädje för de ensamma damerna. |

Lucette och Patrik
Dickson |
Kriget
fortsatte och efter hand blev livet och matförsörjningen allt
svårare. Min första sommar bodde vi på landet och mormor var
kvar där med mig i september 1917 då mamma och pappa reste
till Sverige och Stockholm under hans permission. De skulle
hälsa på och presentera mamma för släkten. 1918 vistades vi
också på landet. Där kunde man äta upp sig och få med sig en
eller annan fläsksvål hem till Wien. Det jag särskilt minns
att jag hört berättas är, att i Wien blandades malda
hästkastanjer i brödet och att man smälte fläsksvålstärningar
och brynte mjöl i flottet och spädde med vatten för att få en
soppa, ”Einbrenn-suppe”. De knapriga svålknölarna var en
delikatess.

Österrikiska
officerskamrater i 1:a världskriget, Patrick Dickson
sittande till höger.
|
Krigsslutet var mycket dramatiskt: Tidigare hade pappas
regemente kämpat i nordnordost, i Galizien, som tillhör
nuvarande Polen. Men det blev sommaren 1918 förflyttat
till den italienska fronten i närheten av Trieste.
September och halva oktober förflöt ganska lugnt med
nästan dagliga italienska luftanfall som inte gjorde
nämnvärd skada. Då var det viktigare att skydda sig mot
malariamyggorna med nät för fönstret på nätterna. I
slutet av oktober förvärrades situationen genom
intensifierade italienska angrepp och ännu mer den
revolutionära stämningen hos vissa egna trupper
bestående av bl a jugoslaver och serber.
Efter
kejsar Karls sista manifest att dubbelmonarkin ombildats
till en förbundsstat i vilken de olika nationaliteterna
skulle få självständighet blev fronten ohållbar. Den 31
oktober skriver pappa till Wien att han förutser att
postgången kommer att försämras avsevärt och att man
antagligen väntar på befallning om avmarsch. I nästa
brev till Wien den 13 november från Klagenfurt skriver
han att han bifogar brev från den 31 oktober som han
aldrig kunnat posta. Pappa berättar senare i november i
brev till sina föräldrar i Stockholm: |
”Utrymningen
övergick i huvudlöst tillbakarusande av alla trupper. Vi voro
hela tiden utan överbefäl och nyheter. Vårt regemente höll som
väl var ihop och så lyckades vi efter 14 dagars marsch över
Krain och Alperna uppnå tyskt område dvs trakten av Klagenfurt
med alla våra vapen, förråd och träng. Men det var kritiska
dagar bland den fientligt sinnade slovenska befolkningen, som
dessutom försökte hetsa upp den tjeckiska delen av vårt
manskap mot oss. Tillståndet på järnvägarna i trakten av
Laibach och Treist var livsfarligare än i skyttegraven, men
uppåt landet var ordningen bättre så att vi efter fyra dagars
järnvägsresa över Bayern ankommo till Brüx utan förluster”.
Så småningom
kunde han återvända till Wien och min mormor, mamma och mig.
Vi hade hållit oss inomhus och inte känt av revolutionen
särskilt mycket, men livsmedelsförsörjningen höll på att bli
katastrofal. Första dagarna i december sände pappa in sin
ansökan om avsked från österrikiska armén. Utrustad med
rekommendationsbrev sökte han upp ett flertal företag,
särskilt sådana som hade förbindelse med Sverige. Det var
emellertid alltför många före detta anställda som sökte sig
tillbaka till sina anställningar efter kriget för att han
skulle få någon bra plats.
Strax
efter krigsutbrottet, 1914, blev pappa utnämnd till
”Oberleutnant” och 1917 till Ryttmästare. Han fick fem ordnar
under kriget. Ett välfyllt fotoalbum finns kvar från hela
krigstiden men utan några datum och med för oss helt okända
ortsnamn. Jag har heller aldrig hört pappa tala om den tiden,
men han sade en gång i samband med att vi 1943 läste om
tyskarnas fälttåg mot Stalingrad att han ibland fortfarande
hade mardrömmar om kriget.
Åter
i Sverige
Strax efter jul 1918 reste
pappa till Stockholm för att träffa sina föräldrar och
försöka få ett arbete i Sverige, vilket visade sig vara
svårt. Till att börja med gick han en kort
bokföringskurs på Påhlmans handelsinstitut, ty att kunna
tjänstgöra som officer här var uteslutet, då Sverige
började avrusta.
På
våren 1919, kom mamma och jag efter från Österrike och
vi fick bo i en liten annexvåning till mina
farföräldrars stora våning på Artillerigatan.
Vi
bodde kvar där till mars 1920 då pappa äntligen hade
köpt villan i Norrviken och järnvägsvagnen, som stod
magasinerad i Malmö sedan våren 1919, hade anlänt. Den
innehöll hela deras bohag, allt från mammas stora
Bösendorfflygel, alla stora skåp, bord, länstolar osv,
till sänglinne och stora dukar med servetter. Pappa hade
redan tidigare fått en anställning hos en av sina
kusiner, Henning Hallencreutz, vd hos Percy F Luck & Co,
som ägdes av hans fru och hennes systrar. Han fick där
hand om den ekonomiska sidan, vilket ju passade hans
sinne för siffror.
Redan som nyinflyttade i
villan hade vi besök av de många släktingarna i
Stockholm. Det gick tack vare att vi från första stund
hade hembiträde, vilket ju då sågs som en självklarhet.
Det var visserligen unga flickor från landet, men de var
vana att laga svensk husmanskost, något som mamma också
lärde sig så småningom. |

Lucette med Gladys
1:3:2 2:1 |
De var också
vana vid att sätta in innanfönster och att täta dem med
klisterremsor och andra för en sydeuropé främmande saker. Med
matrecept från Österrike och mammas intresse för matlagning
gick det bra trots att mamma var helt ovan vid att ha ett
hushåll. I oktober 1920 kom mormor till oss och kom sedan
varje år, mest över sommaren, men även annars när det
behövdes, t ex så att mamma skulle kunna åka till Wien.
Förutom
föräldrarnas livliga umgänge med släkt hade vi ofta besök av
österrikare som vistades i Stockholm kortare eller längre tid.

Gladys Jakobsson,
1:3:2 2:1, f 1916, har berättat om sina föräldrar
och farföräldrar för barnbarnet Stina Jakobsson
1:3:2 2:1 2:2, f 1980 |
Första
gången mamma återvände till Wien var våren 1923, då
väntade hon Daisy och tog med Cecil och mig. Det var ett
äventyr, Cecil var ju endast ett och ett halvt år. Först
nattåget till Trelleborg, sedan färjan med sjösjuka till
Sassnitz, därefter övernattning på hotel i Berlin och
sist en lång dag på tåget till Wien.
Sedan
åkte mamma flera gånger ensam till Wien och då ser jag
av pappas brev att han på helgerna gör långa promenader
hemma i Norrviken med Jerry, en trevlig strävhårig
irländsk terrier. När han fick tillfälle badade både han
och Jerry gärna. Särskilt i Ravaln. En gång åkte han
”bananbåt” från Göteborg till Rotterdam. Det var mycket
lyckat. Några gånger reste mina föräldrar tillsammans
till Wien. Där träffade de bl a en regementskamrat till
pappa, Steinbickler, och hans familj, vilka vi andra
också träffat. Pappa var också medlem i
Kapplöpningssällskapet och gick ofta och såg på
löpningarna på Ulriksdal och vi barn följde med ibland.
Cecil (1:3:2 2:2) föddes
7 augusti 1921 och Daisy (1:3:2 2:3) den 22 september
1923. De lekte så småningom mycket tillsammans och fick
gemensamma vänner. |
Av de
bevarade breven ser jag att mamma och pappa skrev långa,
kolossalt kärleksfulla och omtänksamma brev till varandra så
fort någon av dem var borta hemifrån. Det sista var när mamma
hälsade på Tore och mig i Sundsvall 1944. Det är tack vare
dessa sparade brev som jag fått reda på mycket som annars hade
varit glömt.
|