Krigsbröllop mellan Patrick Dickson

och Lucette  Schmidt


Lucette Dickson 1:3:2 2 P

Min mormor Silvia Schmidt (1861–1944) har vid cirka 60 års ålder skrivit en slags släktkrönika som börjar i slutet av 1700-talet och går vidare, huvudsakligen på den kvinnliga linjen, ända till vår tid. Följande är ”saxat” från denna.

Den 7 juni 1914 går Lucette Schmidt på Derbyt i Wien tillsammans med sina vänner från nuvarande Tjeckien och en god vän till dem, en löjtnant Dickson. Efteråt går de alla fyra hem till familjen på te. Den 25 juni åker hon ut till dessa vänner på deras gods. Den 28 juni 1914 sprids nyheten om attentatet på tronföljaren och hans gemål. Den 1:a juli ringer Lucette hem till sina föräldrar och berättar att hon ämnar förlova sig med löjtnant Charles Patrick Dickson. Lucette kom till Wien dagen därpå och gick genast och mötte sin fästman vid stationen, ty han hade varit tvungen att inställa sig vid regementet dagen innan. Han kom nu för att anhålla om hennes hand. Han stannade hela dagen och föräldrarna tyckte

han var så sympatisk att de tyckte att det kändes som om de alltid hade varit bekanta.


Lucette Dickson 1891-1972

Patricks föräldrar (William och Louise, som händelsevis hade varit i Dresden för att hämta hem sin yngsta dotter Agnes), reste efter ett telefonsamtal genast till Wien, tog in på Grand Hotel och kunde redan samma kväll komma till Gisela Strasse på improviserad förlovningssupé. Sedan blev det flera middagar och utflykter tillsammans de följande dagarna.

Den sista augusti 1914 blir det allmän mobilisering och Patrick måste genast rycka in. Nu träffas inte det unga på en tid men de skriver brev så att pennorna glöder. I oktober åkte Lucette till Pardubitz där Patrick varit förlagd före krigsutbrottet och där han hade en våning. Bland annat tog hon med sig hans rara lilla hund, en irländsk terrier, som han hade haft med sig från Sverige. Kriget rullade vidare och i Wien följde man ivrigt utvecklingen på alla fronter. Det gick bra för Österrike och även för Tyskland än så länge.

I slutet av januari 1915 kom Patrick till Wien i åtta dagar, hans första permission.

I slutet av maj blev det ett uppehåll i Patricks brev och oron växte. Så småningom kom ett meddelande från fronten på uppdrag av maken till mormors bästa vän, som var general, att Patrick blivit lätt sårad, ”endast köttsår”. Han hade träffats av en kula som gått in i vänster axel och ut på andra sidan. Snart kom även kort från Patrick och senare telegram om var han befann sig. Silvia (min mormor) och Lucette reste genast dit och fann honom på ett av sjukhusen. Senare kom han till Wien på fyra veckors sjukpermission.

De började nu planera för bröllop, planer som hade avbrutits så abrupt av krigsutbrottet. Många papper skulle ordnas. Lucette hade redan övergått till protestantismen men mycket återstod att ordna med svenska legationen. Mormor möblerade om ett av rummen i våningen som ett kapell för detta krigsbröllop. Stor dramatik, det sista av de viktiga dokumenten kom med bud först klockan fyra på eftermiddagen den 26 juni 1915, samma dag som bröllopet hölls. Lucettes brudklänning, som var helt i spets, hade burits av hennes mormors mormor omkring år 1805. Närvarande bröllopsvittnen var bland andra Sveriges ambassadör baron Beck-Friis. Brudparet avreste genast på bröllopsresa varefter de tidvis bodde i Pardubitz men gjorde täta besök i Wien.

Senare insjuknade Patrick i en svår halsfluss som blossade upp igen så att han slutligen blev inlagd på sjukhus för att operera bort halsmandlarna. Efter en tid fick han återvända till fronten.

Lucette hade redan under förlovningstiden börjat ta lektioner i svenska hos en dam som hon fått kontakt med genom bekanta. Nu anmälde hon sig också till en kurs vid en lantbruksskola, då hon och Patrick drömde om att kunna köpa ett litet gods när freden kom. Ett tag hjälpte hon också till på ett krigssjukhus, men efter en tid upptäckte hon att hon var gravid. På hösten 1916 föddes jag, till stor glädje för de ensamma damerna.


Lucette och Patrik Dickson

Kriget fortsatte och efter hand blev livet och matförsörjningen allt svårare. Min första sommar bodde vi på landet och mormor var kvar där med mig i september 1917 då mamma och pappa reste till Sverige och Stockholm under hans permission. De skulle hälsa på och presentera mamma för släkten. 1918 vistades vi också på landet. Där kunde man äta upp sig och få med sig en eller annan fläsksvål hem till Wien. Det jag särskilt minns att jag hört berättas är, att i Wien blandades malda hästkastanjer i brödet och att man smälte fläsksvålstärningar och brynte mjöl i flottet och spädde med vatten för att få en soppa, ”Einbrenn-suppe”. De knapriga svålknölarna var en delikatess.


Österrikiska officerskamrater i 1:a världskriget, Patrick Dickson sittande till höger.

Krigsslutet var mycket dramatiskt: Tidigare hade pappas regemente kämpat i nordnordost, i Galizien, som tillhör nuvarande Polen. Men det blev sommaren 1918 förflyttat till den italienska fronten i närheten av Trieste. September och halva oktober förflöt ganska lugnt med nästan dagliga italienska luftanfall som inte gjorde nämnvärd skada. Då var det viktigare att skydda sig mot malariamyggorna med nät för fönstret på nätterna. I slutet av oktober förvärrades situationen genom intensifierade italienska angrepp och ännu mer den revolutionära stämningen hos vissa egna trupper bestående av bl a jugoslaver och serber.

Efter kejsar Karls sista manifest att dubbelmonarkin ombildats till en förbundsstat i vilken de olika nationaliteterna skulle få självständighet blev fronten ohållbar. Den 31 oktober skriver pappa till Wien att han förutser att postgången kommer att försämras avsevärt och att man antagligen väntar på befallning om avmarsch. I nästa brev till Wien den 13 november från Klagenfurt skriver han att han bifogar brev från den 31 oktober som han aldrig kunnat posta. Pappa berättar senare i november i brev till sina föräldrar i Stockholm:

”Utrymningen övergick i huvudlöst tillbakarusande av alla trupper. Vi voro hela tiden utan överbefäl och nyheter. Vårt regemente höll som väl var ihop och så lyckades vi efter 14 dagars marsch över Krain och Alperna uppnå tyskt område dvs trakten av Klagenfurt med alla våra vapen, förråd och träng. Men det var kritiska dagar bland den fientligt sinnade slovenska befolkningen, som dessutom försökte hetsa upp den tjeckiska delen av vårt manskap mot oss. Tillståndet på järnvägarna i trakten av Laibach och Treist var livsfarligare än i skyttegraven, men uppåt landet var ordningen bättre så att vi efter fyra dagars järnvägsresa över Bayern ankommo till Brüx utan förluster”.

Så småningom kunde han återvända till Wien och min mormor, mamma och mig. Vi hade hållit oss inomhus och inte känt av revolutionen särskilt mycket, men livsmedelsförsörjningen höll på att bli katastrofal. Första dagarna i december sände pappa in sin ansökan om avsked från österrikiska armén. Utrustad med rekommendationsbrev sökte han upp ett flertal företag, särskilt sådana som hade förbindelse med Sverige. Det var emellertid alltför många före detta anställda som sökte sig tillbaka till sina anställningar efter kriget för att han skulle få någon bra plats.

Strax efter krigsutbrottet, 1914, blev pappa utnämnd till ”Oberleutnant” och 1917 till Ryttmästare. Han fick fem ordnar under kriget. Ett välfyllt fotoalbum finns kvar från hela krigstiden men utan några datum och med för oss helt okända ortsnamn. Jag har heller aldrig hört pappa tala om den tiden, men han sade en gång i samband med att vi 1943 läste om tyskarnas fälttåg mot Stalingrad att han ibland fortfarande hade mardrömmar om kriget.

Åter i Sverige

Strax efter jul 1918 reste pappa till Stockholm för att träffa sina föräldrar och försöka få ett arbete i Sverige, vilket visade sig vara svårt. Till att börja med gick han en kort bokföringskurs på Påhlmans handelsinstitut, ty att kunna tjänstgöra som officer här var uteslutet, då Sverige började avrusta.

På våren 1919, kom mamma och jag efter från Österrike och vi fick bo i en liten annexvåning till mina farföräldrars stora våning på Artillerigatan.

Vi bodde kvar där till mars 1920 då pappa äntligen hade köpt villan i Norrviken och järnvägsvagnen, som stod magasinerad i Malmö sedan våren 1919, hade anlänt. Den innehöll hela deras bohag, allt från mammas stora Bösendorfflygel, alla stora skåp, bord, länstolar osv, till sänglinne och stora dukar med servetter. Pappa hade redan tidigare fått en anställning hos en av sina kusiner, Henning Hallencreutz, vd hos Percy F Luck & Co, som ägdes av hans fru och hennes systrar. Han fick där hand om den ekonomiska sidan, vilket ju passade hans sinne för siffror.

Redan som nyinflyttade i villan hade vi besök av de många släktingarna i Stockholm. Det gick tack vare att vi från första stund hade hembiträde, vilket ju då sågs som en självklarhet. Det var visserligen unga flickor från landet, men de var vana att laga svensk husmanskost, något som mamma också lärde sig så småningom.


Lucette med Gladys 1:3:2 2:1

De var också vana vid att sätta in innanfönster och att täta dem med klisterremsor och andra för en sydeuropé främmande saker. Med matrecept från Österrike och mammas intresse för matlagning gick det bra trots att mamma var helt ovan vid att ha ett hushåll. I oktober 1920 kom mormor till oss och kom sedan varje år, mest över sommaren, men även annars när det behövdes, t ex så att mamma skulle kunna åka till Wien.

Förutom föräldrarnas livliga umgänge med släkt hade vi ofta besök av österrikare som vistades i Stockholm kortare eller längre tid.


Gladys Jakobsson, 1:3:2 2:1,  f 1916, har berättat om sina föräldrar och farföräldrar för barnbarnet Stina Jakobsson
1:3:2 2:1 2:2,  f 1980

Första gången mamma återvände till Wien var våren 1923, då väntade hon Daisy och tog med Cecil och mig. Det var ett äventyr, Cecil var ju endast ett och ett halvt år. Först nattåget till Trelleborg, sedan färjan med sjösjuka till Sassnitz, därefter övernattning på hotel i Berlin och sist en lång dag på tåget till Wien.

Sedan åkte mamma flera gånger ensam till Wien och då ser jag av pappas brev att han på helgerna gör långa promenader hemma i Norrviken med Jerry, en trevlig strävhårig irländsk terrier. När han fick tillfälle badade både han och Jerry gärna. Särskilt i Ravaln. En gång åkte han ”bananbåt” från Göteborg till Rotterdam. Det var mycket lyckat. Några gånger reste mina föräldrar tillsammans till Wien. Där träffade de bl a en regementskamrat till pappa, Steinbickler, och hans familj, vilka vi andra också träffat. Pappa var också medlem i Kapplöpningssällskapet och gick ofta och såg på löpningarna på Ulriksdal och vi barn följde med ibland.

Cecil (1:3:2 2:2) föddes 7 augusti 1921 och Daisy (1:3:2 2:3) den 22 september 1923. De lekte så småningom mycket tillsammans och fick gemensamma vänner.

Av de bevarade breven ser jag att mamma och pappa skrev långa, kolossalt kärleksfulla och omtänksamma brev till varandra så fort någon av dem var borta hemifrån. Det sista var när mamma hälsade på Tore och mig i Sundsvall 1944. Det är tack vare dessa sparade brev som jag fått reda på mycket som annars hade varit glömt.

 

 

Webmaster: Maud Dickson