CHARLES
ANTHONY DICKSON
2:3:3 2:1:1

Charles Anthony Dickson föddes den 19 augusti 1957. Han dog
inte fullt 26 år gammal efter en trafikolycka i början av
sommaren 1983.
Tony kallades han i sin barndom, senare blev tilltalsnamnet
Charles. Han deltog i några av släktmötena (släkten Johan Olof
Arbmans på sin moders sida) - mötet i Segloria/Sexdrega blev
det sista för honom.
Han var släktkär - och mycket kär för sina närmaste. Inom
familjen blev hans och hans hustrus Karins hem några kilometer
utanför centralorten Mullsjö en samlings- och stödjepunkt. Han
hade ju sex yngre syskon och en moder, som behövde kontakt och
stöd efter faderns, Roberts, bortgång.
Både Charles och Karin höll på att fullfölja sina utbildningar
till verktygsmakare resp. sjuksköterska, när slaget kom.
Charles höll på att bygga upp en mindre verkstad i en äldre
ekonomibyggnad, som hörde stället till. Där arbetade han själv
med vänner och kamrater på fritid med reparation av egna och
andras fordon. Dagen före olyckan hade han tex. lämnat mig en
Saab 96, som han hade gjort i ordning.
Det är svårt att veta, men jag tror, att han började finna sin
rätta plats i tillvaron. Det var nämligen tydligt, att han
hade ett stort intresse för och mycket kunnande om fordon och
även andra typer av maskineri.
Det är omvittnat av den lärare i Jönköping - dit han pendlade
- att han var både intresserad och tekniskt begåvad. En
släkting, Torsten Schmidt, uttryckte en gång förvåning över
den snabbhet, med vilken Charles kunde byta motor i en bil.
charles hade också prövat på annan verksamhet. Han var tex. en
tid sjöman. Jag vet också, att han haft extraknäck som
nattportier. En tid har han haft lärarvikariat, och han hyste
planer på att skaffa behörighet som yrkeslärare.
Deltagarna i släktmötet 1979 o Nora kan erinra sig, hur ett
par pojkar Dickson efter högmässans slut kunde upptäckas allra
överst uppe på takåsen på det branta kyrktaket. Den sortens
lekfulla våghalsighet var typisk även för Charles i tonåren.
Det fanns säkert kvar hos Charles något utmanande i den
bemärkelsen, att han inte först och främst strävade efter att
befästa sin egen säkerhet eller trygghet. På så sätt gav han
olyckan rätt stor chans.
Han var på intet sätt utmanande och fräck och absolut ingen "klättermustyp".
Tvärtom var han mycket tillmötesgående och ömsint. Saknaden
efter honom är stor hos oss, som stod honom nära.
Esbjörn Hasselberg.
|