HÄSTARNA PÅ
TJOLÖHOLM
Jag skrev två artiklar om
hästarna på Tjolöholm inför SM i körning, som gick av
stapeln där.
De publicerades i lokaltidningen, som går ut i närmare
20 000 ex. Kram, Birgitta
Detta
trevliga brev dyker ner i min brevlåda och med Birgitta
Lundins hjälp,
kan jag därför publicera kopior av hennes artiklar i Norra Halland
Dicksons,
Bondes och hästarna på Tjolöholm

Carl Bonde hoppar
Emperor
Tjolöholms
stuteri – Skandinaviens största och modernaste i början
på 1890-talet – blev naturligtvis mycket omtalat och
lockade hästexpertis från när och fjärran. Inte bara den
stora anläggningen med importerade fullblod,
Hannoveranare och egna uppfödningar imponerade, den
välrenommerade körskolans elever fick allt som oftast
visa upp sina färdigheter för intresserade besökare.
Eleverna
utbildades under 6 månader och fick därefter betyg i
körning med par, med spann, ridning, stalltjänst och
handlag, hästkännedom, hovbeslag och uppförande. Lärarna
var några av dåtidens skickligaste: ryttmästare och
stuterichef Gustaf Örn och körmästare Pelle Westberg.
Kända
kapplöpningshästar
De engelska
fullblod som J F Dickson importerade var främst ämnade
för kapplöpning. Men de användes också flitigt i aveln,
och kom att utgöra en del av grunden till det svenska
halvblodet. ”Telephone”, ”Druid”, ”Macaw” och ”Upset” är
namn som kan dyka upp om man lyckas hitta en stamtavla
som går så långt tillbaka i generationerna. En av de
mest kända svenska avelshingstarna, Ganesco 503
(f.1971), har som morfars mormors mor fullblodet Tea
Cake, ett av Tjolöholms avelsston.
Telephone
gick löp på Irland och gjorde väl ifrån sig, och på
kapplöpningsbanan i Partille (som hette Partilled då)
tävlade bl a Leades och Csardas, den senare med omdömet
”en elak djäfvul”.

Väl
dokumenterad verksamhet
De
handskrivna stuteriböckerna, som finns kvar i Tjolöholms
arkiv, beskriver allt från stamtavlor, hästarnas
exteriörer – från det fölen är 8 dagar gamla och
utvecklingen framåt! – kostnader för hästarnas resor,
hovbeslag, sadlar, träns och foder till priser för inköp
av hästarna samt vad de ev såldes för.
Man förstår
hur värdefullt hästmaterialet (ca 120 hästar) var, när
Lady Newtons föl betingar ett värde av 600.- och
unghästen Ester såldes till löjtnant von Horn för
1800.-. Jämför med Beridare Carlssons ”aflöning maj o.
juni: 35 kr”! (1897)
Stallmästare Dickson, skicklig ryttare och kusk
När
hästexperter och hågade uppköpare besökte Tjolöholm, var
det inte ovanligt att James Fredrik Dickson själv satt i
sadeln och visade hästarna. Han var en mycket skicklig
ryttare, som med sin hunter Lord hoppade hinder på 1,50
m, vilket även idag är en betydande höjd.
Inte heller
som kusk var han oäven, han körde enligt uppgift upp
till sexspann.
Hans
intresse för hästar och ridning delades av den enda
dottern, Blanche. Det sägs att far och dotter red runt
Tjolöholms ägor varje morgon, då de befann sig på
godset.
Jag har inte
funnit några handlingar som direkt visar att fru Dickson
också var ryttare och/eller kusk. Men att hon var fäst
vid åtminstone en häst framgår av ett brev till unge
gudsonen Adrian Florman 1905 (översatt fr eng):
”Victoria föll på vägen till stationen i fredags och
skadade sitt ben på samma ställe som förut, stackars
gamla häst. Jag är rädd att hon inte klarar mycket mer
arbete. Hon är den enda hästen som är kvar nu av dem som
Uncle James gav mig” (James Fredrik, förf.anm.).
Guldmedaljören greve Carl Bonde

Carl Bonde med sönerna
Carl, Thord och Nils till häst
James
Fredrik Dicksons hädanfärd gick på sätt och vis också i
hästarnas tecken, om man får uttrycka sig så. Under en
middag i februari 1898 på Grand Hotel Haglund i Göteborg
för Fältrittklubben, skulle Dickson hålla tal på
engelskt ryttarmaner, genom att stå med en fot på bordet
och den andra på stolen. Det bar sig inte bättre än att
han föll och skar sig på ett krossat glas. Han virade
ett cigarrettpapper om fingret och därefter
stanniolpapperet från en champagneflaska, med
blodförgiftning som följd.
Affärer och
skötsel av Tjolöholms stuteri övertogs efter Dicksons
död av hans svärson, greve Carl Bonde. Bonde var officer
och en van ryttare med hästintresse, om än inte
affärssinne. Han hade titeln ”Hovstallmästare” – lite
högre än vad svärfar nådde. Han intresserade sig främst
för jordbruket och ladugårdsskötseln. Men för Hallands
läns Hushållningssällskaps räkning köpte han under
första världskriget upp arbetshästar och exporterade
till Tyskland med god vinst.
Efter
Blanche Dicksons död 1906 bosatte sig Blanche och Carl
Bonde på Tjolöholm. Hästbeståndet på Tjolöholm
halverades under de första åren på 1900-talet, och så
småningom upphörde stuteriverksamheten helt. Byggnaderna
revs, men det stora ridhuset flyttades närmare slottet
och användes av Bonde. Här tränades hans ”Emperor”,
hästen som han vann guld i dressyr med under Olympiska
Spelen 1912. Emperor kunde hoppa också, som framgår av
fotot. Och hästen blev kvar på Tjolöholm – när han dog
begravdes han i kullen nära parkeringen.
Vagnshästar
och vagnar behölls och huserade i det som nu är
vagnsmuseum. Deras individuella seldon med Dicksons och
Bondes vapen finns kvar, liksom en del av vagnarna.
Blanche Bonde fortsatte att köra sin lätta Victoria när
hon skulle shoppa eller göra visit i Kungsbacka, trots
att paret Bonde tidigt skaffade sig automobil.
Arbetshästarna behölls också länge, och de är lika
noggrant dokumenterade som fullbloden.

Blanche
Bonde på Lisa och Nils till höger |
Envisa Lisa
En mycket älskad fyrbent varelse var paret
Bondes söners ponny, Lisa. Hon gjorde som
hon ville, ingen kunde tvinga henne till
något, men det fick man finna sig i. När hon
gick var det antingen framför sin lilla
gigg, som finns kvar i vagnsmuseet, eller
under en liten ryttare. Eller som på bilden,
under en stor ryttare. Fotot på grevinnan
Bonde på ponnyn Lisa med sonen Nils
hållandes i grimman visar på värme och
humor, och en stor, stor kärlek till hästar.
Birgitta Lundin |
Källor: Carl
Bonde: ”Jag berättar för Jan”
Lazarus: ”Svenska Millionärer”
Tjolöholms arkiv (stuteriböcker, brev och
foton)
|