ROBERT DOUGLAS PETER ANKER DICKSON
1929-1980
2:3:3 2:1
Alla
människor rymmer bra och dåliga sidor. Min far var inget
undantag från den regeln. Varje människa som kände Robert,
skulle nog skriva från varandra väldigt skilda
sammanfattningar om den komplexa människa som han var. Det som
följer är helt och hållet min bild, men jag skall ändå
försöka vara nyanserad. Det blir delvis en berättelse om min
barndom.

Han
älskade livet och levde det fullt ut. Det fick han betala för,
och dog sommaren 1980 i sin tredje hjärtinfarkt. Troligen till
följd av långvarig övervikt, att han rökte större delen av
sitt liv (trots att han slutade 1976), och fullständigt
vägrade att ta hänsyn till sin egen hälsa. Ett av hans
favorituttryck kan få illustrera detta. Pappa sa ibland
"hellre lyss till den tarm som brast, än aldrig spänna en
mage", vilket förstås är en lek med uttrycket "hellre lyss
till den sträng som brast, än aldrig spänna en båge". Och nog
spände han sin båge.
Han
växte upp med sin bror Clarence, och dom hittade på
mycket bus tillsammans, som han gärna berättade om för
oss barn. Han gick på internatskolan Sigtuna Läroverk,
vilket han avskydde och det satte djupa spår i honom.
Pennalismen var utbredd på internatskolor, och pappa
råkade illa ut. Därför valde han också att inte låta
något av sina egna barn gå på internatskola. Över huvud
taget var det mycket från hans barndom som han ville
göra annorlunda med sina egna barn.
1957
gifte han sig med den sju år yngre prästdottern Monica
(född Hasselberg), som han träffade i Uppsala där de
bodde grannar. De fick barnen
Charles Anthony 1957,
John Clarence 1959, Margeret Ann 1966,
Christopher Robin (alltså mig) 1968, tvillingarna
George Edward och James Fredrik 1970, och
så
Jessica
Charlotte som föddes 1980 ett par månader efter att
pappa dog. Pappa höll på den Dicksonska traditionen med
engelskt klingande namn. |
 |
Han hade
bestämda åsikter om det mesta, och var borgerlig i sin
politiska åskådning i ungdomen; efter förebild av hans mentor
och styvfar Carl Kempe, moderns andre make. Men hans medkänsla
med de svaga och utstötta i samhället fick honom att i vuxen
ålder engagera sig politiskt för socialdemokraterna, för
föreningen Hem och Skola, antidrogkampanjer och för elever som
hade det svårt på skolorna där han arbetade som
högstadielärare under större delen av sitt vuxna liv. När vi
var ute och körde bil, tog han ofelbart upp liftare (det fanns
gott om dem på den tiden), även om vi redan hade full bil. Om
någon stod vid sidan av vägen och fått problem med bilen,
stannade han och hjälpte till. När någon var ledsen, tröstade
han. Han var på många sätt en god människa, och trodde på att
handla mot andra så som man vill att andra skall handla mot
honom själv. Trots att omvärlden långt ifrån alltid behandlade
honom lika väl tillbaka, höll han benhårt fast vid sina
principer. Han var också en mycket engagerad far, fastän vi
barn (och mamma) ofta kände att vi önskat få mer av honom. Men
så var vi ju också sex barn att dela honom, och en sjunde på
väg när han dog. Nåja, mina äldsta bröder var så mycket äldre
och flyttade hemifrån direkt efter grundskolan, så vi var väl
på det hela taget fyra barn att dela på honom när jag växte
upp. Han uppfostrade oss att inte mobba, att stå för våra
åsikter och att aldrig någonsin bära hand på en kvinna. Han la
all tonvikt i uppfostran på hur vi borde vara eller inte vara
mot våra medmänniskor. Bordsskick, hur man klär sig och mycket
annat som är viktigt i somliga hem, betraktade han som
fullständigt ointressant. Städning var heller inte
högprioriterat. Vi storstädade inför storhelger eller när vi
skulle få besök av exempelvis farmor. Och då var det förstås
mycket att göra.
 |
Han
hittade ofta på saker med oss barn. Vi åkte och badade
eller hälsade på vänner och bekanta. När vi någon gång
fick syn på något spännande på väg någonstans, stannade
vi och tittade på det. Pappa gillade att göra saker helt
spontant. Som ett tillfälle när vi på nära håll fick se
en massa luftballonger, så stannade vi och pappa tog
flera kort på det. Sådana saker uppskattade jag som
barn. På somrarna åkte vi oftast ett par veckor till
Ekolsunds Slott, där farmor bodde delar av året. Ibland
därifrån vidare norrut till herrgården Gideå Bruk. På
dessa exotiska ställen upplevde vi barn många spännande
äventyr. |
Något som
jag uppskattade ännu mer, var när pappa berättade sagor. Just
berättade, han vägrade kategoriskt att läsa sagor för
oss. Men vad gjorde väl det, pappa hade en helt otrolig
fantasi. Om jag hade kunnat spela in hans sagor och lyssna på
i efterhand... Han lät ofta oss barn få huvudroller i sagorna,
där vi var med om äventyr med tidsresor, en robottjej med
superkrafter och mycket annat helt fantastiskt. Det värsta som
kunde hända var att man somnade, vilket förstås var
oundvikligt när vi låg i mörkret och lyssnade till pappas
härliga berättelser efter en lång dag. När jag vaknade
bekymrade det mig alltid vad jag hade missat. Om jag skall
välja ut en enskild sak med min far som jag älskade mest, är
det nog dessa sagor. En annan sak är när vi hade en dag eller
natt med pappa. Då tog han med ett av oss fyra barn ut på
något kul, vilket var något av ett äventyr. Det kunde vara
bio, att åka och hälsa på någon av pappas spännande bekanta
(han kände verkligen intressanta människor), eller något helt
annat, men ett av oss barn stod i centrum för några timmar,
och pappa försökte att så rättvist som möjligt gå runt så att
vi fick vara med om det lika många gånger.
Just
rättvisa var mycket viktigt för honom. Om vi hade godis
eller glass så gjorde pappa en exakt uppdelning så att
inget av barnen skulle få mer eller mindre än någon
annan. Jag tror själv att pappa gjorde ett misstag i
denna exakta millimeterrättvisa, som snarare lärde oss
att avundsjukt bevaka våra rättigheter, än generositet
mot varandra. Men icke desto mindre gjorde han vad han
trodde var det rätta, i detta och alla andra sammanhang.
Och det respekterar jag honom för. Som far var han
mycket auktoritär, kanske delvis för att uppväga att
mamma inte alls var sådan. Han hade ett humör som kunde
svänga fort, och han kunde tyvärr bli väldigt arg för
småsaker, som när vi hade sönder ett glas eller en
tallrik. |

Robert, Anne och Monica |
Sådant
händer ju oundvikligen när man har små barn, men pappa fäste
sig vid saker och blev ledsen och arg när de gick sönder.
Han blev förstås också arg om vi burit oss illa åt mot
varandra eller någon annan. Men han var inte långsint, och när
han hade skällt färdigt, var det för hans vidkommande över.
För oss barn kunde det nog ta lite längre tid...
Pappa
avskydde slätstrukenhet och uniformitet och var själv full av
ytterligheter. Eftersom han var generös och gav mycket av sig
själv, fick han många vänner. Men hans rättspatos och dåliga
humör när han tyckte att någon bar sig illa åt, gjorde att han
också lätt skaffade ovänner. Det kunde vara politiska
motståndare, eller någon vuxen som trängde sig före ett barn i
en kö. Han blev ofta så arg att han tuggade fradga, och kanske
bidrog dessa raseriutbrott till hans för tidiga död. Han kunde
fullständigt köra över människor när han var ilsken. Pappa var
inte en smidig människa, och han vägrade i alla sammanhang att
anpassa sig till sådant som han tyckte var fel. "Ont skall med
ont fördrivas" brukade han säga, och handlade följdriktigt
efter denna devis.

John och Charles |
Förutom heltidsarbetet som lärare och far, fann han
också tid till att undervisa i engelska på kvällskurser
för vuxna, sjunga i kyrkokören, politiskt arbete, och
att läsa en hel del. När han var ung var han en
framgångsrik tävlingssimmare, och blev som bäst tvåa i
en större regional tävling i frisim. Efter att han slutat röka började
han åter simma uppåt ett par tre mil i veckan, i
synnerhet sedan Mullsjö byggt en simhall. Då köpte han
årskort till sig själv och resten av familjen, och såg
till att få nummer ett i nummerserien. Sedan blev han
kanske den mest frekvente simhallsbesökaren i hela
Mullsjö, men han gick också långa promenader.
|
Han såg
rätt mycket på TV med oss barn, och använde dessa gemensamma
upplevelser i sin uppfostran. När någon bar sig illa åt på
tv:n, lät han oss veta det, och inympade noga i oss barn att
vi aldrig skulle göra något liknande.
Pappa var
en utpräglad tävlingsmänniska. Han gillade utmaningar av alla
de slag, och kunde göra en tävling av det mesta. Han spelade
ofta bridge, ibland tvåmanspatiensen "Hasty Patience" där det
gäller att vara snabbast och man får lägga på varandras ess.
Eller fyra i rad i tre dimensioner, eller luffarschack eller
schack. För att vi inte skulle förlora intresset, exempelvis
när han och jag spelade grabbisch mot varandra, så hjälpte han
gärna till och gav tips och idéer om vad man skulle göra
härnäst för smart drag. Det gjorde att det fortfarande var
kul, fast pappa var mycket duktigare. Det ledde också till att
jag blev en hygglig grabbischspelare och till att jag lärde
mig tänka och analysera på ungefär samma sätt som pappa
gjorde. Ett annat exempel är när vi var ute och åkte, så
tävlade hela övriga familjen mot pappa i att se kyrkor först.
Vi kallade det "kyrktävling", och när man såg en så sa man
snabbt "kyrka". Fast det var ju bråttom, så pappa sa nå't i
stil med "tjya" eller "tja" kanske. När bilresan var över hade
pappa nästan alltid fått ihop flest. En gång avslöjade han att
han hade kört i snigelfart när han var själv, för att ta reda
på exakt var på vägstreckan varje kyrka blev synlig. Sådan var
han. Jag tror att han gjorde allt detta, för att livet skulle
bli mer spännande och för att undvika tristess. Det lyckades
han väl med. Han tävlade också regelbundet i korsordlösning
mot mamma. De låg ofta på helgerna och lyssnade på Hasse
Tellemar i radion, och löste i var sin Lycko-krysset eller
favoriten Svenska Dagbladets söndagskryss. Hur han hann med
allt är i efterhand svårt att förstå, men han sov inte mycket,
och levde intensivt i varje minut.

Robin, Anne och John
Ett av
hans stora intressen var att fiska och i synnerhet flugfiske.
Pappa hade svensk fiskmästarexamen, och vi åkte ibland ut hela
familjen och fiskade, exempelvis i Hökensås. I det militära
var han flygare, och busig där, liksom i de flesta andra
sammanhang. Han berättade gärna om hur han flög mellan de två
tornen på Uppsala Domkyrka, en händelse som ledde till att han
blev av med sitt flygcertifikat. Men han hade slagit vad om
att han skulle kunna göra det, och han vann sitt vad. Ibland
la vi träpussel ihop hela familjen med 300-1000 bitar. Då
försökte vi ta var sina områden, och pappa valde ofta det
svåraste området, exempelvis himlen. Någon av oss barn kunde
få ta den enklare ramen.
Några år i
ungdomen mönstrade han på som sjöman, och han berättade om hur
han en gång i Sydamerika blev rånad och knivskuren, men hur
han senare blev vän med rånaren och de gick på krogen
tillsammans.
Pappa var
okonventionell och lämnade ingen som mötte honom oberörd. Vi
är många som saknar honom.
Robin Dickson

|