Gamla kort
av Peter Dickson
(2:3:3 2:2:1)
Jag har ett kuvert med gamla kort som jag har fått av
pappa. De föreställer människor jag aldrig har träffat
och som i flera fall varit döda mer än hundra år. På ett
sätt är de främlingar allihop men samtidigt har jag nära
band till dem alla. Jag bär deras gener, ansiktsdrag och
namn. Och när jag hör pappa tala med värme om vissa av
dem, som han kände, inser jag hur paradoxalt nära mig de
ändå är.
Den som är närmast
mig är farfar,
Peter (2:3:3 2), som finns på ett enda kort. Där
står han en solig dag i kritstrecksrandig mörk kostym,
med väst, slips och vit skjorta. I slipsen sitter en nål
och i bröstfickan har han en elegant näsduk. Han är
mycket ung och håret är mörkt, glänsande och
bakåtkammat. Det roliga med bilden är att han bär på ett
tennisracket. Jag vet inte så mycket om sederna på
tjugotalet men jag hade föreställt mig att man även då
föredrog att sporta i lite lättare kläder. Farfar ler
lite ironiskt med munnen men ögonen är allvarliga och
genomskådande. Han ser mycket bra ut. Han är lik pappa,
fast ansiktet är lite bredare och ser lite för stort ut
för den lilla kroppen. Några drag har kanske även jag
ärvt, vid sidan av hans namn. Farfar var sjuklig hela
livet och dog ung, bara femtio år gammal men hann med
tre fruar och fyra barn. Alla säger att han var en
mycket varm och fin människa. Genom en del kommentarer
pappa har tagit över från honom anar jag också att han
hade humor.
De flesta
bilderna i kuvertet föreställer hans pappa,
min farfars far, Robert (2:3:3). På samtliga
bilder är han allvarlig och mycket elegant.
Det tidigaste kortet är från Stockholm och
visar en ung nittiotalssprätt med vaxade
mustascher. En hel serie visar honom
slätrakad i Sydney. I en annan, från
Göteborg, är han medelålders och
flintskallig och senare fotograferas han i
Köpenhamn, då åter med mustasch. På många
av korten har han överrock över kostymen och
på vissa till och med hatt. Han ger ett lite
fåfängt och vilset intryck. Var det
förlusten av alla miljonerna som gav honom
den där undanglidande blicken?
Hans
hustru Helen, min farfars mor, finns också
på många kort.
De är
mer varierade och roligare. Det tidigaste är
taget i Christiania i slutet av nittiotalet
och visar två unga kvinnor, nästan flickor.
Den ena, Helen, liknar av en outgrundlig
slump min mor som ung. En andra, som måste
vara hennes syster, liknar pappa och lite
grann en kvinna jag var olyckligt förälskad
i en gång. Några år senare är Helen gift i
Lund och låter sig porträtteras med systern
igen. Nu mindre flickaktiga. På en serie
kort har hon hatt och ser precis ut som Ewa
Fröling i Fanny och Alexander. Fast hennes
elegans är fullkomligt självklar. Värdig som
en drottning men med mjuk blick och ett
svagt leende spelande kring läpparna står
hon i studion och svettas i tjock kappa med
hermelinkrage. Gammal blev hon aldrig. I det
av allt att döma sista fotografiet gör hon
sitt bästa att se mogen ut, med fyra rader
pärlor och spetsar som Viktoria av England
men hon kan knappast ha fyllt trettio.
Hon dör bara trettio
år gammal. Därmed får farfars far ensam ansvaret för två
små pojkar – på samma sätt som farfar, knappt trettio år
senare.
Andra foton är mer
mystiska. En äldre, plirande man i sammetsväst och vitt
helskägg borde ha varit min farfars farfar men det fotot
– ett av de få med anteckning – sägs föreställa ”Oscar
Dickson, far till Robert Conrad Dickson”. Det är bara
det att det finns ingen Oscar Dickson har någon son med
namnet Robert eller Conrad.
Ett illa medfaret
foto föreställer min farfars farfars far, James Dickson,
han som kom hit från Skottland 1809. Fast det är en bild
av en oljemålning. Ett annat foto föreställer två
anonyma män, medhjälpare av något slag, med en massa
stora laxar, fotograferade med en älv i bakgrunden. Men
det allra skummaste fotot i sammanhanget är senare än de
övriga och föreställer en människa jag faktiskt har
träffat. Det är en ung man i mörk kostym framför en
elefantstaty, med tallar och en kinesisk byggnad i
bakgrunden. Mannen har alldeles uppenbart min panna och
är min morfar. En kvinna står i skuggan av elefantens
snabel, så jag kan inte avgöra om det är mormor men jag
tror inte det. Morfar arbetade i Asien under tjugo- och
trettiotalet och träffade henne när han flyttade hem.
Dessutom ser han mycket ung ut och har ännu mörkt hår –
det grånade tidigt, liksom mitt. Kortet bör vara taget
runt 1930. Varför det hamnat bland alla kort från min
pappas sida är ett mysterium jag nog aldrig får svar på.
I själva verket har jag förmodligen lagt dit det
själv.
Peter Dickson
Länk till bilder till artikeln
|