Peter Dickson var 2:e son till James Robert Emil Dickson
2:3:3 och hans norskfödda hustru Helen Parr Anker.
Peter Dicksons väg genom
livet kantades av olyckor. Den första drabbade honom
redan vid 5 års ålder, då han förlorade sin mamma. Något
år senare fick han polio (eller barnförlamning som det
hette på den tiden). Han förlamades i stora delar av
kroppen. Men sjukdomen drog sig så småningom tillbaka
utom i delar av benen, som blev hämmade i sin tillväxt
och som, vad värre var, gav honom smärtor, som han mer
eller mindre tvingades leva med under resten av sitt
liv. Han genomgick - framför allt under första hälften
av sitt liv - ett stort antal operationer i hopp om att
finna bot mot smärtorna, men ingen påtaglig bättring
uppnåddes.

Vid 22 års ålder gifte han
sig med Marianne Axell och livet såg ljust ut. De levde
ett lyckligt äktenskap och fick två söner, Robert och
Clarence. Men lyckan varade inte länge. Redan efter fem
år blev Marianne blixtförälskad i en annan man och
lämnade Peter och tog dessutom med sig de båda barnen
– helt enligt reglerna, som gällde för den tiden. Peter
lämnades ensam och olycklig. Smärtorna i benen blev
svårare att förtränga. När läkarna fann, att de inte
kunde ”hjälpa” honom på annat sätt, började de skriva ut
smärtstillande medel, som han successivt blev alltmer
beroende av och som i sig blev ett nytt och växande
problem i hans liv.
Mot denna tunga bakgrund kan
man undra hurdan människan Peter Dickson var? Han
klagade aldrig eller visade bitterhet över sin lott.
Tvärtom var han en osedvanligt gladlynt och vänlig
natur. Hans varma hjärta var välkänt liksom hans stora
generositet. Han skulle aldrig svika en vän. Han älskade
barn och barn älskade honom och barn är ju oöverträffade
när det gäller att bedöma och värdera människor!
Peter
gifte sig ytterligare två gånger - första gången med Ivy
Lamm Åkerblom med vilken han
fick två döttrar, Maud och Diana. De sista fem åren av
sitt liv var hans hustru ”Lillan” Aslaug Jenssen.
Han var en driftig affärsman
och startade sitt första företag redan som 21-åring. Det
var inte en händelse att det blev en bilfirma. Han hade
under några år varit en framgångsrik tävlingsförare och
hade dessutom arbetat på Citroën-fabriken i Paris (som
ende utlänning). Han fick generalagenturen för Citroën i
Göteborg. Det ska nämnas att Citroën på den tiden var
ett ledande bilmärke i Europa. Volvo skulle just det
året börja sina stapplande steg mot den första
svensktillverkade bilen.
Peter prövade även andra
branscher och var bl.a. under en följd av år fruktgrossist
tillsammans med en kompanjon, Sten Deijenberg, som kom att
bli hans bäste vän för resten av livet.
|
Strax efter kriget
startade han det som skulle bli hans sista
företagsetablering - ett grossistföretag inom järn- och
metallområdet, Dickson & Ahlmo – d.v.s. en direkt
konkurrent till Dickson & Sjöstedt - det företag som
hans pappa startat och drivit fram till sin bortgång
1944. Skälet till att Peter tog det steget var den i
hans tycke synnerligen orättmätiga hantering och
värdering av Robert Dicksons hälftenandel i bolaget, som
Sjöstedt lyckades genomdriva med sin dödssjuke partner
bara en kort tid innan Robert Dicksons väntade bortgång.
Sjöstedt kunde därför ta över ett blomstrande företag
för en ”spottstyver”. Kompanjonen Gustav Ahlmo var, fram till
dess bolaget startades, Sjöstedts närmaste man, som
tydligen också tyckte att Sjöstedt hade handlat orätt.
Peters nya företag blev mycket framgångsrikt och kunde
rida på den mäktiga konjunkturvåg, som efterkrigstiden
förde med sig.
Peters mor var Helen
Parr Anker. Familjen Anker hör till de mest kända och
anrika släkterna i Norge, varav den kändaste medlemmen
var Peder Anker, som blev Norges förste statsminister
år 1814.
Under sin uppväxt
tillbringade Peter och hans äldre bror James somrarna på
familjens sommarställe på Malmöya i Oslofjorden, där
även en rad andra Anker-släktingar hade sina
sommarställen. Även efter moderns död fortsatte Robert
Dickson och sönerna att fira somrarna på Malmöya.
Här grundlades Peters
kärlek till sjön och till Norge. Släkten Anker var stor
– bl.a hade han 42 norska kusiner och en mycket stor
vänkrets.
Detta kom väl till
pass under kriget. Många av hans vänner flydde över till
Sverige för att vid första tillfälle ta sig över till
England för att gå med i RAF eller på annat sätt bekämpa
nazisterna. Peter öppnade sitt hem för ett stort antal
norska vänner eller vänner till vänner som passerade
Göteborg.
Genom sin bakgrund
talade han norska helt utan brytning - något som var och
fortfarande är mycket ovanligt! Men det kom till nytta!
Ett sätt att hjälpa norrmän att fly till Sverige var att
norskskyltade svenska fiskebåtar mötte norska båtar på
Skagerak eller helt enkelt landade i norsk hamn för att
hämta flyktingar till Sverige. Tyskarna kom snart
underfund med vad som pågick och visste hur det skulle
stoppas. I de tyska fartygen, som skulle kontrollera att
det verkligen var en norsk fiskebåt tog man med norska
quislingar, som lätt kunde avgöra om skepparen var norsk
eller svensk. Peter anlitades ofta och fick uppträda som
skeppare på många fiskebåtar när de bordades av
tyskarna. Det var många bohuslänska fiskare som
riskerade sina liv i denna okända transport av norrmän
till Sverige under kriget.
Under Peters sista år bröt
vacklande hälsa alltmer ner hans krafter. Bara ett par
veckor efter att ha firat sin 50-årsdag dog Peter i en
hjärtattack sörjd och saknad av ”hela” Göteborg.
Clarence Dickson 2:3:3 2:2
 |