De
Stora familjerna
Grosshandlaresläkten
DICKSON
De sista baronerna
|

Oscar Dickson 2:5
|
Familj med
skotskt ursprung, kungagunstlingar, politiker men också idealister och
mecenater.
Artikel
i Allers av Sven Ulric Palme.
Då greve Carl Bonde i mitten
av 1890-talet blev svärson till en av grosshandlarna Dickson i Göteborg, fick
han av svärfadern den bekymrade frågan vilket vin, han tyckte bäst om. I
verkligheten tyckte greven bäst om champagne, men en instinkt sade honom, att
det inte var det svar svärfar väntade. Så han svarade: "Bordeaux".
Men han tillade visligen. att han nog inte visste sa mycket, som han borde om
denna ädla dryck. Resultatet blev att han genast fick gå igenom en bordeauxkurs
på 14 dagar. Lärjungen fick börja med enklare sorter och årgångar och fortsätta
till bättre och bättre, för att mot slutet av kursen lära sig känna igen de
ryktbara årgångarna 1868, 1869, 1874, 1878 och 1881.
När svärfadern några år
senare dog, efterlämnade han en vinkällare med 20 000 buteljer av de ädlaste
märken och årgångar. Han hade ägnat en god del av sin mannaålders intresse
åt gastronomin, och hans middagar var komponerade som symfoniska verk. Men han
var inte ensam i familjen om den saken. Då släktens mest ryktbare medlem, baron
Oscar Dickson (2:5), hade börjat utbilda sin fjortonårige son i bordeaux, fick han
redan efter en kort tid uppleva lyckan att höra sitt välartade barn säga
denna replik om ett glas bordeaux, som han just hade tömt med värme och
omsorg: "Det är ju milt som mjölk!"
I svenska dagböcker och brev
från 1800-talets senare hälft finns gott om notiser från herrarna Dicksons
kulinariska fester. Även till vardags skulle allt vara perfekt. Piggvaren
skulle alltid vara så stor, att den måste serveras på bricka, inte på fat.
Rostbiff och fårsadel importerades alltid från England, ty det svenska köttet
dög inte för dessa finsmakare. Det skulle vara "home-killed". Vaktlar
importerades särskilt från Egypten. Skulle det vara Supréme de foie gras på
bordet, måste man i tid telegrafera till Strasbourg och räkna rätt på
dagarna och tidtabellen, ty den fick inte komma fram mera än högst en dag,
innan den skulle serveras. Sparris och andra grönsaker hämtades från
Medelhavet, särskilt beställt. Detta var långt före flygets tid. Ost och
frukt fördes från Paris med de snabbaste tågen. Ingenting fick klicka.
Man fruktade de nogräknade herrarnas
omdöme. Efter en liten intim middag hos Karl XV på slottet, i januari 1870,
antecknade förste hovmarskalken Erik af Edholm i sin dagbok, att han fått beröm
av Louis de Geer (hovmarskalken hade ordnat det hela): "Du har givit oss en
idealisk middag, lagom stor och mycket god". Det hade varit bara sex rätter.
Livsföringen i övrigt gick i
samma stil. Oscar Dicksons hus vid Allén i Göteborg var ett palats. Ritningarna
beställdes av en engelsk arkitekt, och möbleringen skedde från London. Allt
skulle vara nytt. I festvåningen var det högt i tak som i kyrkan, och man satt
femtio till bords i matsalen. "All engelsk komfort tycks vara förenad här",
skrev Dardel i dagboken sedan han varit där förstå gången. |

Karl XV
|
Men hovmannen Erik af Edholm
var närmast sarkastisk över denna lyx hos en uppkomling. Han var med Karl XV då
denne besiktigade huset och berättar:
"Nu företages ordentlig
visitation från källaren till vinden med badrum och andra för mänsklig
svaghet ändamålsenliga inrättningar. Så behöver man blott lägga sig i
marmorkaret och släppa på vatten, kallt eller varmt efter behag, då av det
senare alltid finns tillgång, så länge elden i köksspisen varar. Ringklockssystemet
har sin egen märkvärdighet och listan på de olyckliga som måste lyda, är
ganska lång. Stallet, efter engelsk sed med särskilda rum där hästarna gå lösa,
besågs även. Att värden inte hade någon ridhäst däri syntes inte behaga
Hans Majestät, som gjorde en min, vilket kom stalldrängarna att dra brett på
smilbandet".
Men af Edholm intygar att värdfolket
är "så hyggliga och fina människor, att all denna komfort och lyx syntes
helt naturlig för dem". Grosshandlare Dickson var en pionjär i ett
hygieniskt sett efterblivet land.
Dicksönerna kom från
Skottland, och de försummade aldrig att betona sitt ursprung. Sönerna
uppfostrades alltid i England och i Skottland. Bjudningskort och menyer var
tryckta på engelska. All brevväxling mellan familjemedlemmarna skedde på
engelska, ännu sedan släkten levt tre generationer i Göteborg. Samtalsspråket
i hemmet var engelska. Den stränga skotska religionen upprätthölls med största
noggrannhet. Husfadern höll varje dag han var hemma morgonbön med husfolket,
även tjänarna, och han gick med affekterad långsamhet till kyrkan i svarta kläder
och hög hatt varje söndag.
En engelsk touche hade också
det främsta nöjet vid sidan av gastronomin, nämligen jakten. Oscar Dickson
hade stora jaktmarker i fjällen, naturligtvis så nära de kungliga
jaktmarkerna, att man kunde umgås också där. Dessutom hade han rådjur och älg
på det sörmländska Skeppsta och fasaner på Visingsö. Han importerade
engelska vinthundar för fågeljakten. James Fredrik Dickson (2:1:1) på Tjolöholm i
Halland hade hjortar och vildsvin. Att importera och plantera ut jaktvilt, var
en sport hos dessa herrar. De misslyckades visserligen med att plantera in
kanadensiska älgar på Skeppsta. Men de importerade fasanerna på Visingsö
stortrivdes trots den vådliga avskjutningen.

Skeppsta 1999 |
Den enda gång som Oscar II,
Dicksönernas särskilde kunglige vän och gynnare, nämner en Dickson i sina
memoarer gäller det jakt: han anser sig ha satt svenskt rekord i harskytte hos
James Fredrik Dickson på dennes jaktrevir Malön i norra Halland, hela 54 harar
på två timmar. En enda kunglig jaktresa till Visingsö gav, meddelar Erik af
Edholm, ett tusen fasaner.
James Fredrik Dicksons respektlöse måg berättar i memoarerna om alla de åtgärder
man måste vidta, för att driva fram villebrådet precis framför näsan på
kungen, och ingen annan fick skjuta annat än bom, det var tillsagt. |
Som så många andra borgerliga
familjer kan Dicksönerna följas tillbaka till senare delen av 1500-talet, då
börjar de historiska källorna flyta rikligare, särskilt om folk, som betalade
tull i städerna, de fanns i tullräkenskaperna. I den lilla skotska staden
Kelso hette en av dem WilIiam Dickson, och i sjunde led från honom kommer de första
svenska släktmedlemmarna. Allt man vet om de skotska ättefäderna genom ett
par århundraden talar om hårt arbete och enkla seder. Lyxen och hovfjäsket
hos Göteborgs-Dicksons fanns det inte en skymt av på den tiden. Också i
Sverige började det f ö i smått. Robert Dickson [1] (1772-1858), en av
invandrarna, gjorde små affärer i rom, risgryn, bomull, vin och brännvin och
handlade också med så skilda ting som tobak, bomullsgarn och stenkol. De första
stora förtjänsterna gjordes bla under kontinentalspärren på Napoleons tid
1809-1814. Det var smuggel i stor skala och med myndigheternas goda minne. Så
kom efterkrigsdepressionen och med den ekonomisk olycka. Efter konkursen fick
Robert Dickson bli en underordnad medarbetare i broderns firma, James Dickson
& Co.
Denne James Dickson [2] (1784-1855)
klarade sig nämligen dess bättre. Han började export i stor skala av trä och
järn, främst från de värmländska sågarna och bruken. Småningom övergick
han till att köpa upp bruk. Han gjorde det för att komma åt skogen. Stora områden
i Norsälven och Klarälvens dalgång blev ett imperium Dickson. Han blev en föregångare
i fråga om sågningsmetoder och ökade produktionen av bräder så att
konkurrenter och ämbetsmän började frukta, att skogen skulle ta slut i Värmland.
Snart kallades han för den största trävarutillverkaren i världen.
Denne James Dickson tycks ha varit
en snillrik ekonom. När det bästa var uttaget av vad som fanns att få i Värmland,
sålde han större delen av sitt imperium där och lade över sitt intresse på
Norrlands outnyttjade skogsvidder. Han övertog de små sågverk som fanns där,
vid Matfors och Svartvik, vid Baggböle och Holmsund, vid Husum och Sandarne.
Vart och ett av dessa namn blev hörnpunkten i ett nytt imperium.
Man får väl säga att Robert
Dicksons konkurs balanserades av James Dicksons väldiga framgångar: Robert
samlade som broderns medhjälpare en så stor förmögenhet att han dog som
stordonator. Men donationerna hjälpte inte riktigt för att folk skulle glömma
vad som hänt en gång. Och Robert Dicksons son, James Robertson Dickson (1:1) dy (1810-1873),
skötte sig så, att en del fick anledning att komma ihåg vad dessa herrar haft
för sig. Därmed är vi framme vid "baggböleriet".
Redan i sitt värmländska imperium
hade den äldre James Dickson låtit avverkningen bli vad många (förmodligen
med orätt) kallade för rovdrift. Uppe i den vilda urskogen i norr skedde
detsamma, utan att några järnbruk komplicerade situationen. Stora delar av det
virke, som firman Dicksons sågverk behövde, köptes av kronan på rot, och
snart blev det känt att Dicksönerna högg mera än de hade betalt för. Värre
var att uppköpen av bondeskog tog sådana former, att allmänheten med all rätt
reagerade. Bönderna fick en spottstyver för sin skog, och sedan skövlades
den. Det blev vad man kallade för "baggböleri".
Politiskt var det ödesdigert. Nu blev Norrlands
bondebefolkning i stor utsträckning bolagshatare, och med bolagshatet följde
politisk radikalism. Rösträttsrörelsen (med udd mot bolagens röststyrka vid
de kommunala valen) och den mera radikala liberalismen, skulle få en härd i
dessa nejder, långt efter det att de baggbölande Dicksönerna lämnat
stubbmarkerna och ny skog höll på att växa fram.
I mitten av 1800-talet, just då Dicksönerna stod som
allra mest i rampljuset och hade hunnit bli kungagunstlingar och mångmiljonärer,
pågick processerna om stöld ur kronans skog. Dryga böter utdömdes, och James
Dickson d y fick den 17 juni 1850 gå värjemålsed vid tinget i Degerfors, för
att styrka att stölderna gjorts utan hans vetskap och vilja. Det satt hårt åt.

James Robertson Dickson (1:1) |
Vad som verkligen skett är numera omöjligt att utreda, då
Dicksönerna och andras framfart i skogen gav dem många miljoner och
gjorde det möjligt för dem att bli det brackiga 1800-talets mest svårsmälta
brackor samt att bokstavligen köpa kungagunst och adelskap och
friherreskap. Men eftervärlden ser saken mera i stort, än vad en gång
de utplundrade bönderna och deras medhållare, med Carl Lindhagen som den
främste agitatorn, kunde göra. Man talar nu om "den biologiska
nyttan" av skogsmagnaternas hänsynslösa framfart i urskogen.
Skandalen gjorde emellertid att James Dickson dy fick dra sig tillbaka
från familjebolaget, och han levde resten av sitt liv som rik privatman i
Göteborg. Han slutade som stordonator till hemstaden.
Det blev kusinen Oscar Dickson (2:5) som fick överta skötseln
av Norrlandsskogarna (1823-1897). Han var verksam där redan före den stora
skandalen och slapp med nätt nöd undan följderna. Det var han som, hänsynslöst
rensade upp bland dem, som kunde bevisas ha utfört stölderna, en hård och
moraliskt tvivelaktig operation, eftersom det är troligt att hanteringen i
verkligheten beordrats av högsta ledningen. Han fick i alla händelser samla in
frukterna av fadern James Dickson dä:s och kusinen James Dickson dy:s strävan
och blev sin tids rikaste man i vårt land.
|
I hård kamp med familjen Kempe,
lyckades Oscar Dickson utvidga imperiet, särskilt i Ljusnans dalgång, och
mobilisera skogsreserver av nästan outtömligt värde. Man har beräknat att
firmans trävaruexport under hans tid utgjorde en tredjedel av hela landets räknat
i standards. Men i värde räknat kan man gissa på en betydligt större del,
inemot hälften. Världens kvalitetsmarknad i trä behärskades nämligen under
åtskilliga är av Oscar Dickson. Han efterlämnade många tiotal miljoner, men
då måste man betänka, att han redan i livstiden verkat som stormecenat och
dessutom fört ett sällsynt dyrbart liv.
Oscar Dickson blev kungagunstling, vän redan med Karl
XV, nära personlig vän med Oscar II. Denna senare vänskap mellan den inte så
litet narraktige kungen och den rent otrolige magnaten från Göteborg ger en
bild av det oscariska samhället bättre än någon annan. Nu överskattades
alldeles säkert Oscar Dicksons politiska inflytande av samtiden. Det gäller i
alla händelser om hans inflytande på representationsreformen 1865. Under de
dagar då avgörandet skedde i ridderskapet och adeln noterar hovmarskalken Erik
af Edholm, som var emot reformen oroligt, att utom Louis De Geer endast Oscar
Dickson går ut och in hos kungen ”i högsta smöret".
Den skickelsedigra
7 december var Dickson ensam hos kungen hela morgonen. Den borgerligt radikala
reformen av vår författning kom väl annars egentligen utan att hans medverkan
behövdes. Karl XV var inte mannen att resa något motstånd, även om han hade
velat det. Därför är det likgiltigt, om favoriten Dickson påverkade honom.
Men för den konservative aristokraten af Edholm tedde sig saken annorlunda. |

Karl XV
|
Kanske trodde Oscar Dickson också själv detsamma. Det
finns åtskilliga notiser, om att han själv skattade sitt inflytande hos sina
kungar ganska högt. Dess mera dråpligt är det då, att just Oscar Dickson tog
emot adelskap av kungen långt efter det att adeln som politiskt stånd alltså
blivit avskaffat, och att han rent av lät sig baroniseras och var så förtjust
över saken. Han var också gift med en dam ur en gammal aristokratisk ätt.
Adelskapet och friherreskapet fick Oscar Dickson inte
bara för sin vänskap med kungen, utan för att han finansierade väldiga
forskningsföretag, som egentligen uppfattades som nationella manifestationer:
Nordenskiölds expeditioner och Andrées ballongfärder. Höjdpunkten var
"Vegas" färd runt Asien och Europa. Men då är det intressant, att i
sina affärer tycks Oscar Dickson inte ett ögonblick ha tvekat att gå utländska
intressen till handa i direkt motsättning mot nationella intressen. För eftervärlden
behöver den saken visserligen inte belasta honom. Numera vet man att kapitalet
inte har någon nationalitet och inte känner några gränser. Ingen begär något
annat, utom politiska fantaster. Men mitt uppe i nationalismens århundrade var
det annorlunda. Nu var det mycket få som visste, att Oscar Dickson tex vid
grundläggandet av vad som blev Skandinaviska Banken 1863-1864 gick på en helt
annan linje, än den som gav resultat, tydligt nog i tjänst hos främmande
kapitalintressen. Saken har blivit bättre känd först i samband med
Skandinavbankens hundraårsjubileum häromåret. Den gången befann sig Oscar
Dickson på den förlorande sidan, tydligen i en hård kamp med en annan Göteborgsdynasti,
den Ekmanska.
Naturligtvis sades det åtskilligt om hans affärsmetoder
redan i samtiden. Hårda ord skrevs om Dicksönerna i pressen i samband med
baggböleriet, och i den radikala agitationen var de alls inte glömda. Värre
var, när också konservativa organ tog munnen full! En gång mot slutet av sitt
liv, måste Oscar Dickson väcka åtal mot Motalatidningen, ett protektionistiskt
och konservativt organ, som påstått att han och en del andra frihandlare
tagit emot mutor från England!
Han samarbetade verkligen intimt med engelska
finansintressen. Men den engelska orienteringen var för hans del så självklar.
Dess kulmen blev, då han fick ta emot prinsen av Wales som sin gäst i Sverige,
på sina jaktrevir, sina slott, hemma i Göteborg. Sambandet mellan det
oskariska Sverige och det viktorianska England kan inte illustreras bättre än
med de scenerna. Saken väckte det allra största uppseende. Det var i december
1868. Kungen apade den gången efter Oscar Dickson och lät spela säckpipa
efter taffeln på slottet, till hovfolkets fasa. Och prinsen kallade öppet den
ännu oadlade Oscar Dickson för "Sir Oscar", vilket inte väckte
mindre uppseende hos de adliga herrarna vid hovet. Vid ett tidigare besök hade
det blivit lika arga kommentarer för att prinsen av Wales vid sin avskedslunch
på kungafartyget "Osborne" med dess knappa utrymme bjöd Oscar Dickson
men lämnade andra magnater med fina titlar utanför. Till sist gick det så långt
att Fritz von Dardel i sin dagbok noterar som något anmärkningsvärt, när
Dickson haft älgjakt på Skeppsta utan prinsen.
En rad av Dicksönerna nere i Göteborg gjorde stora
insatser i det kommunala livet. I den första stadsfullmäktigeuppsättningen
satt inte mindre än fyra av dem. Oscar Dickson blev donator i stor stil också
på det lokala planet. Hans bror James Dickson (2:1) (1815-1885), som länge levt i
London som firmans representant, blev efter hemkomsten främst mecenat och
filantrop och ägnade ett hängivet arbete åt sociala missförhållanden och
kommunala frågor.
 |
Hans dotter Beatrice Dickson
(2:1:4) (1852-1941) ägnade
filantropin sitt liv. Hon var ledande blåbandist och stiftade föreningen
"Unga arbeterskors vänner, grundade arbeterskehotell och
semesterhem. Kusinen Charles Dickson (1:3) (1814-1902), som mot
familjetraditionen blev läkare, var också kommunalpolitiker och gjorde
viktiga insatser inom rikspolitiken. Han var en av männen bakom den inskränkning
i fattigvårdsskyldigheten, som kom med 1871 års fattigvårdslag, en hårt
reaktionär reform efter framstegen 1847.
Själv motiverade han det med rent manchesterliberala
argument. Han ville, sade han, helst att all offentlig fattigvård avskaffades
och filantroperna ensamma fick stå för hjälpverksamheten. Att han vann framgång
1871 berodde emellertid inte på de argumenten, utan på att nöden vid slutet
av sextiotalet, efter den stora missväxten, skrämt politikerna, alldeles särskilt
de, som hade erfarenhet från det kommunala arbetet. |

Charles Dickson 1:3
|

Robert Dickson (1:3:1) |
Naturligtvis fick den industriella magnatsläkten
i det ännu starkt byråkratiska Sverige en ledande ämbetsman i sin
krets, Charles Dicksons son Robert Dickson (1843-1924). Han var överståthållare
i Stockholm under storstrejken 1909 och huvudman för de ingripanden, som
samtiden kallade för "Dicksonanserna", bl a mot
demonstrationer. Förut hade han varit en av upphovsmännen till Åkarpslagen.
En reaktionär ämbetsman som regeringen Lindman 1909 ville göra sig av
med, utan att lyckas.
Till den strängt konservativa delen av släkten
Dickson hör den mest prominente av vår tids Dicksöner, f d
riksdagsmannen, godsägaren James Dickson (2:1:3 1), länge arg högerman på Älvsborgsbänken
och tidigare känd för en i riksdagen mindre vanlig vältalighet samt för
sina practical jokes. |

James Dickson (2:1:3 1)
|
Att han talat
på vers i kammaren hör till det ursäktliga, det har ju
också Ture Nerman gjort. Men svenska folket glömmer inte
gärna att James Dickson en gång tog med sig en snok i
kammaren och demonstrerade den under ett anförande.
"Dickson med snoken" har blivit ett stående
epitet. Till de mindre excentriska, men dess mer
observerade dragen i hans politikerfysionomi, hör det
aktiva engagemanget för MRA.
Men han har en bror som är professor i nationalekonomi
och en alldeles vanlig ekonom i vårt ekonombyråkratiska samhälle, dessutom
stationerad i Dicksönernas Göteborg. Det mesta av släktmiljonerna är
förslösat.
Friherreskapet är en kuriositet, ingenting annat. Men svensk 1800-talshistoria
är otänkbar utan de monumentala brackorna Dickson och deras kungafjäsk och
benägenhet att vara storslagna i allt, även i det filantropiska och hyggliga.
|