Eva Enemar
(1:3:8 6:3) minns Marianne Mörner (1:3:8 3)

Det är mig ett
hedrande uppdrag, erhållet av William Dickson, att
skriva ner mina intryck av en kär moster. Av hennes
syskonbarn finns fyra i livet: Christina Thorén f.
Mörner f.1924, samt tre syskon Tarras-Wahlberg, nämligen
Erland f. 1926, Nils f.1927 och Eva f. 1929, gift Enemar.
Vi syskonbarn kallade
henne Moster (här betecknad med M.) eller Sassa (=
faster). Av de egna syskonen kallades hon Murran eller
Mangen.
Vi syskonbarn hade
stor glädje av M:s äkta förtjusning i barn. Hon lekte
gärna med oss. De från början enkla ramsorna följdes av
mera avancerade förströelser allteftersom vi mognade.
När vi blev äldre begrep vi hur mycket hon stöttade de
mindre bemedlade i släkten. Lekfullhet, humor och
generositet är ständigt återkommande ord, när vi minns
M.

Man fick alltid krypa
upp i hennes knä.
M. med ”barnbarnet” Karin 1962.
Marianne
Mörner och kusinen Harriet (Hasitan) Löwenhielm
Vid slutet av
1800-talet låg i Helsingborg några villor med utsikt
över Öresund. Ett par av dem hade fått namnen Halali och
Tågaborg. Halali beboddes av familjen Mörner och
Tågaborg av Löwenhielm. Fruarna var systrar (f. Dickson)
och hette Agnes (Aggie) och Margaret (Maggi). De hade
tillsammans tolv barn, vilka växte upp i vad som närmast
kan liknas vid en storfamilj. Hasitan sökte sig gärna
till Halali, där reglerna var mindre stränga. Pappa
Stellan Mörner var en uppskattad rimsmidare och känd som
en glad garçon. Den som är intresserad av vänskapen
mellan M. och Harriet bör läsa Elsa
Björkman-Goldschmitts biografi över Harriet Löwenhielm.
Jag är lycklig ägare
till Harriet Löwenhielms enda oljemålning. Den visar M.
i profil. Under tavlan hänger en av Hasitan målad
akvarell, som föreställer en trubadur, som försäkrar en
rad förnäma damer att hans kärlek är så ”pur”, att han
kan klara flera äventyr. Det syns tydligt att ”pur”
ursprungligen haft ett ”e” på slutet. Det är utsuddat av
den mer franskkunniga kusinen.
Under årens lopp fick
jag omkring 150 brev i A8-format av M. I de senare
breven ökar antalet bon mots och hänvisningar till vad
Hasitan skulle ha sagt.
Harriet Löwenhielm
ville att det på hennes gravsten skulle stå: Nog är min
ande något pauver, men jag är lycklig när jag sover.
M. ville att man på
hennes begravning skulle spela:
* Stråla klart i trolldoms glans
* Delilas förförelsearia
* Rumban ur Zorina
Ingen av kusinerna
fick sin önskan uppfylld, men det känns bra att ha
berättat det.
Litterär
kvarlåtenskap
M. avled 1971. Då
bodde familjen Enemar sedan fem år i Pixbo utanför
Göteborg. Vi hade köpt en villa och just byggt ett rum,
så att M. skulle kunna bo hos oss. Men så blev det
alltså inte.
Kusin Marianne
Kuylenstierna, bibliotekarie på UB i Lund, ordnade upp
den litterära kvarlåtenskapen, som omfattade tre
kategorier av skrifter: brev, en liten roman och
kusinjulhälsningar.
Breven var oändligt
många. M. hade sparat allt från flera släktled tillbaka.
De äldre breven finns på UB i Lund. Den som är road av
släktforskning bör söka sig dit.
År 1928 skrev M. en
liten berättelse kallad ”Min egen missroman”. Den
trycktes och distribuerades till den inre släktkretsen
tack vare kusin Mariannes generositet.
När storfamiljen
Mörner-Löwenhielm i Helsingborg skingrades (Gustaf L.
avancerade i graderna och hamnade via Örebro i
Stockholm. Stellan M:s tilltagande dövhet omöjliggjorde
vidare befordran och familjen flyttade till Malmö.)
bestämde man att utbyta jul/nyårs-hälsningar. ’Man’ är
här lika med Christer och Marianne M. samt Harriet L.
Det är inga små vykort som förmedlar hälsningarna, utan
det gäller sammanlagt 150 ark i storleken 32x225 cm.
Christer svarar för de allra första arken, M. för 90 och
Harriet för 56 ark. Kusin Marianne sände dem till KB i
Stockholm med önskan om kopiering. En sådan
verkställdes. Harry Järv på handskriftsavdelningen
skriver: ”Några av teckningarna är så stora att de inte
ryms på ett kopieringsblad.” Då är det alltid H.L. som
tagit sig konstnärlig frihet. Hennes karikatyrer av den
egna familjen och kusinerna Christer och M. är mycket
skickligt gjorda. Även M. visar framfötterna med långa
verser (ett år på tyska!) och trevliga teckningar.
Barndomsåren
När man ser foton av
den lilla (unga) M. är det en allvarlig tös som tittar
på oss. Jag vill berätta om tre episoder, varav en är
väl dokumenterad av henne själv. Den maskinskrivna
berättelsen hamnade hos mig efter M:s död, men jag har
valt att lämna den till UB i Lund, eftersom den är så
välskriven och gripande.

1905(?) |
Det hela
handlar om en liten M. som får följa någon
hjälpreda till sadelmakaren. Där blir hon
begeistrad av ett kohorn, som en gesäll äger.
Han märker flickans förtjusning och säger glatt
att du får kohornet om jag får en puss. Sagt och
gjort. Väl hemma blir uppståndelsen enorm. M.
fick lämna tillbaka gåvan och stämplades som
”lätt på foten”.
Pappa Stellan
var säkert den mest skyldige till de pikar och
skämt, vilka sårade den begåvade och känsliga
flickan djupt. Ännu efter studentexamen på väg
ut i Europa fick hon höra tarvliga antydningar.
En annan episod berättade M. när vi tittade på
en I. Arosenius-utställning och betraktade
”Lillan och ljuset”. Så var jag
tillsagd att stå och vänta en gång, men då var
det dörrhandtaget, som jag stirrade på, för det
vankades smisk.
Hos M. fanns
alltid en tavla, som föreställde en brunögd, söt
flicka, som hette Hildegard. |
Tavlan inhandlades på
en utlandsresa, som mamma Agnes gjorde. Hon tyckte
Hildegard liknade dottern Marianne, som hon längtade
efter. Den tavlan betydde mycket för M. och finns nu hos
dotter Karin enligt testamente.
Varför
avbröt M. sin akademiska karriär?
Tänk om jag ställt
den frågan till henne! Nu blir det bara spekulationer.
Efter disputationen 1917 fick hon genast en docentur med
15–20 timmars undervisning i veckan. Hösten 1921
vikarierade hon för professorn i romanska språk, Emanuel
Walberg. Året därpå avsade hon sig docentstipendiet,
flyttade till Stockholm och blev lektor i Djursholms
samskola.
Förmodligen låg
ekonomiska hänsyn, bristande självförtroende och
släktansvar bakom beslutet. Mamma Agnes följde med M.
Med en suck konstaterar man att den enda yrkesutövande
dottern tog sitt fulla ansvar.
Sin doktorsavhandling
karakteriserade M. på äldre dagar med orden: ”NIT, FLIT,
SKIT!!”, inte bara på skämt.
År 1929 utnämndes M.
till rektor i Malmö – den första kvinnliga för ett högre
allmänt läroverk. Att flickors utbildning var lika
viktig som pojkars var då inte en självklarhet för
myndigheterna. Här bifogar jag några elevminnen, som jag
erhöll i november 2012 av en tidigare elev: ”Marianne
Mörner var rektor under min gymnasietid på latinlinjen
på ”Statens”, d.v.s. högre allmänna läroverket för
flickor i Malmö, 1943– 1947. Mina personliga minnen av
henne är inte så många, då hon inte undervisade i min
klass. Men jag minns ett par episoder mycket väl. Hon
förde stor respekt med sig och var synnerligen mån om
vår vandel och uppförande mot de manliga gymnasisterna
på ”latinskolan”. Några skoldanser med pojkar fick ej
förekomma inom skolans hank och stör. Detta blev ett
dilemma för oss, när vi i tredje ringen skulle uppföra
ett teaterstycke på julfesten. Vi hade valt Lysistrate,
och hade även ordnat med lite musik därtill. Denna
skulle utföras av en gymnasist av det motsatta könet,
vilket måste döljas väl. Pojken doldes bakom
lakansdraperier. När pjäsen lyckligt var slut, besteg
rektor Mörner högtidligt scenen och upptäckte
naturligtvis genast ynglingen bakom sina skynken. Men
hon fick sig ett gott skratt och vi hade varit nervösa i
onödan.
Ett annat minne av
henne är från majdagarna 1945, då kriget var slut och
fredsyran spreds. Då tågade hon, finklädd, i spetsen för
sina elever genom staden ner till Stortorget och Karl X
Gustav, där hon under livligt viftande med flaggor höll
ett fint tal till freden och vi elever sjöng Frihet är
det bästa ting – och andra fosterländska sånger innan
tåget upplöstes och vi fick en ledig dag.”
Varför
gifte sig ej M., eller skall man säga: varför blev hon
ej gift?
Svaret har hon själv
givit i ”Min egen missroman” på sid. 9. ”Ända sedan jag
var en liten tös, hade jag haft klart för mig, att jag
skulle gå läsvägen. I skolan var jag alltid bland de
bästa, och såväl lärare som mina föräldrar uppmuntrade
mig att tro på min egen tudiebegåvning. För övrigt
var det inte bara läslusten, som bestämde mig – och
föräldrarna – för studievägen, utan också nödvändigheten
för mig att i en framtid försörja mig själv. Vi voro
inte förmögna, och det fanns sju barn att uppfostra. Att
försörjningsproblemet skulle lösas på så sätt, att jag
blev gift, räknade aldrig mina föräldrar med, och ändå
mindre gjorde jag det själv. Något sådant ansågs på
förhand uteslutet: – Jag såg ingenting ut, och något
lockande parti var jag inte”.
Hur förklarar man
denna nedvärdering? Jag kan det inte. Det berättas, att
folk ansåg prof. Walberg och docent Mörner vara ett så
stiligt par. Detta ämne berördes aldrig;
däremot berättade M. att en man hade friat till henne.
Mamma Agnes utropade då: ”Han kan inte vara klok.” och
M. tillade sorgset: ”Vet du Eva, det var han inte
heller”.
Med en viss tvekan
hänvisar jag till det ode M., själv stiftsjungfru, skrev
till kusinen Harriet L. i hennes egenskap av
stiftsjungfru. Nog tycker jag att dikterna andas mörk
ironi och ensamhetskänsla. Jag väljer att citera den
första och sista av de åtta stroferna:
ODE
till
DE WÄLBORNE FRÖKNAR
af WADSTENA
ADELIGA JUNGFRUSTIFT
I högädla fröknar af adeligt stånd,
hvars dygder årligt premieras
ur Wadstena Adliga Jungfrustifts fond,
åt Er mitt poem dediceras.
- - - - - - - -
Så vården det arv, Ni af fädren ha fått:
Det namn, de buro, Ni bära. –
Och bär med stolthet Er ensliga lott
Till ättens fromma och ära!
Åren
efter pensioneringen
Åren efter
pensioneringen uppfattar jag som M:s lyckligaste. Hon
hade byggt upp ett väl fungerande läroverk med realskola
och gymnasium, båda med gott renommé. Hennes dåvarande
trötthet visade sig orsakas av en ofarlig tumör. Efter
operationen ägnade hon sig åt ”kvinnliga sysslor” som
att knyta ryamattor, brodera dukar. Jag äger flera fina
alster. Några år var hon censor – man avlade riktig
studentexamen på den tiden. Hon ingick då i ett glatt
censorsgäng som reste runt i Sverige och spred skräck i
kollegieummen.
Sist men ytterst
betydelsefullt var att hon blev mormor på gamla dar. Min
mamma Greta avled nämligen 1951 tio år efter min pappa
och endast 58 år gammal. Jag som aldrig haft några mor-
eller farföräldrar i livet, sörjde framförallt att mina
barn skulle sakna en mormor. Därför frågade jag M.
skämtsamt om hon inte kunde bli mormor för Anders’ och
mina ungar. Bättre infall har jag aldrig haft. M. blev
mormor till 100% våra barn till enorm glädje. De fick
trygghet av den nästan dagliga kontakten; sagor och
lekar strömmade från henne. Hon avläste deras olika
läggning men intog aldrig en uppfostrande attityd.
Familjen Enemar bodde
1952–1966 i en äldre 3-rummare i Lund (del av ombyggd
kontorsvåning). Vi betalade 250 kr i kvartalet, men det
saknades varmvatten och badrum de första åren. Det var
M:s privilegium att dyka upp oanmäld för det mesta på
eftermiddagarna (hennes förmiddagar). Då ringde hon inte
på dörrklockan utan stegade in och avslöjade sig med ett
”Hallå, det är bara jag! ”.
Sommaren 1964 gjorde
jag tillsammans med M. och barnen en biltur till Öland.
Vår äldste son hade med sig sin gitarr och spelade jag
vet inte hur många gånger under bilfärden ”When the
saints go marching in”. Den interfolierades av sånger ur
spexet Uarda – där var favoriten ”Segern är vår” och
”Hell dig, hell dig unge hjälte”, vilka ofta sjöngs
samtidigt. Att M. stod ut!
Till julen 1955 fick
jag en liten poesibok vars blad M. plitat fulla med de
väsentligheter hon ville att jag skulle kunna och föra
vidare. Visdomsorden fanns på sidorna nedpräntade med
stor omsorg och med små teckningar därtill. Här följer
en enkel innehållsförteckning.
* Ramsor:
|
Per
Pipare …
Inni Binni …
Apala Misala …
Annika Drannika …
Kung Varl General …
Bro Bro Brille … |

De tre
”barnbarnen”: Gunnar f.1952
Bertil f. 1953, Karin f. 1957. |
* Den
bakvända visan
* Finnarnas Missöde
* Rovan
* Marsvisa
* Majvisa
* Petter Jönsson resa
* Liten skata …
* Ät – till en flicka
* Negrernas (!) aftonbön
Det mesta
kunde jag redan tack vare min mamma, som
hade ett rikt förråd av dikter, visor och
ramsor på sin repertoar. Den första ramsan,
Per Pipare, härstammar från kokerskan Hilda
Wåhlin, som arbetade hos familjen Löwenhielm
i Helsingborg. Den lär vara månghundraårig
och en förvrängning av det latin de,
katolska prästerna använde i kyrkan.
Detta enligt professor von Sydow, som
besökte min mamma omkring 1947–1950. |
Hur känns det att ha
en massa ramsor, citat och visor förvarade i hjärnan,
färdiga att dyka fram vid varje lämpligt
associationsläge. Kanske trevligt, tycker jag, som själv
tillhör denna speciella bildningsgrupp. Värre kan det
vara för omgivningen om den inte är av samma skrot och
korn. Jag minns hur trött jag blev på mamma när hon drog
hela Pyramus och Thisbe på latin, som jag ju inte
begrep. Om citatglädjen kommer från Dickson- eller
Mörner-hållet vet jag inte – kanske bådadera. Nå, i
vilket fall som helst tillhör vi ett utdöende släkte.
Tyvärr vet jag inte
alltid varifrån citaten kommer. Därför slutat jag mina
minnesanteckningar om M. – i sanning i tacksamt minne
bevarad – med en efterlysning: ”Den slöja som döljer
framtiden för våra ögon är vävd av barmhärtighetens
trådar.”

Eva Enemar och M. Mörner, 1956
Kuriosatillägg
* Brev adresserat
”Moster Mörner, Malmö” kommer fram till rätt adressat.
* Brev med rätt namn och adress kommer ändå fel. När M.
öppnar ett sådant får hon läsa en glödande
kärleksförklaring till hovsångerskan med samma namn. M.,
gruvligt generad, förstör brevet.
* Syskonen Tarras-Wahlberg besöker M. i Malmö och blir
bjudna på en Edvard Persson-film. Den var underligt nog
barnförbjuden och jag hade inte åldern inne. M. plockar
fram och klär ut mig i hatt och boa – men det blev ett
misslyckat försök. Jag var nog inte rollen vuxen.
* M. hade en ovanlig talang som hon gärna demonstrerade
vid juletid: hon knäckte valnötter genom att sitta
sönder dem mot en hård stolsits. Här var det inte
tyngden utan en viss teknik. som gällde.
* M. gästade gärna Kastberga gård, där storasyster Ebba
med familj bodde. Där fanns en statargubbe – lille Jöns
kallad – som M. trivdes att språka med. När Jöns hamnade
på Lunds lasarett besökte M. honom och hade då köpt en
dosa snus att ha med som gåva. När hon såg honom ligga
där ren och fin, blev det omöjligt att överlämna
snusdosan. Den hamnade på hemvägen i universitetets
källare via ett öppet källarfönster alldeles intill
trottoaren. (Jöns är förevigad av Harriet L.)
* En blåsig dag i Malmö hamnar M.:s hatt i kanalen. Hon
gick vidare och låtsades som om inget hade hänt. * En
värre olycka hände även den i Malmö. M. blev påkörd av
en motorcykel och fick ett rejält sår på vaden. När min
mamma en tid därefter inspekterade skadan, skickades M.
omedelbart till vår husläkare (Dr. Lundén) i Ängelholm.
Han rapporterade sedan:”Inte ens en statarkäring hade
kunnat missköta såret värre!” * Någon gång mellan 1942
och 1946 är systrarna Greta och M. ute och handlar i
Ängelholm. De rapporterade stolt att en expedit hade
trott att M.var drottning Louise.
November 2012
Eva Enemar
Kyrkvägen 18 U
435 30 MÖLNLYCKE
Eva Enemar och M. Mörner, 1956.
1912


|