DICKSÖNERNAS GÖTEBORG

Göteborg som miljö för de tidiga Dicksönernas verksamhet

 av Bertil Andersson, universitetslektor i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet.

Sedan jag fick erbjudande att deltaga i denna sammankomst har jag till synes slumpartat mött representanter för familjen Dickson i ett antal olika sammanhang.

Visserligen var jag bekant med de äldre familjemedlemmarnas verksamhet i Göteborg genom mina forskningar kring det handlande borgerskapet i staden under 1800-talets första decennier, men genom det här speciella uppdraget skärptes min uppmärksamhet, och Dicksöner dök upp litet här och var, också sådana, som jag hade svårt att placera.

Låt mig börja med en identifikation - en gåta. Vem är den man, som beskrivs på följande sätt på engelska? "... thirty-five years of age, five feet eight inches high, has dark blue eyes, and dark brown hair...". Signalementet finns i en skrivelse från den svenske och norske kungens vice konsul i Newcastle-on-Tyne, William Losh. Det är ett respass för hennes majestät drottningens av England och Irland undersåte Robert Dickson för en resa via Hull till Göteborg och andra orter i Sverige. Passet är utfärdat i november 1851 och avslutas med följande maning: 'I hereby request of all whom it may concern, to permit him the said Robert Dickson of Newcastle-on-Tyne to proceed, unmolested, and without interruption, on his intended journey.". Det var inte lätt att komma in i Sverige; väl i Göteborg fordrades för fortsatt vistelse i landet ett ofta tidsbestämt tillstånd av landskansliet.

Någon kilometer från mitt hem i Lerum ligger egendomen Kolboryd. Den ägdes en tid av familjen Dickson, och eftersom Kolboryd till stor del var och är en skogsegendom, låg ägandet helt i linje med familjens stora intressen i sågverksnäringen och trähandeln i Värmland och Norrland.

http://www.svenskakyrkan.se/lerum/lerum.data/Components/Lerum/lerumsidor/Lerumsktyrkorum.html

Det har också visat sig, att den fastighet, som min institution - den ekonomisk historiska - nu flyttar in i till hösten och som är ett kulturhus på Husargatan 46, tidigare Östra Haga 52 i kvarteret Sappören, under en kortare tid 1861-63 ägdes av Charles Dickson.

För att på ett lämpligt sätt kunna börja och avsluta detta korta anförande tillåter jag mig att återge ett personligt barndomsminne.

På hösten, när jag som åttaåring var på besök hos min farfar, mötte han mig med en bister min: Jag hör att du läser mycket, sa han. Din pappa har berättat, att du läser ut en bok nästan varje dag, och att de kostar över tre kronor styck. Så kan det ju inte fortsätta. Kom med mig! Farfar var en storvuxen och i grunden välmenande målarmästare. Jag tillbringade mycket tid hos honom i hans verkstad och framför allt i rökhörnan hemma i hans vardagsrum, där han berättade om främmande länder och folk, som han älskade att läsa om. Han höll mig stadigt i handen, och vi vandrade ner från Masthuggsbergen, genom Andra Långgatan och fram till en märklig byggnad på Södra Allégatan, som jag tidigare bara sett från spårvagnens fönster. Detta var Dicksonska folkbiblioteket, där jag till en början på andra våningen fick låna barnböcker på farfars lånekort men senare, och enligt den tidens regler för tidigt, också kunde utnyttja vuxenavdelningens skatter. Alla böcker var på den tiden bundna i enhetligt konstmaterial, röda, gröna eller bruna, och de luktade på ett alldeles speciellt sätt. Mitt första möte med Dickson fick härigenom sin speciella karaktär - och lukt, som fortfarande sitter fast i mitt minne.


Robert Dickson (1)

När den förste av familjen Dickson, som etablerade sig som egen företagare i Göteborg, Robert Dickson, på sommaren 1808 inlämnade sin ansökan om att få bli medlem i Handelssocieteten i Göteborg, kunde han meddela, att han redan vistats sex år i staden, först ett år i tjänst hos amerikanske konsuln R C Gardiner och därefter hos dennes efterträdare David Airth. Vid tiden för ansökan hade Airth avlidit, och hans änka Wilhelmina Christina kunde i särskilt intyg till Societeten meddela, att Robert under hennes makes långvariga sjukdom självständigt skött dennes handelsrörelse och nu också skötte dödsboets avveckling.

Robert Dicksons ansökan beviljades den 7 juli 1808, och redan en månad senare erhöll han genom magistraten burskap som handlande i staden.

Robert Dickson hade god erfarenhet av handelsrörelsen i Göteborg under 1800-talets första år, och när han började självständig verksamhet, var han sannolikt medveten om att han befann sig alldeles i början av en extrem handelskonjunktur.

Göteborg hade under 1700-talets senare hälft genomgått en snabb ekonomisk utveckling, som till stor del bars upp av exporten av för Västeuropa viktiga råvaror som järn och trä. Inte minst hade den engelska marknaden för dessa varor vuxit kraftigt. Vid sidan av denna mer än sekellånga tradition hade den ekonomiska utvecklingen i Göteborg också gynnats av två andra företeelser, dels den ostindiska handeln och dels sillfisket i Bohuslän.

Från år 1731 var Göteborg centrum för den svenska, privilegierade ostindiehandeln, det vill säga handeln på Kina i Kanton. Fram till 1800-talets början företogs mer än 130 expeditioner till Kina, och en rad för Göteborg främmande och exklusiva varor, främst te och porslin men också sidentyger och lackarbeten, såldes på auktioner i kompaniets lagerhus vid Norra Hamngatan till största delen till utländska uppköpare. Denna verksamhet skapade snabba vinster för ett antal delägare, till exempel Grubb, Chalmers och Holterman; vinster som återinvesterades i handel, byggnadsverksamhet och som i vissa fall genom donationer kom det göteborgska samhället till godo i form av sjukvård och utbildning.

Det rika sillfisket i Bohuslän tog sin början på 1750-talet och engagerade ett stort antal göteborgska handelsmän, dels i utförsel av salt sill och tran, dels i anläggning av sillsalterier och trankokerier. Denna näring fordrade till skillnad från ostindiehandeln stora kapitalmängder för fasta anläggningar och installationer, och härvidlag spelade handelsmännens vinstmedel stor roll. Beredningen av sill och tran var inte lika fantasieggande som hanteringen av de ostindiska lyxvarorna, men vinsterna var goda. Tran användes för till exempel tvåltillverkning men först och främst för "upplysning" ‑ lamporna i det revolutionära Paris brann med tran från Bohuslän.

Mot bakgrund av dessa förutsättningar växte Göteborg både befolkningsmässigt, fysiskt och ekonomiskt, men när Robert och två år senare, år 1810, brodern James Dickson började sin verksamhet, var förhållandena i flera avseenden annorlunda.

På grund av de europeiska krigen i samband med franska revolutionen och Napoleontiden blev förbindelserna med Kina osäkra och riskfyllda. Den sista ostindiefararen återkom till ankarplatsen vid Klippan år 1806. Härmed gick en förhållandevis exklusiv verksamhet, som engagerat ett fåtal personer, i graven. Betydligt fler personer var beroende av sillfisket, som emellertid hastigt upphörde 1807-08 på grund av att sillen lämnade de svenska fiskevattnen. Som en olycksdiger bekräftelse på omsvängningarna i ekonomin råkade Göteborgs största handelshus, John Hall & Co, i svårigheter endast några år efter John Hall d ä:s bortgång. Sonen förmådde inte driva affärerna vidare utan tvingades begära firman i konkurs år 1807.


James Dickson (2)

Under dessa bekymmersamma år fanns det ändå vissa ljusglimtar. Napoleons segertåg genom Europa gav honom 1806 en unik möjlighet att komma åt huvudfienden England genom en blockad i Europas hamnar mot införsel av engelska varor för att därigenom ekonomiskt tvinga England till underkastelse. Blockaden blev emellertid inte fullständig. Sverige låg utanför, och Göteborg blev under några år den enda större, öppna hamnen i västra och norra Europa. Under denna tid, som brukar kallas den "briljanta", blomstrade handel och köpenskap mer än någonsin tidigare i Göteborg. Köpmän från både in- och utlandet strömmade till Göteborg för att därifrån kunna fortsätta sin verksamhet. År 1810 var 205 handelsmän registrerade som medlemmar i Handelssocieteten och endast tre år senare hade siffran stigit till 357. Tillsammans med James Dickson antogs år 1810 femtio nya medlemmar i Societeten. Stadens störste handelsman under dessa år var Niclas Björnberg. Han betalade år 1810 i inkomstskatt till staten nästan lika mycket, som staten fick in i skatt från hela Malmö stad. Dicksönerna låg vid denna tid inte på samma ekonomiska nivå, men tillhörde redan under åren 1810-12 de större handelsmännen i staden. Medan Bjömberg taxerades för en behållen inkomst av över 68 000 riksdaler uppgav Robert och James Dickson vardera cirka 10 000 riksdaler.

Det är uppenbart, att de båda bröderna Dickson drog nytta av den hektiska handelskonjunkturen vid uppbyggandet av sina respektive affärsrörelser, men de goda åren vilade på en konstlad grund. När Napoleon besegrats och Europa fått fred 1815, förlorade Sverige och Göteborg sin unika ställning, och den tidigare välmågan i staden byttes för många i ekonomiska svårigheter och misär.

Detta fick Robert Dickson erfara. År 1816 inlämnade han sin konkursansökan till Göteborgs rådhusrätt. Han befann sig i "gott sällskap"; enbart detta år behandlade rådhusrätten 139 ansökningar mot normalt 15-20. Av dessa var 48 från handelsmän och kolleger till Robert Dickson. Dennes bouppteckning, som bifogades ansökan, var tämligen karakteristisk för tiden. Hans tillgångar översteg en halv miljon riksdaler, skulderna uppgick till knappt 400 000. Som orsak till obeståndet angav han, att kriget försvårat handeln på Nord- och Sydamerika. På pappret gav redovisningen en positiv balans på cirka 120 000 riksdaler, men bland tillgångarna fanns upptaget obetalda fordringar på 69 personer på tillsammans ett lika stort belopp. Detta var en stor, osäker post, det kan jämföras med hans välbelägna fastighet på Södra Hamngatan, som värderades till 24 000 riksdaler. Konkursen var ett kraftigt ingrepp i Robert Dicksons verksamhet; först några år in på 1820-talet uppgav han på nytt inkomst av rörelse och beskattades som handelsman vid statlig taxering. Brodern James gick mera oberörd genom de svåra åren, även om hans inkomster sjönk under åren närmast efter 1815.

Efter dessa prövningar utvecklades Dicksönernas verksamhet positivt, och deras ställning i den göteborgska ekonomin förstärktes. Robert Dickson var en period ledamot i Handelssocietetens styrelse och under åren 1850-55 dess ordförande.

Samarbetet mellan bröderna Robert och James utvecklade deras tidigare handelsrörelser till ett allt starkare intresse för den värmländska sågverkshanteringen, vilket ledde till köp av sågverk och skogar. På detta grundade sig deras stora förmögenheter. De efterlämnade båda vid sin död över tre millioner riksdaler.

Robert Dicksons varierande intressen kan illustreras med hans i bouppteckningen 1859 redovisade aktieinnehav; där fanns andelar i Göteborgs enskilda bank, Varvet Kusten men också i Trädgårdsföreningen och Nya teater huset.

Den fasta grund till ett affärsimperium, som de första bröderna Dickson lagt, utbyggdes i firmans namn vidare runt 1850-talet av Robert Dicksons son, James Dickson. Under dennes ledning mognade de norrländska intressena i samverkan med Sveriges tidiga industrialisering. Denna intressanta del av Dicksons historia ligger emellertid utanför denna skildring.

Endast en omständighet skall uppmärksammas. I sitt testamente från 1867 avsatte James Dickson medel - 100 000 riksdaler riksmynt - till inrättandet av Göteborgs stads folkbibliotek. Två tredjedelar härav skulle användas för uppförandet av byggnad för biblioteket, och därmed är vi tillbaka vid början av detta anförande, vid huset på Södra Allégatan. I testamentet stadgades, att biblioteket

... skall vara tillgängligt för hvarje ordentlig person, utan afseende

a stånd och förmögenhetsvillkor, som önskar deraf sig begagna, samt att, då dess inrättande egentligen afsett arbetarklassens och de mindre bemedlades nytta och nöje, ingen afgift, vare sig för läsning stället eller böckers utlånande, får under någon förevändning affärdras, utan skall bibliotekets begagnande vara afgiftsfritt.

James Dickson fullföljer i detta avseende sin fars filantropiska verksamhet, och Göteborgs stad har i fråga om bibliotekens tillgänglighet alltsedan dess förvaltat arvet väl. Vi får hoppas, att kommande ekonomiska konjunkturer och politiska förhållanden inte tvingar staden att avgiftsbelägga den fria läsningen.

Detta föredrag hölls under lunchen på Tjolöholm i samband med vår släktträff 1991/Maud

 

 

Webmaster: Maud Dickson