DICKSÖNERNAS
GÖTEBORG
Göteborg
som miljö för de tidiga Dicksönernas verksamhet
av Bertil
Andersson, universitetslektor i ekonomisk historia vid
Göteborgs universitet.
Sedan
jag fick erbjudande att deltaga i denna sammankomst har
jag till synes slumpartat mött representanter för
familjen Dickson i ett antal olika sammanhang.
Visserligen
var jag bekant med de äldre familjemedlemmarnas
verksamhet i Göteborg genom mina forskningar kring det
handlande borgerskapet i staden under 1800-talets första
decennier, men genom det här speciella uppdraget skärptes
min uppmärksamhet, och Dicksöner dök upp litet här
och var, också sådana, som jag hade svårt att
placera.
Låt
mig börja med en identifikation - en gåta. Vem är den
man, som beskrivs på följande sätt på engelska? "...
thirty-five
years of age, five feet eight inches high, has dark blue
eyes, and dark brown hair...". Signalementet
finns i en skrivelse från den svenske och norske
kungens vice konsul i Newcastle-on-Tyne, William Losh.
Det är ett respass för hennes majestät drottningens
av England och Irland undersåte Robert
Dickson för en resa via Hull till Göteborg och
andra orter i Sverige. Passet
är utfärdat i november 1851 och avslutas med följande
maning: 'I hereby
request of all whom it may concern, to permit him the
said Robert Dickson of
Newcastle-on-Tyne
to proceed, unmolested, and without interruption, on his
intended journey.". Det
var inte lätt att komma in i Sverige; väl i Göteborg
fordrades för fortsatt vistelse i landet ett ofta
tidsbestämt tillstånd av landskansliet.
Någon
kilometer från mitt hem i Lerum ligger egendomen
Kolboryd. Den ägdes en tid av familjen Dickson, och
eftersom Kolboryd till stor del var och är en
skogsegendom, låg ägandet helt i linje med familjens
stora intressen i sågverksnäringen och trähandeln i Värmland
och Norrland.
http://www.svenskakyrkan.se/lerum/lerum.data/Components/Lerum/lerumsidor/Lerumsktyrkorum.html
Det
har också visat sig, att den fastighet, som min
institution - den ekonomisk historiska - nu flyttar in i
till hösten och som är ett kulturhus på Husargatan
46, tidigare Östra Haga 52 i kvarteret Sappören, under
en kortare tid 1861-63 ägdes av Charles Dickson.
För
att på ett lämpligt sätt kunna börja och avsluta
detta korta anförande tillåter jag mig att återge ett
personligt barndomsminne.
På
hösten, när jag som åttaåring var på besök hos min
farfar, mötte han mig med en bister min: Jag hör att
du läser mycket, sa han. Din pappa har berättat, att
du läser ut en bok nästan varje dag, och att de kostar
över tre kronor styck. Så kan det ju inte fortsätta.
Kom med mig! Farfar var en storvuxen och i grunden välmenande
målarmästare. Jag tillbringade mycket tid hos honom i
hans verkstad och framför allt i rökhörnan hemma i
hans vardagsrum, där han berättade om främmande länder
och folk, som han älskade att läsa om. Han höll mig
stadigt i handen, och vi vandrade ner från
Masthuggsbergen, genom Andra Långgatan och fram till en
märklig byggnad på Södra Allégatan, som jag tidigare
bara sett från spårvagnens fönster. Detta var
Dicksonska folkbiblioteket, där jag till en början på
andra våningen fick låna barnböcker på farfars lånekort
men senare, och enligt den tidens regler för tidigt,
också kunde utnyttja vuxenavdelningens skatter. Alla böcker
var på den tiden bundna i enhetligt konstmaterial, röda,
gröna eller bruna, och de luktade på ett alldeles
speciellt sätt. Mitt första möte med Dickson fick härigenom
sin speciella karaktär - och lukt, som
fortfarande sitter fast i mitt minne.

Robert Dickson (1)
När
den förste
av familjen Dickson, som etablerade sig som egen företagare
i Göteborg, Robert Dickson, på sommaren 1808 inlämnade
sin ansökan om att få bli medlem i Handelssocieteten i
Göteborg, kunde han meddela, att han redan vistats sex
år i staden, först ett år i tjänst hos amerikanske
konsuln R C Gardiner och därefter hos dennes efterträdare
David Airth. Vid tiden för ansökan hade Airth avlidit,
och hans änka Wilhelmina Christina kunde i särskilt
intyg till Societeten meddela, att Robert under hennes
makes långvariga sjukdom självständigt skött dennes
handelsrörelse och nu också skötte dödsboets
avveckling.
Robert
Dicksons ansökan beviljades den 7 juli 1808, och redan
en månad senare erhöll han genom magistraten burskap
som handlande i staden.
Robert
Dickson hade god erfarenhet av handelsrörelsen i Göteborg
under 1800-talets första år, och när han började självständig
verksamhet, var han sannolikt medveten om att han befann
sig alldeles i början av en extrem handelskonjunktur.
Göteborg
hade under 1700-talets senare hälft genomgått en snabb
ekonomisk utveckling, som till stor del bars upp av
exporten av för Västeuropa viktiga råvaror som järn
och trä. Inte minst hade den engelska marknaden för
dessa varor vuxit kraftigt. Vid sidan av denna mer än
sekellånga tradition hade den ekonomiska utvecklingen i
Göteborg också gynnats av två andra företeelser,
dels den ostindiska handeln och dels sillfisket i Bohuslän.
Från
år 1731 var Göteborg centrum för den svenska,
privilegierade ostindiehandeln, det vill säga handeln på
Kina i Kanton. Fram till 1800-talets början företogs
mer än 130 expeditioner till Kina, och en rad för Göteborg
främmande och exklusiva varor, främst te och porslin
men också sidentyger och lackarbeten, såldes på
auktioner i kompaniets lagerhus vid Norra Hamngatan till
största delen till utländska uppköpare. Denna
verksamhet skapade snabba vinster för ett antal delägare,
till exempel
Grubb, Chalmers
och Holterman; vinster som återinvesterades i
handel, byggnadsverksamhet och som i vissa fall genom
donationer kom det göteborgska samhället till godo i
form av sjukvård och utbildning.
Det
rika sillfisket i Bohuslän tog sin början på 1750-talet
och engagerade ett stort antal göteborgska handelsmän,
dels i utförsel av salt sill och tran, dels i anläggning
av sillsalterier och trankokerier. Denna näring
fordrade till skillnad från ostindiehandeln stora
kapitalmängder för fasta anläggningar och
installationer, och härvidlag spelade handelsmännens
vinstmedel stor roll. Beredningen av sill och tran var
inte lika fantasieggande som hanteringen av de
ostindiska lyxvarorna, men vinsterna var goda. Tran användes
för till exempel tvåltillverkning men först och främst
för "upplysning" ‑ lamporna i det
revolutionära Paris brann med tran från Bohuslän.
Mot
bakgrund av dessa förutsättningar växte Göteborg både
befolkningsmässigt, fysiskt och ekonomiskt, men när
Robert och två år senare, år 1810, brodern James
Dickson började sin verksamhet, var förhållandena i
flera avseenden annorlunda.
På
grund av de europeiska krigen i samband med franska
revolutionen och Napoleontiden blev förbindelserna med
Kina osäkra och riskfyllda. Den sista ostindiefararen
återkom till ankarplatsen vid Klippan år 1806. Härmed
gick en förhållandevis exklusiv verksamhet, som
engagerat ett fåtal personer, i graven. Betydligt fler
personer var beroende av sillfisket, som emellertid
hastigt upphörde 1807-08 på grund av att sillen lämnade
de svenska fiskevattnen. Som en olycksdiger bekräftelse
på omsvängningarna i ekonomin råkade Göteborgs största
handelshus, John Hall & Co, i svårigheter endast några
år efter John Hall d ä:s bortgång. Sonen förmådde
inte driva affärerna vidare utan tvingades begära
firman i konkurs år 1807.

James Dickson (2)
Under
dessa bekymmersamma år fanns det ändå vissa
ljusglimtar. Napoleons segertåg genom Europa gav honom
1806 en unik möjlighet att komma åt huvudfienden
England genom en blockad i Europas hamnar mot införsel
av engelska varor för att därigenom ekonomiskt tvinga
England till underkastelse. Blockaden blev emellertid
inte fullständig. Sverige låg utanför, och Göteborg
blev under några år den enda större, öppna hamnen i
västra och norra Europa. Under denna tid, som brukar
kallas den "briljanta", blomstrade handel och
köpenskap mer än någonsin tidigare i Göteborg. Köpmän
från både in- och utlandet strömmade till Göteborg för
att därifrån kunna fortsätta sin verksamhet. År 1810
var 205 handelsmän registrerade som medlemmar i
Handelssocieteten och endast tre år senare hade siffran
stigit till 357. Tillsammans med James Dickson antogs år
1810 femtio nya medlemmar i Societeten. Stadens störste
handelsman under dessa år var Niclas Björnberg. Han
betalade år 1810 i inkomstskatt till staten nästan
lika mycket, som staten fick in i skatt från hela Malmö
stad. Dicksönerna låg vid denna tid inte på samma
ekonomiska nivå, men tillhörde redan under åren 1810-12
de större handelsmännen i staden. Medan Bjömberg
taxerades för en behållen inkomst av över 68 000
riksdaler uppgav Robert och James Dickson vardera cirka
10 000 riksdaler.
Det
är uppenbart, att de båda bröderna Dickson drog nytta
av den hektiska handelskonjunkturen vid uppbyggandet av
sina respektive affärsrörelser, men de goda åren
vilade på en konstlad grund. När Napoleon besegrats
och Europa fått fred 1815, förlorade Sverige och Göteborg
sin unika ställning, och den tidigare välmågan i
staden byttes för många i ekonomiska svårigheter och
misär.
Detta
fick Robert Dickson erfara. År 1816 inlämnade han sin
konkursansökan till Göteborgs rådhusrätt. Han befann
sig i "gott sällskap"; enbart detta år
behandlade rådhusrätten 139 ansökningar mot normalt
15-20. Av dessa var 48 från handelsmän
och kolleger till Robert
Dickson. Dennes bouppteckning, som bifogades ansökan,
var tämligen karakteristisk för tiden. Hans tillgångar
översteg en halv miljon riksdaler, skulderna uppgick
till knappt 400 000. Som orsak till obeståndet angav
han, att kriget försvårat handeln på Nord- och
Sydamerika. På pappret gav redovisningen en positiv
balans på cirka 120 000 riksdaler, men bland tillgångarna
fanns upptaget obetalda fordringar på 69 personer på
tillsammans ett lika stort belopp. Detta var en stor, osäker
post, det kan jämföras med hans välbelägna fastighet
på Södra Hamngatan, som värderades till 24 000
riksdaler. Konkursen var ett kraftigt ingrepp i Robert
Dicksons verksamhet; först några år in på 1820-talet
uppgav han på nytt inkomst av rörelse och beskattades
som handelsman vid statlig taxering. Brodern James gick
mera oberörd genom de svåra åren, även om hans
inkomster sjönk under åren närmast efter 1815.
Efter
dessa prövningar utvecklades Dicksönernas
verksamhet
positivt, och deras ställning i den göteborgska
ekonomin förstärktes. Robert Dickson var en period
ledamot i Handelssocietetens styrelse och under åren
1850-55 dess ordförande.
Samarbetet
mellan bröderna Robert och James utvecklade deras
tidigare handelsrörelser till ett allt starkare
intresse för den värmländska sågverkshanteringen,
vilket ledde till köp av sågverk och skogar. På detta
grundade sig deras stora förmögenheter. De efterlämnade
båda vid sin död över tre millioner riksdaler.
Robert
Dicksons varierande intressen kan illustreras med hans i
bouppteckningen 1859 redovisade aktieinnehav; där fanns
andelar i Göteborgs enskilda bank, Varvet Kusten men
också i Trädgårdsföreningen och Nya teater huset.
Den
fasta grund till ett affärsimperium, som de första bröderna
Dickson lagt, utbyggdes i firmans namn vidare runt 1850-talet
av Robert Dicksons son, James Dickson. Under dennes
ledning mognade de norrländska intressena i samverkan
med Sveriges tidiga industrialisering. Denna intressanta
del av Dicksons historia ligger emellertid utanför
denna skildring.
Endast
en omständighet skall uppmärksammas. I sitt testamente
från 1867 avsatte James Dickson medel - 100 000
riksdaler riksmynt - till inrättandet av Göteborgs
stads folkbibliotek. Två tredjedelar härav skulle användas
för uppförandet av byggnad för biblioteket, och därmed
är vi tillbaka vid början av detta anförande, vid
huset på Södra Allégatan. I testamentet stadgades,
att biblioteket
...
skall vara tillgängligt för hvarje ordentlig person,
utan afseende
a
stånd och förmögenhetsvillkor, som önskar deraf sig
begagna, samt att, då dess inrättande egentligen
afsett arbetarklassens och de mindre bemedlades nytta
och nöje, ingen afgift, vare sig för läsning på stället
eller böckers utlånande, får under någon förevändning
affärdras, utan skall bibliotekets begagnande vara
afgiftsfritt.
James
Dickson fullföljer i detta avseende sin fars
filantropiska verksamhet, och Göteborgs stad har i fråga
om bibliotekens tillgänglighet alltsedan dess förvaltat
arvet väl. Vi får hoppas, att kommande ekonomiska
konjunkturer och politiska förhållanden inte tvingar
staden att avgiftsbelägga den fria läsningen.
Detta
föredrag hölls under lunchen på Tjolöholm i samband
med vår släktträff 1991/Maud
 |