maj 2010  

Det har varit ett sant nöje för mig att redigera era bilder och se hur olika vi dokumenterar samma motiv och era bilder har verkligen berikat reportaget, som jag hoppas ni alla ska gilla och ha glädje av. Det består totalt av 100 sidor inklusive 5 sidospår och jag tackar varmt alla som har bidragit. Några bilder är ganska lika varandra. Jag har försökt att bereda plats för så många av oss som möjligt. Detta är inte en fototävling utan ett reportage av oss för oss. Bildtexterna är skrivna av webmaster, (Maud)

Vill du hoppa i reportaget? Här är underavdelningarna. Annars trycker du bara på NEXT längst ner på varje sida
 

[ Distillery ]  [ Montrose ]  [ Camus ]  [ Dunnotar ]  [ Lunch ]  [ Banquette ]

Alla, som var med, finns i detta [ ALBUM ]

[Ians reportage]  [Ewas historik]

Dickson-resa till Skottland i maj 2010
av Birgitta Lundin

Torsdagen den 13 maj:

Det var den 13:e och det började inte bra. Jag körde hemifrån för att ställa min bil på Christina Dicksons parkering och tillsammans med henne ta en taxi till Landvetter flygplats.

Plötsligt hoppade en hare rätt upp framför bilen, och jag hade ingen chans att bromsa. Den duns man inte vill höra ekade i mina öron när jag hade fått stopp på bilen. Jag var ganska knäsvag när jag gick ur och gick tillbaka på vägen. Jag intalade mig att inget djur skulle kunna överleva en sådan kollision. Det gjorde haren inte heller. Mitt i all bedrövelsen (jag älskar djur och vill minst av allt skada något) var jag glad för att jag inte behövde avliva en stackars varelse. Jag hade ju inte kunnat kontakta någon och få hjälp så tidigt på morgonen.

Men jag var inte lika glad och förväntansfull längre.

När jag kom fram till Christinas hus stod taxin där, och hade uppenbarligen gjort det i en halv timmas tid. Taxichauffören menade att jag hade beställt taxin till kl 04.30. Det hade jag från första början, men ringde sedan igen och ändrade till kl 05.00. Denna ändring hade inte nått taxichauffören.

Nu hade humöret sjunkit ännu lägre. Hur skulle denna resa sluta som började så fel?

Vi hade inte bestämt träff med våra medresenärer från Landvetter, men trots att det vimlade av människor fick vi snart kontakt med Maud Dickson och Olof Dickson. Vi nådde Kastrup utan fler missöden, och där sammanstrålade vi med gruppen från Stockholm. Resten av vårt ressällskap anslöt sig i Aberdeen – en del hade redan rest runt i England och Skottland.

Ian (Dickson Lauritzen) var vår arrangör och reseledare. Jag vill redan nu säga, att det gjorde han med den äran! Det inträffade en del små avvikelser från hans upplägg, men inget som han var orsak till eller kunde ha förutsett. Ian hade chartrat en buss från Aberdeen, och vi gav oss iväg till Huntly för att checka in på Castle Hotel.

Ägarna av Castle Hotel tog emot oss utanför hotellet, och vi kände oss genast som hemma. Vi blev under hela vår vistelse behandlade som familjemedlemmar (fast bättre uppassade), och vi själva kände ju oss som en enda stor familj, så trots att det kan låta som en klyscha, så var det denna atmosfär som härskade alla dagarna. Ägarna hette familjen Meiklejohn med Mamma Linda och Pappa Andrew i spetsen. Historien om hur paret träffades och hur hotellet hamnade i deras händer är som en saga.

Det visade sig att den bro, som man normalt körde över för att komma ”rätt väg” till hotellet, hade rasat i vårfloden. Vi skulle därför åka en annan väg och därmed passera två grindstolpar, som lämnade kanske 5 centimeters marginal på varje sida, för att komma in till vårt hotell. Vi höll andan, och kanske automatiskt drog in magarna, och chauffören visade sin klass genom att elegant låta den stora bussen glida igenom öppningen. Denna manöver skulle vi vara med om flera gånger under vår vistelse. Vi försökte säga, att vi faktiskt kunde gå av utanför grindstolparna så bussen inte behövde köras igenom, men det betraktades nog som ett nederlag för chauffören, om han inte kom igenom. I alla fall gick det utmärkt vid alla tillfällena.

Som på alla hotell med en proffsig stab behövde vi aldrig säga vårt rumsnummer när vi hämtade nyckeln. Vi blev memorerade med namn och rumsnummer, och bara det gjorde ju att vi kände oss hemmastadda. Att äldste sonen, Stuart, kallade oss för rumsnumret i stället för namnet var bara en kul knorr i sammanhanget.

Hotellet hade fantastisk atmosfär och var precis som ett skotskt slottshotell skall vara. Rummen var rent av lyxiga och omgivningarna underbart vackra. Fotona som illustrerar rapporten bekräftar det. (Jätteroligt, förresten, att så många har skickat foton till Maud!)

När vi kom fram fick vi checka in i våra helt underbara rum och så serverades vi en god lunch
At arrival we checked into our lovely rooms and were served a nice lunch

Första programpunkten kom redan samma dag, när vi gav oss iväg till staden Keith (låter det bekant?), där ett av världens mest kända whiskydestillerier ligger. Strathisla ägs numera av Chivas Brothers – Chivas Regal har väl alla hört talas om och/eller smakat på. Chivas äger också Pernod Ricard, som äger AB Vin & Sprit, så vi kände oss hemma även där!

Vi blev uppdelade i två grupper för visningen av destilleriet. I min grupp hette guiden John Robertson, och det lät nästan för bra. Men det var äkta, liksom hans härliga skotska accent.

Allteftersom vi fick fakta berättade för oss steg vår respekt för kunskapen och kvalitetstänkandet hos företaget. Naturligtvis fick vi provsmaka den ädla drycken i olika åldrar. I den oundvikliga shopen befanns souvenirer och whiskyprodukter av andra slag än de flytande vara av samma höga kvalitet, och det var ett nöje att gå runt där.

Här finns att läsa om slaget vid Barry och Camus kors
Here you can read abot the Battle at Barry and the Camus' Cross (in Swedish)

Efter en högtidlig stund vid graven for vi vidare på vår Keith-Dickson-resa till Barry. Det var här det slag stod 1010 (då hette det Barrie), då Robert Keith dödade danskarnas härförare, Camus. Kung Malcolm II hittade Robert döende bredvid Camus, och förstod sammanhanget. Han deklarerade att Robert var ”a real Keith” och Keith-skölden fick tre blodränder. Klanen Keith fick också titeln Grand Marischal of Scotland för de förstfödda sönerna. I ”Historia, del 1” och ”Släktmöte Skottland 1993” på Dickson-hemsidan finns mera att läsa om detta.

Vi stod och tittade ut över fälten där slaget hade ägt rum, och det kändes faktiskt riktigt vemodigt. James R gav oss utförlig information om händelserna, han har djupa kunskaper om det mesta, och speciellt det som rör klanen Keith och Dicksons. Vi besökte också det kors i närheten som markerade Camus grav.

På hemresan frågade Graham om vi var sugna på färska scones. Det var vi naturligtvis, och han körde oss till en kombination av café och lunchrestaurang där man också hade en liten affär med delikatesser och souvenirer. Det brukar ju gå till så att man hamnar på ett ställe där chauffören känner innehavarna, men i detta fall kom vi helt rätt. Teet och sconesen var läckra och kvaliteten på marmelader, sylt och hemgjorda karameller var hög.

Lördag 15 maj

Så var det dags att besöka de imponerande byggnaderna och byggnadsresterna av Dunnottar Castle, ett av klanen Keiths tidiga fästen. Det var den 6:e Earl of Keith som var Marischal of Scotland i mitten på 1600-talet, då borgen var i centrum för historien. De skotska kronjuvelerna förvarades här, eftersom det ansågs vara det säkraste stället att förvara dem på, med tanke på järnkansler Cromwells envisa anfall på Skottland. Jag ska inte dra historien igen, ni kan läsa den på Dickson-hemsidan. Men det är ett fantastiskt ställe, och man är helt döv om man inte hör och känner historiens vingslag när man går runt där.

Efter att vi hade travat upp för alla trapporna – ner gick ju utmärkt, uppåt tog det längre tid – skulle vi göra ett besök i kyrkan i Kineff. Det var dit kronjuvelerna smugglades undan under näsan på Cromwell. Men busschauffören, inte den joviale Graham denna gång, hade inte behagat informera Ian om att han inte kunde köra oss dit, eftersom vägen var för smal.

Så vi fick dra vidare till Stonehaven, där vi skulle äta fish and chips. Man kan ju inte lämna vare sig England eller Skottland utan att ha ätit det minst en gång… Nåväl, chauffören stannade bussen och gav sig iväg. När han kom tillbaka hade han några bärkassar med sig som han satte i bussen, utan att säga ett ord. Det var en väldig kontrast mot den vältalige Graham från dagen innan.

Vi satt kvar och undrade vad som skulle hända. Vi kunde inte låta bli att fnissa åt vår situation. En hel busslast människor sitter och vet inte vad de ska göra eller förväntas göra och en försvunnen chaufför – han hade gått för att äta sin egen lunch! Tills det gick upp ett ljus för några kvicktänkta, att man nog fick hämta resten av portionerna själv. Några av männen i sällskapet gav sig iväg och kom strax tillbaka med resten av lunchen.

Vi stod parkerade vid en vacker grön picknick-gräsmatta, men det fanns väldigt få bänkar, så vi knatade iväg längs havet. Några av oss hittade en trappa som ledde ner till stranden, och där slog vi oss ner och åt vår lunch i saltstänk och havsbris. Mycket givande i vårsolen!

Nästa anhalt var Aberdeen, där vi skulle handla Keith-tyg och andra klangrejor. Ian hade långt i förväg alarmerat en affär, så att de skulle kunna ta in extra mycket varor som hörde ihop med Keith. Men när vi kom dit, så hade affärsinnehavaren missat detta! Vi blev naturligtvis besvikna, men han fick ju mer kännbar bakläxa, eftersom han hade kunnat göra väldigt goda affärer om han hade gjort vad han lovat Ian i ett mail! Ian var mest frustrerad av oss, men vad kunde han mer ha gjort? En skriftlig bekräftelse måste man ju kunna lita på, tycker man.

Marshall College, det universitet som den 5:e Earl Keith (George) grundade 1593, var stängt för renovering. Det är världens största granitbyggnad och det första protestantiska universitetet i Skottland (som ju av tradition är katolskt till största delen). Det är en imponerande byggnad och på fler ställen ser man Keiths vapen i fönster och i portaler.

Shopping kunde vi ju ändå ägna oss åt, vi var mitt i hjärtat av Aberdeen. Och gå på pub, som några av oss föredrog. Det var en fotbollsmatch på TV, så vi fick verkligen känna äkta skotsk pubstämning. Och skottarnas välvilja mot turister, de drog in oss i händelserna så vi verkligen skulle förstå i vilket viktigt sammanhang vi befann oss!