Släkten Dicksons historia. Del II
från och med Robert Dicksons invandring till Göteborg.

Källor: I huvudsak min svärfar Allan Dicksons (2:6:11 5) muntliga berättelse.
Robert Dicksons stiftelses arbetarbostäder av Thorsten Rinman

Ulla Dickson (född Stiernsten 2.6:11 5:2 P gift med Lars Dickson)

Även om industrialismen hade börjat komma igång i både England och Skottland, beträffande kol, stål och textil, så var skottarna sedan århundraden fattiga. Det var svårt att få någon utkomst annat än som legoknekt. Den äldste sonen, Robert Dickson [1], gav sig därför, med ett mycket litet kapital, iväg från Montrose till Göteborg och kom dit 1802. Han handlade då huvudsakligen med textil och spannmål, även i någon mån med malm och tackjärn. 


Robert Dickson [1]


James Dickson [2]


Han hade mycket stor framgång, men gjorde vågade affärer och gick i konkurs. Han startade emellertid igen, när hans yngre bror, James, kom över 1809, 26 år gammal. Han hade med sig en del tyger och lite kryddor, som han sålde med god förtjänst i Göteborg. Där köpte han nya varor, som han exporterade till England och affärerna växte mer och mer.


Wilhelmina Charlotta Bratt gift med Robert [1]

Brittiska textilindustrin började blomstra och James Dickson blev en stor avnämare för England. Han sålde tygerna i Sverige och det blev den egentliga början till knallebyggdernas försäljning. Han exporterade pitprops till de engelska kolgruvorna och tackjärn till de brittiska stålverken. Efter hand som affärerna ökade, tillkom även timmer och sedermera sågade varor. I Sverige förekom ytterst lite timmerhandel på den tiden. 

Skogen hade värde framförallt till husbehovsvirke, inte som marknadsvara. James kom tidigt att intressera sig för virkesförsörjningen, som dock ganska snart tröt i Göteborgstrakten. Han deltog mycket i Trollhätte kanals byggande, så att han lättare skulle komma åt de tillgångar, som fanns längre in i landet. 


Margareta Eleonore Bagge
gift m James(2)

 Ganska snart blev Värmland hans huvudsakliga virkesresurs, Till en början var han köpare av virke, men efter hand köpte han marker och lejde folk i bygden, som avverkade timret.

Innan Trollhätte kanal fanns, måste man flotta virket som stockar över Vänern, vilket under seglationstiden var väldigt bekymmersamt. När väl kanalen var färdig, anlade han ett sågverk i Värmland och fraktade sågat virke på segelfartyg ända till mottagarhamnen. För att ha fria händer köpte de upp marker, gjorde avverkningen och sålde därefter åter marken. Men oftast hade då de tidigare ägarna, i ovanan att hantera pengar, inte tillräckligt för återköpet, till pris som ändå var långt lägre än det i den första transaktionen. Dicksönerna hade i det skogfattiga England god marknad för sina varor och deras förmögenhet växte till dittills oanade mått. Samtidigt tillfördes det då outvecklade Sverige pengar och fick många arbetstillfällen. Genom penningflödet kunde åtskilliga av den nya industrialismens industrier sättas igång. 


Timmerflottning

Främst det förhållandet att det explosionssnabbt utvecklade Storbritannien saknade trä och Dicksönernas förmåga att öppna resurser i Sverige, gjorde familjen Dickson till en maktfaktor i landet.

James Dickson utnyttjade mycket skickligt den kris, under Napoleontiden mellan 1807 och 1814, som lamslog huvuddelen av handeln i Europa. Han lyckades tillgodogöra sig krisernas avigsidor. Han gifte sig 1814 med Margareta Bagge. Familjen Bagge har under generationer, dels ägnat sig åt den värmländska järnhanteringen, dels varit tillskyndare till Trollhättekanalens byggande, dels startat Göteborgs varvsrörelse. Efterhand utfördes alltså frakterna alltmer på egna kölar, på fartyg byggda vid Baggerska varven.

Den Dicksonska rederirörelsen var vid 1850-talets mitt Skandinaviens största och gick med fulla laster mellan England och Sverige. Särskilt importen av kolonialvaror, direkt hemförda som hela laster från transoceana produktionsområden, kunde på ett fåtal resor betala hela fartyget, speciellt under krigets högkonjunktur.

James Dickson hade startat den väldiga familjefirman under namnet James Dickson & Co. Från 1816 ingick också den äldre brodern Robert i firman. James var den store initiativtagaren och ägnade sig huvudsakligen åt timmer och malm. Robert skötte det löpande arbetet  firman, rederirörelsen och skeppsbyggeriet. En yngre bror, Peter Dickson, som var bosatt i London, övertog försäljningen under Dickson Brothers Ltd, med omfattande handel över hela världen, inte minst Amerika. Peter Dickson dog ogift.

På Robert Dicksons sida fanns tre söner: James, Edward och Charles. James kallades "Norrlands-James" eller "Bruksen" och gjorde de största norrlandsförvärven. Edward startade Göteborgsbanken. Charles var läkare och har lämnat spår efter sig, framför allt i Göteborgs stad. Även tillskyndare till de stora donationer gjorde fadern Robert  namnlöst. 


James Robertsson 1:1


Edward Dickson 1:2


Charles Dickson 1:3



Isobel Gordon gift m 1:2


Efter faderns död blev Robert Dicksons stiftelse kungjord med, sedan mitten av 1800-talet, 47 fastigheter till hjälp åt mindre bemedlade. Under 1890-talet byggdes även Dicksonska folkbiblioteket i Göteborg. Bland Charles många barn märks Robert, som var landshövding för Malmöhus län, sedermera överståthållare.

 



Eva Amalia Ekström gift m 1:3



James Jamesson Dickson 2:1


Av James d.ä. Dicksons fyra söner, James, Robert, Oscar och Axel är det Axel, som är den mest intressante men minst omskrivne. Han föddes i Göteborg 1826. Eftersom de fåtaliga skolorna i Göteborg var gammalmodiga, sändes han till en skola som var långt före sin tid, nämligen barnängens skola i Stockholm.



Charles Peter Dickson 2:2



Eleonore Willerding gift med JJ


Därefter genomgick han den av familjen startade Chalmers slöjdskola, numera Chalmers Tekniska Högskola. Axel visade mycket större intresse för teknik och jordbruksutveckling än för det merkantila, varför han sändes till Edinburghs universitet 1845. Han studerade där främst fysik, kemi och biologi.

Återkommen till Sverige förvärvade han Kyleberg vid Tåkern i Östergötland. Av denna skapade han en omskriven mönstergård. 



Elisabeth Jane Dudgeon gift med 2:2

Han anlade ett tegelbruk och byggde om ekonomibyggnaderna i sten. Åt alla statare byggde han moderna, rymliga bostäder i tegel, med enskilda brukningslotter. Han byggde skolor och donerade till utbildningsanstalter.

Han var jämte en skotsk god vän den förste i landet som genomförde täckdikning. Han konstruerade själv den första radsåningsmaskinen, som förvaras på lantbruksmuseet, numera på Julita. Han var den första i landet som använde maskinell plöjning och harvning. (Ett invecklat system med ångmaskin på hjul vid ena sidan och linor och taljor, som flyttades efter hand). Han arbetade fram en växtföljd, som andra inte kunde genomföra förrän cirka 60 år senare. Axel Dickson ansågs till en början tokig, som satte igång med sockerbetsodling i Östergötland.

Det gick emellertid så bra, att alla ville göra detsamma. 


Tåkern

Då de inte kunde finansiera det nya, startade Axel Dickson en bank - Wadstena Enskilda Bank. Det var före aktiebolagens tid, så Dickson var personlig garant för banken, som hade egen sedelutgivningsrätt. 

Med de ökande transportbehoven, byggde han också en järnväg till Ödeshög vid Vättern, så att betorna kunde transporteras med båt till Tanto i Stockholm. Han blev ledamot av jordbruksakademin och riksdagsledamot redan i den första representationsriksdagen. Han var förkämpe för lantbrukstull (till skillnad från sin medledamot och kusin, Charles Dickson). Axel Dickson fann att tiden i riksdagen mest gick åt till att lyssna på "okunnigt tal", samtidigt som han hindrades i sin uppfinnarglädje. Han undanbad sig därför återval till riksdagen. Hans engelska hustru dog och han blev ensam med tre döttrar, som därvid ärvde hälften av hans då stora förmögenhet. Han gifte om sig, även då med en engelska, med vilken han fick sju döttrar och två söner.

1879, då landet led under en svår kris, upptäckte A. Dickson vid en revision på banken, att disponenten gjort väldiga förskingringar. Dickson, som garant för banken, frånträdde därför alla sina tillgångar, så att ingen i trakten blev lidande på bankens konkurs. Han stod på praktiskt taget bar backe med sin stora familj. De flyttade till Skeppsta i Sörmland, där Axel Dickson blev disponent för det stora godset, som hans bror Oscar hade förvärvat av ägaren till Åkers styckebruk och kanonkonstruktören von Waredorff.

Axel fortsatte mycket framgångsrikt med framkorsning av kreatursbesättningar med korthorn långt före sin tid. Men eftersom han var utan förmögenhet, gården var inte hans och han därför inte hade fria händer, var hans skaparglädje i stort utbrunnen. Det var också slut med hans tidigare stora mecenatskap.

Han var, liksom sin bror, Oscar, (http://www.are.se/costum/Formhtml.asp?page=831) en framträdande jägare och medlem i kungliga jaktklubben och vän till Oscar II. Han inhägnade stora delar av egendomen och införde bl. a. kanadahjortar. Stora jakter hölls där med bl. a. prinsen av Wales, senare Edward VII, som gäst. Axel, denne ovanlige märkesman, dyrkad av sina underlydande, dog 1899.

Hans änka överlevde honom med 43 år, efter ett ovanligt levnadsöde. Hon föddes i British Guyana på skottårsdagen 1840. Fadern blev sedermera guvernör i Hongkong. Som barn hade hon egna slavar på sockerplantagen Demerara. Hon seglade som sextonåring, åtföljd av sin amma, till Europa, för att, som tidens förnäma flickor, gå på pension i Bonn. Resan tog tre månader. Som 21-åring blev hon slottsfru på Kyleberg, med det arbete och personliga insatser, som det krävde. Fullt vital kunde hon ända till sin död, vid 103 år och 10 månaders ålder, livfullt skildra tiden före nordamerikanska inbördeskriget.

Släkten Dickson har nu i Sverige endast 22 manliga medlemmar. 1976 firade de, som på far- eller morssidan är avkomma till Robert och James Dickson, 1900-årsjubileum sedan släkten flyttade från Storbritannien. De var då 876 stycken.

Alla, som har mycket pengar, har sina avundsmän och belackare, åtskilliga Dicksöner har därför mycket kritiserats. Men genomgående kan man nog säga att antingen de varit förmögna eller saknat pengar, så har Dicksönernas ättlingar i alla tider haft en personlighet och fasthet, att självständigt stå för sina ofta oegennyttiga strävanden. När de haft möjlighet, har vårt land, ofta anonymt, från deras hand erhållit svindlande belopp för utveckling av folkbildning och vetenskap.

Källor: I huvudsak min svärfar Allan Dicksons (2:6:11:5) muntliga berättelse. Robert Dicksons stiftelses arbetarbostäder av Thorsten Rinman.

Ulla Dickson 


Vid 1800-talets inledning hade Napoleon ett fast grepp över en stor del av den europeiska kontinenten med undantag av Balkan, Storbritannien och Sverige. I Napoleons planer ingick att invadera även Storbritannien och i väntan härpå genomförde han en handelsblockad kallad Kontinentalsystemet. Då Storbritannien var starkt beroende av sin handel med andra länder, gällde det att söka nya marknader. Man vände handelsströmmarna mot USA och Latinamerika, men också mot Sverige där Göteborg med sin utmärkta hamn blev en viktig partner. Många skottar och engelsmän flyttade därför i början av 1800-talet till Göteborg och dessa familjer har påtagligt inverkat på Göteborgs merkantila, sociala och kulturella utveckling.

Cirka 120 stycken av de svenska släktingarna samlades den 1 juni 1991 på Tjolöholm.
Då diskuterades att bilda en släktförening.
Den 23 augusti 1996  bildades Dicksonska släktföreningen.

 

 

Webmaster: Maud Dickson