Sagan
om Helen och Kriget
av Birgitta Ashworth
(2:6:11:3:1)
Oscar Dickson, ( 2:6:11)
och Amelie f. Löwenhielm (1:3:6 1) fick fem barn,
Margareta, Axel, Helen, Vera och Allan. Om Margareta,
kallad Teta, har kusin Ian berättat för släktföreningen,
när vi var på Tjolöholm 2002. Hon var varmt religiös,
läste katekesen varje morgon, och hennes intressen var
lantbruk, människovård och renlevnad.
Systern Helen bodde i
England, var inte alls religiös däremot. Till henne kom
massor av svenska barn på 1950 - och -60 talen. Det var
hennes egna släktingar och barndomsvänners barn och
vänner till vänners barn. De bodde hos familjen Ramsay i
Cambridge längre eller kortare tid på sommaren. De fick
dricka whisky och gå på pub, spela tennis, punta på
River Cam och besöka märkliga platser. Helen klädde sig
ofta elegant, med stor hatt och cigarett i mun och
berättade roliga, ofta lätt oanständiga historier. Vi
tackar Helen och Arthur för oförglömliga ungdomsminnen i
främmande land.
Helens språk kändes som
en blandning av mustig ålderdomlig svenska och engelska.
Här berättar hennes dotter Birgitta på svenska. Hon är
läkare i England och gift med Dick Ashworth. Vi känner
igen Helen.
William
Dickson
Sagan
om Helen och Kriget
av Birgitta Ashworth
(2:6:11:3:1)
Vi skall dansa
Lambeth Walk
Det går bra på alla språk
Hej, hopp , hurrah!
Nu går det riktigt bra. Hoj! |

Helen och Arthurs bröllop,
Seglora kyrka, Skansen, Stockholm 8/7 1939.
Bakom Amelie och Oscar Dickson, brudens föräldrar
Helen Dickson gifte sig med Arthur Ramsay, en medlem av
Queen´s College, Cambridge i 1939. Därför att han var
zoolog, tänkte de att det skulle passa om han gifte sig
i ett zoo, så bröllopet var i den gamla träkyrkan
(Seglora) på Skansen i Stockholm. Sedan var det
mottagande hos Helens föräldrar, Oscar och Amelie
Dickson, i deras våning på Drottningholmsvägen 12. Alla
visste att det snart skulle vara krig mellan England och
Tyskland. Helen och Arthur kunde inte tåla att säja adjö
till alla sina vänner och släktingar, som de kanske
aldrig skulle se igen, så de bara stack från
mottagningen.
Det var lyckligt att de var tillsammans under hela
kriget. Arthur gjorde forskning om radar, så han
skickades inte utomlands för att slåss. Också var de
aldrig i en stor stad, så de var inte allvarligt
bombarderade. För en tid var de på Isle of Wight, och på
nätterna kunde de se Southampton och Portsmouth
brinnande över vattnet. Till slut var de i Llandudno i
Wales. Arthur var officer, och när han var i uniform
måste de med lägre grader salutera (hälsa). Ibland, när
gatorna var myllrande av soldater måste Arthur ursinnigt
salutera tillbaka hela tiden. Helen skrattade så mycket
att hon fick gå på andra sidan av vägen.
För en
tid levde de i ett pensionat. Maten var
rutten men de kunde inte klaga, för så många
människor var hemlösa. Arthur hängde en
badmössa över baksidan av sin stol. Där
gömde han all mat som de inte kunde äta, och
sedan kastades den. Senare bodde de hos Mrs.
Hayles. Jag föddes under den tiden. Vi fick
inte vara inomhus på dagen för vi fick inte
slita på mattorna. Sedan blev Mrs. Hayles
sjuk, och Helen skötte henne. Mrs. Hayles
var äckligt tjock och Helen tvättade henne.
Så snart hon var bättre slängde hon ut Helen
och Arthur. Nog skämdes hon för vad Helen
hade sett.
Till slut
var vi i ett hyrt hus med en trädgård. Det
var en stor lättnad för Helen, men nu måste
hon laga mat. Hon hade aldrig verkligen
kokat förut, och mat var strängt ransonerad,
även potatis. För att köpa mat måste man
riva ut biljetter från en bok. |
 |
Arthur och Birgitta |
Vi fick var och en ett friskt ägg om veckan, och ibland
var det ruttet. Torkat pudrat ägg användes till att
koka. Helen föreslog att göra en köttpaj. Hon lämnade
den i ugnen för länge och toppen blev bränd. Hon var så
rasande att istället för att skrapa av toppen av
bakelsen, kastade hon pajen på golvet. Snälla Arthur
gjorde allt rent. Jag vet inte vad de åt istället.
De fick knappast något smör. Helen hade hemskt torr hud
och det fanns ingen fuktighetsbevarande crème, så att
hon måste sätta smör på ansiktet. Fast hon var
kvalificerad som sjukgymnast i Sverige fick hon inte
officiellt utöva det i England, men hon gjorde lite
privat arbete. En av hennes patienter bjöd henne på smör
från svarta börsen. Hennes isskåp var fullt av smör.
Som utlänning var Helen inte höjd över alla misstankar.
En dag solbadade hon naken i trädgården. Plötsligt hörde
hon någon komma. Hon grabbade åt sig en jacka och satte
sig i en stol. Hon var just hygglig bara hon stannade
kvar i stolen. Besökande var en polis, mycket trevlig,
som hade kommit för att fråga henne om hennes ursprung.
Synbarligen tillfredsställd med hennes svar, sade han:
”Det är så skönt här i trädgården, jag hoppas att ni
inte har något emot om jag sitter här för en liten
stund”. –”Nej, inte alls” sade Helen, - ”bara jag inte
måste stiga upp”.
Helen blev havande med James, och hon var mycket trött.
Det var en lång väg till butikerna och det fanns inga
sittvagnar. Hon måste gå med en tvååring och sedan bära
tillbaka alla inköpen. En gång var hon så trött så att
hon bara satt på trottoaren. Arthur var ursinnigt
upptagen hela tiden. Det fanns andra människor som hade
det mycket sämre än hon, så hon kunde inte klaga.
Lyckligtvis kom hennes svärmor, så Helen fick vila sig
på eftermiddagen. Senare kom hennes kusin Helen Burrough
för att hjälpa när James föddes. (Och efter kriget fick
min pappa en medalj för sin forskning!)

Helen, Birgitta och James.
Slutligen var kriget över, och Arthur skulle återvända
till Cambridge. Jag var 3 år gammal och James var mycket
liten. Den långa, långa bilresan är ett av mina första
minnen. Det fanns många getter som tjudrades på kanten
av vägen. Många människor höll dem för mjölken.
I Cambridge delade vi ett stort hus med familjen
Armitage. Arthur Armitage var också medlem av Queen´s
College. Hans fru hette Joan, och det fanns en flicka,
Ann, som var 3 år gammal. Hon blev som min syster.
Senare föddes Mary Armitage. Vi var som en som stor
familj och vi kom bra överens.
Så fick Helen till slut komma tillbaka till Sverige. Jag
var 4 år gammal och James var ett år. Vi åkte båt från
Tilbury Docks i London till Göteborg. Det var en gräslig
resa med hemska stormar. Vi hade en hytt med två sängar.
Ovanför låg Arthur och jag låg nedanför. Vi kräktes hela
tiden. Helen och James kräktes inte men måste sova på
golvet. Då kom en sjöman, som sade att det var ett
radiomeddelande. Hon måste gå till kaptenen. Skeppet
hävde sig väldigt och hon bar på ett litet barn. Hon var
rädd att hans huvud skulle krossas. Men det var bara ett
meddelande från pappa Oscar, som välkomnade henne hem.
Vi landsteg från skeppet och där var det ett vackert
svenskt tåg, med en vit duk på bordet. Middag var
beställd. Plötsligt stjälpte James sin soppskål, och det
fanns soppa över hela duken. För Helen var det droppen
som kom bägaren att rinna över, och hon grät. När hon
träffade sin pappa, kunde hon inte sluta att gråta. Alla
hennes släktingar sade: ”Se, vad kriget har gjort med
Helen!” Men hon sade att det inte var kriget, bara
resan.
Sedan stannade vi hos Axel och Leila och kusinerna
Florence, Billy, Thomas och Elsie (Harriet hade inte
fötts ännu). För mig och James var svenska vårt första
språk. Arthur brukade läsa om Tomtebobarnen och om Tant
Brun, Tant Grön och Tant Gredelin (och vi hade Jul på
Julafton). Så det var inga problem och vi alla hade kul
tillsammans.
Sedan stannade vi hos Helens vän Dagmar på Skarpö. Helen
åkte in till Stockholm för några dagar, och Arthur
lämnades för att se efter barnen. Det var han inte van
vid! Under mellantiden hade Helen kul i Stockholm.
När vi återkom till England var livet inte lätt. Det var
en mycket kall vinter. I mesta delen av dagen var det
ingen uppvärmning i huset. Kisset i pottorna frös. Helen
var mycket skicklig och sydde tjocka overaller för
barnen. Sådana saker kunde inte köpas. Klockan fem varje
kväll tändes en koleld i salongen. En kväll flammade
elden extra lysande. James hade kastat in sina tofflor i
elden. Helen lyckades att köpa nya. Några veckor senare
kastade han dom in i elden också.
Sedan kom en het sommar. Barnen lekte nakna i
trädgården. Vi hade en gammal gummiräddningsbåt med
vatten i för att plaska i.
Kungen (George VI ) och drottningen kom till Cambridge
och vi blev presenterade. Jag neg. Drottningen hade ett
underbart leende.
Och James talade om för henne allt om sina nya tofflor -
på svenska.

Helen, Arthur och Birgitta
|