Harriet Löwenhielm, 1:3:6:4, 1887-1918
Bild på
släkten Löwenhielm med namn finns
här Erling
Kristiansen

Sagoland
I mörker står skogens väldiga mur
men där bakom det lyser och flammar
i toppen brinner varenda fur
fast svarta står skogens stammar.
Jag vet att sagans förtrollande land
där bakom ligger och glänser.
Jag sträcker i längtan min bedjande hand
att nå inom drömlandets gränser. |
Natten till den 24 maj
1918 dog en 31-årig kvinna på Romanäs Sanatorium i
Småland. Hon hette Harriet Löwenhjelm och blev senare
känd i Sverige, tack vare de teckningar och dikter, hon
lämnade efter sig.
Några veckor före sin
död, fick hon en dag besök av en manlig medpatient, som
lite skrytsamt berättade, att hans föräldrar hade köpt
en lantegendom till honom. Senare refererade hon deras
samtal för en sjuksköterska.
”Jag tyckte ju inte, att
det var någonting att berätta för en döende människa”,
sa hon, ”så jag sa till honom: Min pappa och mamma har
också köpt mig ett jordagods. Det är inte så stort. Men
där står fyra björkar.”
Harriet Löwenhjelm föddes
den 18 februari 1887 på Tågaborg i Helsingborg. Hennes
far, Gustaf Löwenhjelm[1],
var då officer vid de skånska dragonerna. Efter ett par
år i Örebro blev han år 1896 utnämnd till överste och
chef för Norrlands dragoner i Umeå.
Innan han övertog
ställningen, hade han installerat familjen i en
herrskaplig lägenhet på Vallhallavägen i Stockholm. Här
fick Harriet Löwenhjelm sitt hem och sin tillflyktsort
under alla följande år.
Kort efter sekelskiftet
begärde hennes far avsked och flyttade hem till
familjen. 1878 hade Gustaf Löwenhjelm gift sig med
Maggie Dickson[2].
Hon var en sammansatt natur, på en gång myndig och
ängslig. I ett brev från Romanäs omtalar Harriet
Löwenhjelm sin mor som ”en storartad sjukmänska”. Modern
hade precis varit på besök. ”Vi hade så trefligt
tillsamman, så vi blef nästan du ...”
Dockor
och husandakt
I hemmet fanns fem barn:
Amelie[3]
, Carl[4]
, Wilhelm[5]
, Harriet[6]
och Crispin[7].
De två yngsta tillbringade en stor del av sin fritid med
några dockor som de själva hade tillverkat och utrustat
med fantasifulla namn och öden. Dockorna - tänkte de sig
- bodde i Klondyke, som låg så pass långt borta, att
allt var möjligt.
Vi skapar alla våra egna
världar.
Tillsammans med brodern Crispin,
skapade Harriet Löwenhjelm
fantasivärlden Klondyke som
bestod av ett hundratal
karaktärer, varav 25 fanns
representerade som dockor. På
bilden ses i mitten Bolla Horn,
till höger hennes man Massa Horn
och till vänster Riddar Sven
Ågren. Fru Horns rykte var inte
det allra bästa; tyvärr
underhöll hon en tvivelaktig
förbindelse med Sven Ågren.
I
Klondyke, döpt efter den
amerikanska guldstaden, fanns
även en tidning: Midnattssolens
land. När Harriets Dikter utgavs
efter hennes död, kom nästan 1/3
av materialet från
Midnattssolens land. Bilden är
hämtad från Elsa
Björkman-Goldschmidts utmärkta
biografi om Harriet Löwenhjelm.
Kopierad från Rävjägarns blogg |
På söndagarna gick
familjen Löwenhjelm i kyrkan och varje morgon höll man
andakt som alla hushållets medlemmar deltog i. Är jag
till förtvivlan bragt, skrev Harriet Löwenhjelm senare
är jag trött till döden, / låt oss hålla husandakt, ty
det lindrar nöden.[8]
Varje afton hade man
högläsning ur en god bok. Det kunde t.ex. vara en roman
av Dickens. Under tiden satt Harriet och tecknade. Det
var hennes handarbete. Hon var speciellt duktig på att
teckna människor. Som hennes lillebror sa, kunde man se
att de rörde sig!
Efter konfirmationen kom
Harriet Löwenhjelm på Anna Sandströms seminarium–inte
för att hon tänkte sig bli lärare, men något måste hon
ju ta sig för, medan hon förberedde sig på att bli
vuxen. På det sättet fick hon en priviligierad ställning
bland de övriga eleverna och som den charmerande person
hon kunde vara, blev hon lite bortskämd.
När hon var 17 år fick
hon tillfälle att åka på en lång utlandsresa tillsammans
med sin far. De var på besök hos Amelie och hennes man
Oscar Dickson som då bodde på Ceylon och just hade
blivit föräldrar.
Det var självklart en
överväldigande upplevelse för Harriet Löwenhjelm att
komma till Orienten i en så mottaglig ålder. Några av de
många intrycken fäste hon på papper med en gång, andra
blev en del av hennes kunskap om världen.
Heliga
krokodiler
På seminariet undervisade
Carl G. Laurin i konsthistoria. En dag talade han och
Harriet Löwenhjelm om templet i Mandura, som hon hade
besökt på hemvägen från Ceylon. Efter en tid såg han
några av hennes karikatyrer och såg förutom det roliga
också ”en sorts orginell hemskhet”.
”Så ung flicka du än är,
tänkte jag, begriper du nog ej så litet av den livets
förfärlighet, som de heliga krokodilerna representera,
då de plaska omkring i den stenomfattade indiska
tempeldammens ljumma vatten, glupskt slukande sina
köttstycken”.[9]
Kort efter hemkomsten
från Ceylon fick Harriet Löwenhjelm en ny väninna i Elsa
Björkman, senare gift Goldschmidt. Efter hand som åren
gick, blev deras vänskap ännu mer förtrolig. Elsa
Björkman har således haft goda förutsättningar både för
att vara medutgivare av Harriet Löwenhjelms dikter och
för att skriva hennes biografi (1947).
Under hösten 1906 började
hon att varje kväll notera vad hon hade upplevt under
dagen. På det sättet kan man se, var hon varit, vem hon
har talat med och ibland vad hon fått till middag!
Skenbart är det en
enformig rapport om en beskyddad tillvaro utan någon
spänning ”Men ju mer man läser, dess mer får man känslan
av en levande oföränderlig vattenyta, under vilken man
kan skönja sällsamma växter och skimrande
ljupvattensväsen.”
Vinjetter och volter
Efter att ha utfört
dagens noteringar avslutade Harriet Löwenhjelm många
gånger med en hastigt utförd teckning. En slutvinjett
som inte sällan föreställer något helt annat än det hon
har skrivit om. Här, kunde man säga, kommer några
märkliga väsen upp till ytan.
Gång på gång tecknar hon
djur och människor i nöd. En apa, som sliter sina
kjedjor. En man, som bågnar under en tung börda eller
slår sina händer blodiga mot en låst port. Människor som
pinar varandra.
Om tolkandet av
vinjetterna är meningarna delade: Står de för rädda
aningar, fruktan för framtiden? Skall de ses som en
slags besvärjelser av en tillbakavändande mardröm? Finns
här upprorsbehov eller skuldklänslor eller både och?
Hösten 1908 blev Harriet
Löwenhjelm upptagen som aspirant på Konstakademien.
Efter prövotidens slut, fick hon lov till att fortsätta.
Det visade sig emellertid vara en besvikelse. Också här
gick hon sina egna vägar. Lärarstaben var heller inte
nöjd med hennes prestationer.
För kamraterna däremot,
var hon en upplevelse. En av dem, Elisabeth Bergstrand,
senare gift Poulsen, nämner henne i sin bok Hök, får jag
låna dina vingar? (1940) och berättar här om intryck hon
gjorde, enbart med sitt utseende:
”En slank och smidig
kropp som bar det vackra huvudet med kopparskimrande,
kastanjebrunt hår ... mörkt bärnstensbruna ögon,
ovanligt lysande–kritvita tänder–de underbaraste färger
i hela ansiktet ... ” Där Harriet Löwenhjelm var, hände
det något: Hon kunde hitta på att ”hjula tvärs över hela
den långa hallen på Konstakademin.”
Beatrice-Aurore
Från den perioden
härstammar en av Harriet Löwenhjelms bäst kända dikter
med upptakten:

Beatrice-Aurore
Tonsatt dikt av Harriet
Löwenhielm
I gamla sta'n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.
Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.
Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.
Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.
Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.
Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.
Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.
Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.
 |
Dikten är lagd i munnen
på en man, som drömmer om sin sedan länge avlidna
käraste Beatrice-Aurore. Nu ser han henne igen. Hon tar
hans hand och säger: ”Kom!” Med ens förstod jag, att hon
var / den enda jag tyckt om.
Länge går de hand i hand
och talar med varandra som två barn. Så står de
plötsligt framför ”en gammal väderkvarn”. Han frågar, om
hon vill bli hans. Ta fatt mig då! hon ropade / och
slank i dörren in.
Dikten inspelad av Ulf
Johan Tempelman.
Det sägs att dikten är inspirerad av Gården Gammalstorp,
där Harriets syster bodde.

En religiös dimension
fördjupar tonen i hennes senare, av döden skuggade poesi
utan att den gracila charmen går förlorad.
Hennes dikter, av vilka "Beatrice-Aurore" i Hjalmar
Cassermans (1891-1967) tonsättning har blivit en
visklassiker, utgavs postumt 1919.
Ett
kors av kandisocker
Som barn önskade Harriet
Löwenhjelm då och då att hon hade varit en pojke. Då
hade det varit så mycket lättare att delta i pojkarnas
lek. Det hade varit lättare att bli vuxen.
Önskan att vara av
manligt kön återfinner man både i det hon har tecknat
och det hon har skrivit. Gång på gång porträtterar hon
sig själv som en man, en page t.ex. eller en ung jägare.
Och när hon skriver kärleksdikter, lägger hon oftast
orden i munnen på den manliga parten–jfr Beatrice-Aurore.
Harriet Löwenhjelm tyckte
mer om Elsa Björkman än hon tyckte att hon hade lov
till. I en tidig dikt till väninnan skriver hon: Du är
det kors jag fått draga / var dag om ock ett kors av
kandysocker. Senare kan hon säga om sitt sinne, att det
är sjukt / av en hemlig och syndig längtan.
På grund av den
konflikten i sinnet hade hon många gånger det svårt med
sig själv. Härtill kom svårigheterna på Konstakademin.
Hon mötte inte mycket förståelse hos professorerna.
Hösten 1911 skrev en av dem till henne, att det knappast
tjänade något till, att hon fortsatte på hans avdelning.
Nu var det ju hennes
ambition att bli bildkonstnär och det fanns fortfarande
en hel del hon gärna ville lära sig. Därför anmälde hon
sig till en privat målarskola och var tämligen flitig, i
perioder i alla fall. Det fanns så mycket annat hon
också skulle komma att intressera sig för.
I januari 1912 lät hon
sig presenteras vid hovet och deltog sedan i flera
arrangemanger på slottet i Stockholm. En kort tid var
hon med i det lag, som spelade hockey hos kronprinsessan
Margareta.
Till synes var Harriet
Löwenhjelm ännu sund och frisk. Hon red, fäktade och
åkte skidor. Under loven på familjens herrgårdar gick
hon på jakt. En vacker, vältränad adelsfröken som i
andras ögon kunde glädja sig åt en god hälsa.
Sommaren 1913 var hon i
Paris tillsammans med en moster och en kusin. Hon såg på
konst och var särskilt betagen av Watteaus målningar och
medeltida gobelänger, där man kan se Damen med
enhörningen. Också själva staden verkade inspirerande på
henne. Och det välklingande språket!
Samma höst började hon
att utforma den enda
bok, hon själv gav ut. Ett häfte med en tio till tolv
dikter och ungefär lika många illustrationer. Häftet
består av två delar med titlarna Konsten att älska och
Konsten att jaga.
Hon lyckades inte hitta
en förläggare. Hon måste själv stå för utgivningen.
Desto bättre kunde hon se till att det i alla fall blev
en fin liten bok. Upplagan som var på 50 exemplar,
skänkte hon dels bort, dels sålde till det, år 1914,
oerhörda priset av 25 kronor per exemplar.
Tuberkulos
Men med hälsan var det
inte så bra. Hennes bror Carl, som var överläkare på
Löts Sanatorium vid Strängnäs, hade undersökt hennes
lungor och var orolig. I januari 1914 fick han henne
provisoriskt inlagd i sitt hem.
Den sista april 1914 kom
Harriet Löwenhjelm under behandling av den kände Dr.
Christian Saugman på Vejlefjords Sanatorium i Danmark.
Det var första gången hon skulle vara hemifrån i flera
månader. Och första gången hon skulle vänja sig vid den
speciella sanatorierytmen.
Det var första gången hon
upplevde döden på så nära håll. En kväll noterade hon i
sin dagbok, att hon har skrivit: ”gravsonetter” i
hallen.
Vistelsen på Vejlefjord
skulle ha varat till oktober, men eftersom världskriget
hade brutit ut i augusti 1914, fick hon besked om att
hon omedelbart skulle återvända till Sverige. Familjen
var rädd för att Danmark skulle bli indraget i kriget.
Efter att Harriet
Löwenhjelm hade tillbringat några månader på Romanäs,
fick hon lov att komma utanför murarna. Hon befann sig
fortfarande under läkarnas uppskikt, men efter hand var
detta inte tillräckligt. Hon måste läggas in igen. Det
mesta av 1916 var hon på Mesnalien Sanatorium i Norge.
Härifrån kom hon tillbaka till Romanäs, denna gång för
att stanna.
Under de här åren härjade
tuberkulosen över hela Europa. Det ena efter det andra
sanatoriet blev uppfört. På alla ställen fanns det
stora, kalla ligghallar där patienterna både kunde vila
sig och få frisk luft. Men annars var det skillnad. Det
fanns sanatorier för vanliga människor och sanatorier
för de välbärgade.
På Romanäs befann man sig
som på ett lyxpensionat. Man kunde rent av glädja sig åt
att vara sjuk. Under den första perioden skrev också
Harriet Löwenhjelm att hon hade det bra.
Men sjuk var hon och blev
det mer och mer. Av stämman var det efter hand bara en
hes viskning kvar. Hon spottade blod och fick ofta
kvävningsanfall som gjorde henne rädd och aggressiv.
Mellan anfallen var hon
vacker och leende som förr. En av hennes medpatienter
har tagit några hänförande bilder av henne i ligghallen.
Förvånande nog var hon också mycket produktiv. Hon hade
både tid och inspiration till att ”teckna, måla och
poetisera”. En dag tidigt på våren 1917 skrev hon:
Skåda, skåda hur det våras.
Snön har smultit, se och märk.
Än en gång skall vi bedåras
av de gamla underverk.
|
Under några ögonblick ger
våren henne nytt hopp: Kanske får jag som jag önskar, /
förr någon anar det. Men nej. I tredje och sista strofen
är det som om man ser henne luta sig tillbaka i sängen,
trött och resignerad: ... för mig sker inga under, fast
jag villig är att tro.[11]
Kom i
min sista natteväkt
Uppväxt som Harriet
Löwenhjelm var, i ett hem där man höll husandakt, blev
hon tidigt förtrogen med kristna ord och begrepp. På sin
sista resa till Orienten och genom läsning hade hon
stiftat bekantskap med främmande religioner utan att
lämna kristendomen till fördel för något annat.
Men, som man nästan kunde
vänta sig, blev hennes barnatro påverkad. Hon föll i
tvivel – inte över Guds existens, men över Guds närhet,
Guds omsorg. Så mycket mer kom Jesusgestalten att betyda
för henne.
Si, jag har märkt att
alle vägar kröka,
dem förr vi vandrade så barnsligt glade.
Jag vill stå upp och honom vill jag söka,
som ”Eli lama schabaktani” sade.
[12] |
Så skrev hon redan 1910.
När hon sju år senare ligger och dras med döden på Romanäs,
hänvänder hon sig direkt till den Korsfäste. Hon har
medlidande med honom: Stackars Guds son, / stackars Guds
enfödde, blödande son. Och hon ber honom om hjälp, ty du
är den ende! / Säg, vart skulle vi annars gå, / gå med
vårt bittra elände?[13]
Hösten 1916 hade Elsa
Björkman rest till Ryssland för att deltaga i Elsa
Brandströms hjälparbete bland tyska krigsfångar. Omkring
årsskiftet 1917–18 var hon hemma på semester och besökte
självklart också Harriet Löwenhjelm. Innan hon tog
avsked igen, talade de två väninnorna, allt enligt
Harriets dagbok–om ”att skiljas åt och dö m.m.”
Den 17 januari 1918 blev
Harriet Löwenhjelm opererad i halsen, utan att det
hjälpte så mycket. Den 4 februari gjorde hon sin sista
dagboksanteckning. Den slutar med orden: ”Kräkte och
mådde dåligt”.
Emellertid klarade hon
ännu av att skriva några brev. Och ett par dikter. I
mars skrev hon till Elsa Björkman: ”Elsa Darling! Jag
får inte ur hufvudet tanken på dina svältande fångar.
Jag brukar fundera på om man kunde rädda lifvet på några
med den lilla mat jag brukar få i mig, men det blef väl
inte så många ...”
Förmodligen var det också
i mars hon skrev:
Tag mig - Håll mig - Smek mig sakta
Tag mig - håll mig - smek mig sakta
famna mig varligt en liten stund
Gråt ett grand för så trista fakta
Se mig med ömhet sova en blund
Gå ej ifrån mig - du vill ju stanna
Stanna tills själv jag måste gå
Lägg din älskade hand på min panna
Än en liten stund är vi två.
I natt skall jag dö - det flämtar en låga
Det sitter en vän och håller min hand
I natt skall jag dö - vem, vem skall jag fråga
Vart jag skall resa - till vilket land
I natt skall jag dö . och hur skall jag våga
I morgon finns det en ömkansvärd och bittert
hjälplös stackars kropp
Som bäres ut på sin sista färd att slukas av
jorden upp.
Harriet
Löwenhielm
|
”Jag kan längta så
väldigt efter dig ...” skrev Harriet Löwenhjelm i april
till Elsa Björkman, ”och nu kommer jag med ett förslag
som jag inte begriper om det är förmätet. Om det är så
att du ska bli därute, tror du det går an, kan du och
vill du resa hem på permission och ta adjö av mig? Du
förstår, att den resan betalar jag.”
Elsa Björkman nådde fram
i tid. I sin bok berättar hon om sina sista samtal med
Harriet Löwenhjelm och om slutet: Harriet ”höll mig i
handen ... en gång lyfte hon huvudet lite. Det var som
om hon såg upp mot något mycket långt borta. ’Å kom!’ sa
hon. Ansiktet var litet, ögonen mycket stora ... ”
När jag läste det, kom
jag att tänka på en strof av Grundtvig, där han säger
till Jesus:
Kom i min sista natteväkt
i en av mina käras dräkt
och sätt dig vid min sida
och tala så som vän med vän
om hur vi snart skall ses igen
och aldrig mera lida!
(Den svenska psalmboken nr. 622, v. 6)[15]
|
Artikeln är hämtad ur
”Sällskapet Skånsk Samlings Årsbok 2001 med föreningens
tillåtelse.
Litteratur:
Björkman-Goldschmitdt:
Harriet Löwenhjelm, P.A. Nordstedts och söners förlag
1947
Löwenhjelm, Harriet: Dikter. Nordstedts förlag 1988
Stenborg, Elisabeth: Pierrot och pilgrim, studier i
Harriet Löwenhjelms diktning, (doktorsavhandling),
Läromedelsförlagen 1971
Dikthänvisningar, litteraturlista och Dicksonska
släktföreningens släktkoder :
Hennes verk : Dikter har utkommit i många upplagor 1919, 1927 och en utökad upplaga
1941. En personligt hållen biografi över L. skrevs 1947 av hennes
konstnärskamrat Elsa Björkman-Goldschmidt, som också utgav en volym med
L:s Brev och dikter (1952) samt Harriet Löwenhjelms bönbok (1963).
[1] 1:3:6 P
Gustaf Löwenhjelm, 1842-1929
[2] 1:3:6
Maggie Dickson, 1853-1927
[3] 1:3:6 1
Amelie Löwenhjelm, 1879-1949. G.m. 2:6:11 Oscar Dickson,
1875-1950
[4] 1:3:6 2
Carl Löwenhjelm, 1881-1967
[5]
1:3:6 3
Wilhelm Löwenhjelm, 1883-1975
[6] 1:3:6 4
Harriet Löwenhjelm,
1887-1918
[7]
1:3:6 5
Crispin Löwenhjelm, 1892-1983
[8]
”Vem kan hålla vakt emot allt som stormar” ur Dikter.
[9]
Ur ”Harriet Löwenhjelm”
[10]
”Beatrice-Aurore” ur Dikter.
[11] ”Skåda, skåda hur det
våras” ur Dikter.
[12] ”Du vida jord i fager
klädebonad” ur Dikter.
[13] ”Jorden är full utav synder och
skam” ur Dikter.
[14] ”Tag mig. –Håll mig.–Smek mig
sakta” ur Dikter.
[15] Psalm 573 i den gamla svenska
psalmboken. Olika översättningar.
Sammanställt av Christina Dickson, april
2003

 |