Harriet Löwenhielm, 1:3:6:4, 1887-1918

Bild på släkten Löwenhielm med namn finns här

Erling Kristiansen

Natten till den 24 maj 1918 dog en 31-årig kvinna på Romanäs Sanatorium i Småland. Hon hette Harriet Löwenhjelm och blev senare känd i Sverige, tack vare de teckningar och dikter, hon lämnade efter sig.

Några veckor före sin död, fick hon en dag besök av en manlig medpatient, som lite skrytsamt berättade, att hans föräldrar hade köpt en lantegendom till honom. Senare refererade hon deras samtal för en sjuksköterska.

”Jag tyckte ju inte, att det var någonting att berätta för en döende människa”, sa hon, ”så jag sa till honom: Min pappa och mamma har också köpt mig ett jordagods. Det är inte så stort. Men där står fyra björkar.”

Harriet Löwenhjelm föddes den 18 februari 1887 på Tågaborg i Helsingborg. Hennes far, Gustaf Löwenhjelm[1], var då officer vid de skånska dragonerna. Efter ett par år i Örebro blev han år 1896 utnämnd till överste och chef för Norrlands dragoner i Umeå.

Innan han övertog ställningen, hade han installerat familjen i en herrskaplig lägenhet på Vallhallavägen i Stockholm. Här fick Harriet Löwenhjelm sitt hem och sin tillflyktsort under alla följande år.

Kort efter sekelskiftet begärde hennes far avsked och flyttade hem till familjen. 1878 hade Gustaf Löwenhjelm gift sig med Maggie Dickson[2]. Hon var en sammansatt natur, på en gång myndig och ängslig. I ett brev från Romanäs omtalar Harriet Löwenhjelm sin mor som ”en storartad sjukmänska”. Modern hade precis varit på besök. ”Vi hade så trefligt tillsamman, så vi blef nästan du ...”

Dockor och husandakt

I hemmet fanns fem barn: Amelie[3] , Carl[4] , Wilhelm[5] , Harriet[6] och Crispin[7]. De två yngsta tillbringade en stor del av sin fritid med några dockor som de själva hade tillverkat och utrustat med fantasifulla namn och öden. Dockorna - tänkte de sig - bodde i Klondyke, som låg så pass långt borta, att allt var möjligt.

Vi skapar alla våra egna världar. Tillsammans med brodern Crispin, skapade Harriet Löwenhjelm fantasivärlden Klondyke som bestod av ett hundratal karaktärer, varav 25 fanns representerade som dockor. På bilden ses i mitten Bolla Horn, till höger hennes man Massa Horn och till vänster Riddar Sven Ågren. Fru Horns rykte var inte det allra bästa; tyvärr underhöll hon en tvivelaktig förbindelse med Sven Ågren. I Klondyke, döpt efter den amerikanska guldstaden, fanns även en tidning: Midnattssolens land. När Harriets Dikter utgavs efter hennes död, kom nästan 1/3 av materialet från Midnattssolens land. Bilden är hämtad från Elsa Björkman-Goldschmidts utmärkta biografi om Harriet Löwenhjelm. Kopierad från Rävjägarns blogg

På söndagarna gick familjen Löwenhjelm i kyrkan och varje morgon höll man andakt som alla hushållets medlemmar deltog i. Är jag till förtvivlan bragt, skrev Harriet Löwenhjelm senare är jag trött till döden, / låt oss hålla husandakt, ty det lindrar nöden.[8]

Varje afton hade man högläsning ur en god bok. Det kunde t.ex. vara en roman av Dickens. Under tiden satt Harriet och tecknade. Det var hennes handarbete. Hon var speciellt duktig på att teckna människor. Som hennes lillebror sa, kunde man se att de rörde sig!

Efter konfirmationen kom Harriet Löwenhjelm på Anna Sandströms seminarium–inte för att hon tänkte sig bli lärare, men något måste hon ju ta sig för, medan hon förberedde sig på att bli vuxen. På det sättet fick hon en priviligierad ställning bland de övriga eleverna och som den charmerande person hon kunde vara, blev hon lite bortskämd.

När hon var 17 år fick hon tillfälle att åka på en lång utlandsresa tillsammans med sin far. De var på besök hos Amelie och hennes man Oscar Dickson som då bodde på Ceylon och just hade blivit föräldrar.

Det var självklart en överväldigande upplevelse för Harriet Löwenhjelm att komma till Orienten i en så mottaglig ålder. Några av de många intrycken fäste hon på papper med en gång, andra blev en del av hennes kunskap om världen.

Heliga krokodiler

På seminariet undervisade Carl G. Laurin i konsthistoria. En dag talade han och Harriet Löwenhjelm om templet i Mandura, som hon hade besökt på hemvägen från Ceylon. Efter en tid såg han några av hennes karikatyrer och såg förutom det roliga också ”en sorts orginell hemskhet”.

”Så ung flicka du än är, tänkte jag, begriper du nog ej så litet av den livets förfärlighet, som de heliga krokodilerna representera, då de plaska omkring i den stenomfattade indiska tempeldammens ljumma vatten, glupskt slukande sina köttstycken”.[9]

Kort efter hemkomsten från Ceylon fick Harriet Löwenhjelm en ny väninna i Elsa Björkman, senare gift Goldschmidt. Efter hand som åren gick, blev deras vänskap ännu mer förtrolig. Elsa Björkman har således haft goda förutsättningar både för att vara medutgivare av Harriet Löwenhjelms dikter och för att skriva hennes biografi (1947).

Under hösten 1906 började hon att varje kväll notera vad hon hade upplevt under dagen. På det sättet kan man se, var hon varit, vem hon har talat med och ibland vad hon fått till middag!

Skenbart är det en enformig rapport om en beskyddad tillvaro utan någon spänning ”Men ju mer man läser, dess mer får man känslan av en levande oföränderlig vattenyta, under vilken man kan skönja sällsamma växter och skimrande ljupvattensväsen.”

Vinjetter och volter

Efter att ha utfört dagens noteringar avslutade Harriet Löwenhjelm många gånger med en hastigt utförd teckning. En slutvinjett som inte sällan föreställer något helt annat än det hon har skrivit om. Här, kunde man säga, kommer några märkliga väsen upp till ytan.

Gång på gång tecknar hon djur och människor i nöd. En apa, som sliter sina kjedjor. En man, som bågnar under en tung börda eller slår sina händer blodiga mot en låst port. Människor som pinar varandra.

Om tolkandet av vinjetterna är meningarna delade: Står de för rädda aningar, fruktan för framtiden? Skall de ses som en slags besvärjelser av en tillbakavändande mardröm? Finns här upprorsbehov eller skuldklänslor eller både och?

Hösten 1908 blev Harriet Löwenhjelm upptagen som aspirant på Konstakademien. Efter prövotidens slut, fick hon lov till att fortsätta. Det visade sig emellertid vara en besvikelse. Också här gick hon sina egna vägar. Lärarstaben var heller inte nöjd med hennes prestationer.

För kamraterna däremot, var hon en upplevelse. En av dem, Elisabeth Bergstrand, senare gift Poulsen, nämner henne i sin bok Hök, får jag låna dina vingar? (1940) och berättar här om intryck hon gjorde, enbart med sitt utseende:

”En slank och smidig kropp som bar det vackra huvudet med kopparskimrande, kastanjebrunt hår ... mörkt bärnstensbruna ögon, ovanligt lysande–kritvita tänder–de underbaraste färger i hela ansiktet ... ” Där Harriet Löwenhjelm var, hände det något: Hon kunde hitta på att ”hjula tvärs över hela den långa hallen på Konstakademin.”

Beatrice-Aurore

Från den perioden härstammar en av Harriet Löwenhjelms bäst kända dikter med upptakten:

Dikten är lagd i munnen på en man, som drömmer om sin sedan länge avlidna käraste Beatrice-Aurore. Nu ser han henne igen. Hon tar hans hand och säger: ”Kom!” Med ens förstod jag, att hon var / den enda jag tyckt om.

Länge går de hand i hand och talar med varandra som två barn. Så står de plötsligt framför ”en gammal väderkvarn”. Han frågar, om hon vill bli hans. Ta fatt mig då! hon ropade / och slank i dörren in.

Dikten inspelad av Ulf Johan Tempelman.
Det sägs att dikten är inspirerad av Gården Gammalstorp, där Harriets syster bodde.

En religiös dimension fördjupar tonen i hennes senare, av döden skuggade poesi utan att den gracila charmen går förlorad.
Hennes dikter, av vilka "Beatrice-Aurore" i Hjalmar Cassermans (1891-1967) tonsättning har blivit en visklassiker, utgavs postumt 1919.

Ett kors av kandisocker

Som barn önskade Harriet Löwenhjelm då och då att hon hade varit en pojke. Då hade det varit så mycket lättare att delta i pojkarnas lek. Det hade varit lättare att bli vuxen.

Önskan att vara av manligt kön återfinner man både i det hon har tecknat och det hon har skrivit. Gång på gång porträtterar hon sig själv som en man, en page t.ex. eller en ung jägare. Och när hon skriver kärleksdikter, lägger hon oftast orden i munnen på den manliga parten–jfr Beatrice-Aurore.

Harriet Löwenhjelm tyckte mer om Elsa Björkman än hon tyckte att hon hade lov till. I en tidig dikt till väninnan skriver hon: Du är det kors jag fått draga / var dag om ock ett kors av kandysocker. Senare kan hon säga om sitt sinne, att det är sjukt / av en hemlig och syndig längtan.

På grund av den konflikten i sinnet hade hon många gånger det svårt med sig själv. Härtill kom svårigheterna på Konstakademin. Hon mötte inte mycket förståelse hos professorerna. Hösten 1911 skrev en av dem till henne, att det knappast tjänade något till, att hon fortsatte på hans avdelning.

Nu var det ju hennes ambition att bli bildkonstnär och det fanns fortfarande en hel del hon gärna ville lära sig. Därför anmälde hon sig till en privat målarskola och var tämligen flitig, i perioder i alla fall. Det fanns så mycket annat hon också skulle  komma att intressera sig för.

I januari 1912 lät hon sig presenteras vid hovet och deltog sedan i flera arrangemanger på slottet i Stockholm. En kort tid var hon med i det lag, som spelade hockey hos kronprinsessan Margareta.

Till synes var Harriet Löwenhjelm ännu sund och frisk. Hon red, fäktade och åkte skidor. Under loven på familjens herrgårdar gick hon på jakt. En vacker, vältränad adelsfröken som i andras ögon kunde glädja sig åt en god hälsa.

Sommaren 1913 var hon i Paris tillsammans med en moster och en kusin. Hon såg på konst och var särskilt betagen av Watteaus målningar och medeltida gobelänger, där man kan se Damen med enhörningen. Också själva staden verkade inspirerande på henne. Och det välklingande språket!

Samma höst började hon att utforma den enda bok, hon själv gav ut. Ett häfte med en tio till tolv dikter och ungefär lika många illustrationer. Häftet består av två delar med titlarna Konsten att älska och Konsten att jaga.

Hon lyckades inte hitta en förläggare. Hon måste själv stå för utgivningen. Desto bättre kunde hon se till att det i alla fall blev en fin liten bok. Upplagan som var på 50 exemplar, skänkte hon dels bort, dels sålde till det, år 1914, oerhörda priset av 25 kronor per exemplar.

Tuberkulos

Men med hälsan var det inte så bra. Hennes bror Carl, som var överläkare på Löts Sanatorium vid Strängnäs, hade undersökt hennes lungor och var orolig. I januari 1914 fick han henne provisoriskt inlagd i sitt hem.

Den sista april 1914 kom Harriet Löwenhjelm under behandling av den kände Dr. Christian Saugman på Vejlefjords Sanatorium i Danmark. Det var första gången hon skulle vara hemifrån i flera månader. Och första gången hon skulle vänja sig vid den speciella sanatorierytmen.

Det var första gången hon upplevde döden på så nära håll. En kväll noterade hon i sin dagbok, att hon har skrivit: ”gravsonetter” i hallen.

Vistelsen på Vejlefjord skulle ha varat till oktober, men eftersom världskriget hade brutit ut i augusti 1914, fick hon besked om att hon omedelbart skulle återvända till Sverige. Familjen var rädd för att Danmark skulle bli indraget i kriget.

Efter att Harriet Löwenhjelm hade tillbringat några månader på Romanäs, fick hon lov att komma utanför murarna. Hon befann sig fortfarande under läkarnas uppskikt, men efter hand var detta inte tillräckligt. Hon måste läggas in igen. Det mesta av 1916 var hon på Mesnalien Sanatorium i Norge. Härifrån kom hon tillbaka till Romanäs, denna gång för att stanna.

Under de här åren härjade tuberkulosen över hela Europa. Det ena efter det andra sanatoriet blev uppfört. På alla ställen fanns det stora, kalla ligghallar där patienterna både kunde vila sig och få frisk luft. Men annars var det skillnad. Det fanns sanatorier för vanliga människor och sanatorier för de välbärgade.

På Romanäs befann man sig som på ett lyxpensionat. Man kunde rent av glädja sig åt att vara sjuk. Under den första perioden skrev också Harriet Löwenhjelm att hon hade det bra.

Men sjuk var hon och blev det mer och mer. Av stämman var det efter hand bara en hes viskning kvar. Hon spottade blod och fick ofta kvävningsanfall som gjorde henne rädd och aggressiv.

Mellan anfallen var hon vacker och leende som förr. En av hennes medpatienter har tagit några hänförande bilder av henne i ligghallen. Förvånande nog var hon också mycket produktiv. Hon hade både tid och inspiration till att ”teckna, måla och poetisera”. En dag tidigt på våren 1917 skrev hon:

Under några ögonblick ger våren henne nytt hopp: Kanske får jag som jag önskar, / förr någon anar det. Men nej. I tredje och sista strofen är det som om man ser henne luta sig tillbaka i sängen, trött och resignerad: ... för mig sker inga under, fast jag villig är att tro.[11]

Kom i min sista natteväkt

Uppväxt som Harriet Löwenhjelm var, i ett hem där man höll husandakt, blev hon tidigt förtrogen med kristna ord och begrepp. På sin sista resa till Orienten och genom läsning hade hon stiftat bekantskap med främmande religioner utan att lämna kristendomen till fördel för något annat.

Men, som man nästan kunde vänta sig, blev hennes barnatro påverkad. Hon föll i tvivel – inte över Guds existens, men över Guds närhet, Guds omsorg. Så mycket mer kom Jesusgestalten att betyda för henne.

Så skrev hon redan 1910. När hon sju år senare ligger och dras med döden på Romanäs, hänvänder hon sig direkt till den Korsfäste. Hon har medlidande med honom: Stackars Guds son, / stackars Guds enfödde, blödande son. Och hon ber honom om hjälp, ty du är den ende! / Säg, vart skulle vi annars gå, / gå med vårt bittra elände?[13]

Hösten 1916 hade Elsa Björkman rest till Ryssland för att deltaga i Elsa Brandströms hjälparbete bland tyska krigsfångar. Omkring årsskiftet 1917–18 var hon hemma på semester och besökte självklart också Harriet Löwenhjelm. Innan hon tog avsked igen, talade de två väninnorna, allt enligt Harriets dagbok–om ”att skiljas åt och dö m.m.”

Den 17 januari 1918 blev Harriet Löwenhjelm opererad i halsen, utan att det hjälpte så mycket. Den 4 februari gjorde hon sin sista dagboksanteckning. Den slutar med orden: ”Kräkte och mådde dåligt”.

Emellertid klarade hon ännu av att skriva några brev. Och ett par dikter. I mars skrev hon till Elsa Björkman: ”Elsa Darling! Jag får inte ur hufvudet tanken på dina svältande fångar. Jag brukar fundera på om man kunde rädda lifvet på några med den lilla mat jag brukar få i mig, men det blef väl inte så många ...”

Förmodligen var det också i mars hon skrev:

”Jag kan längta så väldigt efter dig ...” skrev Harriet Löwenhjelm i april till Elsa Björkman, ”och nu kommer jag med ett förslag som jag inte begriper om det är förmätet. Om det är så att du ska bli därute, tror du det går an, kan du och vill du resa hem på permission och ta adjö av mig? Du förstår, att den resan betalar jag.”

Elsa Björkman nådde fram i tid. I sin bok berättar hon om sina sista samtal med Harriet Löwenhjelm och om slutet: Harriet ”höll mig i handen ... en gång lyfte hon huvudet lite. Det var som om hon såg upp mot något mycket långt borta. ’Å kom!’ sa hon. Ansiktet var litet, ögonen mycket stora ... ”

När jag läste det, kom jag att tänka på en strof av Grundtvig, där han säger till Jesus:

Artikeln är hämtad ur ”Sällskapet Skånsk Samlings Årsbok 2001 med föreningens tillåtelse.

Litteratur:

Björkman-Goldschmitdt: Harriet Löwenhjelm, P.A. Nordstedts och söners förlag 1947
Löwenhjelm, Harriet: Dikter. Nordstedts förlag 1988
Stenborg, Elisabeth: Pierrot och pilgrim, studier i Harriet Löwenhjelms diktning, (doktorsavhandling), Läromedelsförlagen 1971
Dikthänvisningar, litteraturlista och Dicksonska släktföreningens släktkoder :

Hennes verk : Dikter har utkommit i många upplagor 1919, 1927 och en utökad upplaga 1941.  En personligt hållen biografi över L. skrevs 1947 av hennes konstnärskamrat Elsa Björkman-Goldschmidt, som också utgav en volym med L:s Brev och dikter (1952) samt Harriet Löwenhjelms bönbok (1963).

[1]  1:3:6  P         Gustaf Löwenhjelm, 1842-1929
[2]  1:3:6                 Maggie Dickson, 1853-1927
[3]  1:3:6  1             Amelie Löwenhjelm, 1879-1949. G.m. 2:6:11 Oscar Dickson, 1875-1950
[4]  1:3:6  2             Carl Löwenhjelm, 1881-1967
[5]  1:3:6  3             Wilhelm Löwenhjelm, 1883-1975
[6]  1:3:6  4             Harriet Löwenhjelm, 1887-1918
[7]  1:3:6  5             Crispin Löwenhjelm, 1892-1983
[8] ”Vem kan hålla vakt emot allt som stormar” ur Dikter.
[9]  Ur ”Harriet Löwenhjelm”
[10] ”Beatrice-Aurore” ur Dikter.
[11]  ”Skåda, skåda hur det våras” ur Dikter.
[12]  ”Du vida jord i fager klädebonad” ur Dikter.
[13]  ”Jorden är full utav synder och skam” ur Dikter.
[14] ”Tag mig. –Håll mig.–Smek mig sakta” ur Dikter.
[15] Psalm 573 i den gamla svenska psalmboken. Olika översättningar.

Sammanställt av Christina Dickson, april 2003