Emil Dickson på Sparreholm
Mari-Ann Skiöldebrand berättar om sin morfar och hans familj


Emil Dickson (2:3:1) var äldste son till Robert Dickson (2:3) och Emilia Quensel och sonson till "yngre invandraren" James Dickson (2) och Margaretha Eleonora Bagge.
Emil hade tre syskon: Eleonore von Essen (2:3:2),
Robert Dickson (2:3:3) och Emilia von Essen (2:3:4).


Sparreholm


Emil Dickson 2:3:1

Min morfar Emil Dickson (1867-1950) på Sparreholm, gift med Anna Lewenhaupt (1875-1917), fick efter 10 års äktenskap en dotter, min mamma, Ann Dickson (1906-1978). När mamma var 11 år dog hennes mor blott 42 år gammal i en sjukdom, ovisst vilken. Som enda barnet på Sparreholm, växte hon upp med sin far och uppfostrades av sina två ogifta mostrar Louise och Sigrid Lewenhaupt, som hade bacillskräck och alltid hade bott tillsammans på Skeppargatan 84 i Stockholm. De voro ju otroligt rädda om mamma, och hon fick aldrig göra något roligt, som andra barn fick göra. Hon skulle alltid gå väl påklädd sommar som vinter, så att hon inte skulle bli förkyld.

Åren gick. Vacker, generös och älskvärd som mamma var, gifte hon sig vid 20 års ålder med min far, Welam Wachtmeister (1897-1973), som var stilig och en riktig "karlakarl". De fingo godset Långdunker som morgongåva av morfar Emil. Där är alltså min syster Margaretha och jag uppfödda, och vi har på gamla dagar fått förmånen att komma tillbaka till vårt gamla fädernehem;


Anna Lewenhaupt 2:3:1 P
jag efter många år utomlands som diplomatfru och Margaretha som läkarfru i Halmstad och Nyköping. Margarethas ena son Johan sköter och bebor numera Långdunker.

Morfar Emil var känd för sin goda mat och fina vinkällare. Ofta beställdes det madeira i stora ektunnor och mycket goda rödviner, bl.a. Château la Fitte 1889. Det finns fortfarande kvar några flaskor cognac och whiskey 150 år gamla. Vinkällarens golv av sågspån krattades varje dag av betjänten Claes Johansson, som också vände flaskorna ett halvt varv och såg till att korkarna voro hela.

Mamsell Lotten var i köket och förde ett herrans liv bland de anställda. Hon var sträng och barsk, men lagade underbar mat.

En dag i veckan kom det en låda fisk med bl.a. enorma piggvarar från Göteborg.


Ann Dickson och Welam Wachtmeister
2:3:1 1, 2:3:1 1 P
Trots att jag bara var 7 år, glömmer jag aldrig den fisken med hollandaisesås, och färsk potatis, året om från orangeriet.

Morfar hade också härliga persikor, vindruvor och många andra frukter och grönsaker, såsom sparris och kronärtskockor. Mycket skickades med tåg upp till Arvid Nordquist i Stockholm för att säljas.

Till jularna serverades det kaviar i en stor glasskål mitt på bordet och till efterrätt" plumpudding med brandybutter", som bars in och serverades brinnande. Den hade mamsell Lotten gjort i september, och sedan skulle den grävas ner i sin plåtburk i jorden, och åter tas upp till jul! Allting var ju mycket engelskt. Lutfisken fanns naturligtvis alltid med, och den åt man med träbestick, så att inte silvret skulle missfärgas.

Johansson kom alltid och hällde i socker till oss barn i våra rödvinsglas, så att det inte skulle bli så surt. Han småsprang alltid och viskade årgången på vinet i örat på gästerna.

Julaftonsmiddagarna serverades klockan 17.00, för att personalen skulle kunna bli färdig lite tidigare. Då kallades den in i salongen, där mamma läste julevangeliet. Därefter delades julklapparna till de anställda ut i biljardrummet på biljardbordet. En och en kallades in och önskades God Jul. Alla fick en jultidning och en djup tallrik med frukt, nötter och godsaker samt ett penningkuvert. Kvinnorna fick eau de cologne 4711 och rutigt tyg att sy av, männen fick skjorta och rakbalsam.


”Makabert Sällskap”
Sparreholm, julen 1931
Från vänster, bakre raden:
James Dickson 2:3:3 1
Joja Lewenhaupt, mammas kusin
Peter Dickson 2:3:3 2
Stina Lewenhaupt, Jojas mamma
Carl-Adam Lewenhaupt, morbror till mamma
 morfar Emil 2:3:1
Welam Wachtmeister, min far 2:3:1 1 P
Andra raden:
Sigrid Lewenhaupt, mammas moster
Robert Dickson, far till James och Peter 2:3:3
Louise Lewenhaupt, mammas moster
Ingrid Dickson, g.m. James Dickson 2:3:3 1 P
Ann Wachtmeister, mamma 2:3:1 1
Marianne Dickson, g.m. Peter Dickson 2:3:3 2 P
Främre raden:
Carl-Mauritz och Margaretha Lewenhaupt, syskon till Joja, kusiner till mamma
Alexander von Ostheim (okänd för mig)

Peter och James
(2:3:3 2) o (2:3:3 1)

Göteborgare som morfar var, ville han gärna ha båt och skeppare här i sjön Båven, varför skeppare Kristiansson anlände, men han tröttnade naturligtvis snart på den lilla ankdammen i Sörmland med massor av "grünner" och for efter några månader tillbaka till Göteborg.

Varje sommar tillbringade morfar månaden augusti och början av september i Marstrand. Han bodde då på Grand Hotel, där han hade några rum för sig och betjänten Johans­son. Han ville gärna hålla kontakt med sina Göteborgssläktingar och spankulerade varje dag på kajen iförd vita långbyxor, skepparkavaj och vegamössa. Oavsett väder och vind skulle han dagligen ut med hyrd båt och skeppare.

Under den mörka årstiden passade morfar, ensam och änkling som han var, på att resa med passagerar- och lastbåt till exotiska länder, alltid med Johansson som ressällskap.

Stallet måste även omnämnas med sina fina hästar, vagnar och slädar. Kuskbostaden låg ovanpå stallet, där kusken Juhlin residerade. Han kunde ju höra om det var något fel på hästarna, kolik eller dylikt, och kunde då snabbt rusa ner i stallet.


Julafton 1943 på Sparreholm
Från vänster:
morfar Emil
mammas mostrar Louise och Sigrid Lewenhaupt
Margaretha (min syster) Margaretha Lewenhaupt
ego
frk Clemensson (hushållerska)
mamma
pappa
Adam Ludvig Lewenhaupt
Carl Mauritz Lewenhaupt
Stina Lewenhaupt (mor till Carl Mauritz)

Ridhus, selkammare och stall var allt i en länga, och genom en särskild stallgång med krattat spån, ledde man hästarna ut i ridhuset.

Morfar hade ett mycket fint fyrspann av fuxar, egen uppfödning, och tillika bruna selar, med Dicksonska vapnet på, tillverkade av 1906. Vi har en sele kvar, som jag har visat upp för Palmgrens, som föll i trans av att se ett sådant fint arbete och förstklassigt läder. Det finns knappast någon, som kan göra ett sådant fint arbete längre.


Kusken Juhlin, 1933

Morfar fick många förstapriser när spannet visades upp i Norrköping, och det sades, att alla hästarna gick i takt framför domartribunen!

Han red praktiskt taget varje dag och på hemvägen, om somrarna, då han red förbi stallgrinden, väntade kusken där för att ta hand om hästen. Själv sprang morfar till badhuset för att klä av sig och hoppa på huvudet i vattnet, medan han ännu var varm. Badhuset hade herr- och damsida och två bassänger; en liten för barn, och en större för mammas mostrar, som inte vågade simma ut på djupt vatten. Där fanns jättebadlakan att torka sig på, och i herravdelningen fanns en pigtittare med alla rakattiraljer. Dessutom hängde där randiga baddräkter med långa ben, som då var på modet.

Sparreholmsallén är 1 km lång från slottet till kyrkan och planterades med lindar år 1762.


Morfar Emil på kuskbocken
De hamlades vart 7:e år med hjälp av en jättestege, som fyra starka finnar fick flytta, bit för bit, varefter träden klipptes. Ett sabla jobb kan man tänka sig. Nu för tiden görs det med hjälp av en "skylift" och vi hade sådan tur, att vi fick bidrag för några år sedan, när det var aktuellt med alléer. På båda sidorna harvades och krattades det i sanden, så att morfar skulle kunna rida i galopp mjukt och skönt.

Lågmäld och fåordig som morfar var och mycket ekonomisk, satt han alltid vid sitt skrivbord på kontoret och skötte räkenskaperna. Han brydde sig mycket om sina anställda på gården. Han inrättade t.ex. en pensionsstiftelse för de anställda och deras familjer, något som sedermera gick i arv.


Sparreholmsallén

Lågmäld och fåordig som morfar var och mycket ekonomisk, satt han alltid vid sitt skrivbord på kontoret och skötte räkenskaperna. Han brydde sig mycket om sina anställda på gården. Han inrättade t.ex. en pensionsstiftelse för de anställda och deras familjer, något som sedermera gick i arv.

Stiftelsen kom att fortleva in på 1980-talet. Min man Hans och jag hade den stora förmånen att varje jul åka runt med häst och släde och dela ut gratifikationerna till kvarlevande pensionärer. I sanning en mycket rolig och populär uppgift.

När det ej var tillräckligt med snö, lastade vi släden på en flakvagn, klädd med granris, och utklädda till tomtar åkte vi runt till stugorna på gården. Hans spelade gamla julmelodier på dragspel och jag körde. Alla skulle bjuda på glögg och pepparkakor, så stämningen blev mer än upprymd på hemvägen.

Morfar var oerhört generös och givmild på alla sätt. Skänkte pengar bl.a. till Vegaexpeditionen och till Hyltinge kyrka och dess utsmyckning. Han promenerade varje söndag i allén till högmässan och skänkte en rejäl slant varje gång. Till konfirmationen på våren syddes kostymer till pojkarna och klänningar till flickorna hos skräddaren respektive sömmerskan i Malmköping. Det skulle alltid vara den bästa kvalitén, det dög inte med tyget som skräddaren själv tyckte var bra. Konfirmanderna fick dessutom en bibel och en psalmbok.


Långdunker

På sommaren var det barnfest på gården, där alla barn fick ett plagg och en leksak, och där vi spelade teater. Jag tyckte förstås att somrarna blev förstörda, när vi måste lära oss en pjäs utantill och repetera hela tiden. Även efter morfars död, fortsatte mamma med samma tradition på Långdunker.

Vad som var så fint med morfar var att man fick lära sig att umgås med alla på ett naturligt och riktigt sätt. Ingen var finare, bättre eller sämre än den andre.

När det var besiktning av stall och ladugård, skulle besiktningsmännen bjudas på lunch. Det skulle inte vara enklare mat på något vis, utan samma standard, som alla andra gäster fick, och de skulle sitta i stora matsalen.


Mari-Ann med Tuva-Lill
(nordsvensk travare)
Januari 2002

Jag är tacksam, att jag har fått vara med om denna nu helt svunna epok med hästar och hölass, handmjölkning av kor, hönshuset, där tant Ida regerade och gick omkring i lång, grårandig kjol och skrockade i kapp med sina pullor, ja, och för allt kul, roligt och lärorikt jag har haft med barnen på gården. Jag kommer särskilt ihåg hur tant Ida klubbade till råttorna som härjade i fodertunnorna. ”Ja, det vågar inte ens Björnberg”, sade hon alltid. Björnberg var rättaren på gården.

I många avseenden var morfar ett föredöme för oss alla, och vi skänker honom ofta en tacksamhetens tanke, för allt han har betytt för oss, både ekonomiskt och kulturellt genom sin generositet, godhet och sitt, trots allt, enkla levnadssätt.

Vi sålde Sparreholms slott 1980 och nu är det en ung, förtjusande duktig familj från Skellefteå, som har köpt slottet och renoverat det både utan och innan och återställt den gamla miljön på bästa sätt. Dessutom har de ett otroligt fint bil- och vagnmuseum, som är väl värt ett besök.

Orangeriet brann tyvärr ner på 1970-talet, (överslag i det elektriska). Min syster hade fått det som bostad, helt nyrenoverat. Hon hann inte bo där mer än någon månad. Det blev naturligtvis en chock för oss alla. Jag kommer särskilt ihåg en stor handmålad karta från 1700-talet i vackra färger över ägorna, där varje litet torp fanns uppritat, till och med med rök som steg upp ur skorstenarna. En ovärderlig förlust.

Sparreholm i januari 2003
Mari-Ann Skiöldebrand
2:3:1  1:2

 

 

Webmaster: Maud Dickson