Emil Dickson på Sparreholm
Mari-Ann Skiöldebrand berättar om sin morfar och hans familj

Emil Dickson (2:3:1) var äldste son till Robert
Dickson (2:3) och Emilia Quensel och sonson till "yngre
invandraren" James Dickson (2) och Margaretha Eleonora Bagge.
Emil hade tre syskon: Eleonore von Essen (2:3:2),
Robert Dickson (2:3:3) och Emilia von Essen (2:3:4).

Sparreholm

Emil Dickson 2:3:1 |
Min morfar Emil Dickson (1867-1950) på
Sparreholm, gift med Anna Lewenhaupt (1875-1917), fick
efter 10 års äktenskap en dotter, min mamma, Ann Dickson
(1906-1978). När mamma var 11 år dog hennes mor blott 42
år gammal i en sjukdom, ovisst vilken. Som enda barnet
på Sparreholm, växte hon upp med sin far och
uppfostrades av sina två ogifta mostrar Louise och
Sigrid Lewenhaupt, som hade bacillskräck och alltid hade
bott tillsammans på Skeppargatan 84 i Stockholm. De voro
ju otroligt rädda om mamma, och hon fick aldrig göra
något roligt, som andra barn fick göra. Hon skulle
alltid gå väl påklädd sommar som vinter, så att hon inte
skulle bli förkyld.
Åren
gick. Vacker, generös och älskvärd som mamma var, gifte
hon sig vid 20 års ålder med min far, Welam Wachtmeister
(1897-1973), som var stilig och en riktig "karlakarl".
De fingo godset Långdunker som morgongåva av morfar
Emil. Där är alltså min syster Margaretha och jag
uppfödda, och vi har på gamla dagar fått förmånen att
komma tillbaka till vårt gamla fädernehem;
|

Anna Lewenhaupt 2:3:1
P |
jag
efter många år utomlands som diplomatfru och Margaretha
som läkarfru i Halmstad och Nyköping. Margarethas ena
son Johan sköter och bebor numera Långdunker.
Morfar
Emil var känd för sin goda mat och fina vinkällare. Ofta
beställdes det madeira i stora ektunnor och mycket goda
rödviner, bl.a. Château la Fitte 1889. Det finns
fortfarande kvar några flaskor cognac och whiskey 150 år
gamla. Vinkällarens golv av sågspån krattades varje dag
av betjänten Claes Johansson, som också vände flaskorna
ett halvt varv och såg till att korkarna voro hela.
Mamsell Lotten var i köket och förde ett herrans liv
bland de anställda. Hon var sträng och barsk, men lagade
underbar mat.
En
dag i veckan kom det en låda fisk med bl.a. enorma
piggvarar från Göteborg. |

Ann Dickson och Welam
Wachtmeister
2:3:1 1, 2:3:1 1 P |
Trots
att jag bara var 7 år, glömmer jag aldrig den fisken med
hollandaisesås, och färsk potatis, året om från
orangeriet.
Morfar hade också härliga persikor, vindruvor och många
andra frukter och grönsaker, såsom sparris och
kronärtskockor. Mycket skickades med tåg upp till Arvid
Nordquist i Stockholm för att säljas.
Till
jularna serverades det kaviar i en stor glasskål mitt på
bordet och till efterrätt" plumpudding med brandybutter",
som bars in och serverades brinnande. Den hade mamsell
Lotten gjort i september, och sedan skulle den grävas
ner i sin plåtburk i jorden, och åter tas upp till jul!
Allting var ju mycket engelskt. Lutfisken fanns
naturligtvis alltid med, och den åt man med träbestick,
så att inte silvret skulle missfärgas.
Johansson kom alltid och hällde i socker till oss barn i
våra rödvinsglas, så att det inte skulle bli så surt.
Han småsprang alltid och viskade årgången på vinet i
örat på gästerna.
Julaftonsmiddagarna serverades klockan 17.00, för att
personalen skulle kunna bli färdig lite tidigare. Då
kallades den in i salongen, där mamma läste
julevangeliet. Därefter delades julklapparna till de
anställda ut i biljardrummet på biljardbordet. En och en
kallades in och önskades God Jul. Alla fick en
jultidning och en djup tallrik med frukt, nötter och
godsaker samt ett penningkuvert. Kvinnorna fick eau de
cologne 4711 och rutigt tyg att sy av, männen fick
skjorta och rakbalsam. |

”Makabert Sällskap”
Sparreholm, julen 1931 |
Från vänster, bakre
raden:
James Dickson 2:3:3 1
Joja Lewenhaupt, mammas kusin
Peter Dickson 2:3:3 2
Stina Lewenhaupt, Jojas mamma
Carl-Adam Lewenhaupt, morbror till mamma
morfar Emil 2:3:1
Welam Wachtmeister, min far 2:3:1 1 P
Andra raden:
Sigrid Lewenhaupt, mammas moster
Robert Dickson, far till James och Peter 2:3:3
Louise Lewenhaupt, mammas moster
Ingrid Dickson, g.m. James Dickson 2:3:3 1 P
Ann Wachtmeister, mamma 2:3:1 1
Marianne Dickson, g.m. Peter Dickson 2:3:3 2 P
Främre raden:
Carl-Mauritz och Margaretha Lewenhaupt, syskon till
Joja, kusiner till mamma
Alexander von Ostheim (okänd för mig) |

Peter och James
(2:3:3 2) o (2:3:3 1) |
Göteborgare som morfar var, ville han
gärna ha båt och skeppare här i sjön Båven, varför
skeppare Kristiansson anlände, men han tröttnade
naturligtvis snart på den lilla ankdammen i Sörmland med
massor av "grünner" och for efter några månader tillbaka
till Göteborg.
Varje sommar tillbringade morfar månaden
augusti och början av september i Marstrand. Han bodde
då på Grand Hotel, där han hade några rum för sig och
betjänten Johansson. Han ville gärna hålla kontakt med
sina Göteborgssläktingar och spankulerade varje dag på
kajen iförd vita långbyxor, skepparkavaj och vegamössa.
Oavsett väder och vind skulle han dagligen ut med hyrd
båt och skeppare.
Under
den mörka årstiden passade morfar, ensam och änkling som
han var, på att resa med passagerar- och lastbåt till
exotiska länder, alltid med Johansson som ressällskap.
Stallet måste även omnämnas med sina fina hästar, vagnar
och slädar. Kuskbostaden låg ovanpå stallet, där kusken
Juhlin residerade. Han kunde ju höra om det var något
fel på hästarna, kolik eller dylikt, och kunde då snabbt
rusa ner i stallet. |

Julafton 1943 på
Sparreholm |
Från vänster:
morfar Emil
mammas mostrar Louise och Sigrid Lewenhaupt
Margaretha (min syster) Margaretha Lewenhaupt
ego
frk Clemensson (hushållerska)
mamma
pappa
Adam Ludvig Lewenhaupt
Carl Mauritz Lewenhaupt
Stina Lewenhaupt (mor till Carl Mauritz)
Ridhus,
selkammare och stall var allt i en länga, och genom en
särskild stallgång med krattat spån, ledde man hästarna
ut i ridhuset.
Morfar hade ett mycket fint fyrspann av
fuxar, egen uppfödning, och tillika bruna selar, med
Dicksonska vapnet på, tillverkade av 1906. Vi har en
sele kvar, som jag har visat upp för Palmgrens, som föll
i trans av att se ett sådant fint arbete och
förstklassigt läder. Det finns knappast någon, som kan
göra ett sådant fint arbete längre. |

Kusken Juhlin, 1933 |
Morfar fick många förstapriser när
spannet visades upp i Norrköping, och det sades, att
alla hästarna gick i takt framför domartribunen!
Han red praktiskt taget
varje dag och på hemvägen, om somrarna, då han red förbi
stallgrinden, väntade kusken där för att ta hand om
hästen. Själv sprang morfar till badhuset för att klä av
sig och hoppa på huvudet i vattnet, medan han ännu var
varm. Badhuset hade herr- och damsida och två bassänger;
en liten för barn, och en större för mammas mostrar, som
inte vågade simma ut på djupt vatten. Där fanns
jättebadlakan att torka sig på, och i herravdelningen
fanns en pigtittare med alla rakattiraljer. Dessutom
hängde där randiga baddräkter med långa ben, som då var
på modet.
Sparreholmsallén är 1
km lång från slottet till kyrkan och planterades med
lindar år 1762.
|

Morfar Emil på
kuskbocken |
De hamlades vart 7:e år
med hjälp av en jättestege, som fyra starka finnar fick
flytta, bit för bit, varefter träden klipptes. Ett sabla
jobb kan man tänka sig. Nu för tiden görs det med hjälp
av en "skylift" och vi hade sådan tur, att vi fick
bidrag för några år sedan, när det var aktuellt med
alléer. På båda sidorna harvades och krattades det i
sanden, så att morfar skulle kunna rida i galopp mjukt
och skönt.
Lågmäld och fåordig som morfar var och mycket ekonomisk,
satt han alltid vid sitt skrivbord på kontoret och
skötte räkenskaperna. Han brydde sig mycket om sina
anställda på gården. Han inrättade t.ex. en
pensionsstiftelse för de anställda och deras familjer,
något som sedermera gick i arv. |

Sparreholmsallén
Lågmäld
och fåordig som morfar var och mycket ekonomisk, satt
han alltid vid sitt skrivbord på kontoret och skötte
räkenskaperna. Han brydde sig mycket om sina anställda
på gården. Han inrättade t.ex. en pensionsstiftelse för
de anställda och deras familjer, något som sedermera
gick i arv.
Stiftelsen kom att fortleva in på
1980-talet. Min man Hans och jag hade den stora förmånen
att varje jul åka runt med häst och släde och dela ut
gratifikationerna till kvarlevande pensionärer. I
sanning en mycket rolig och populär uppgift.
När det ej var tillräckligt med snö,
lastade vi släden på en flakvagn, klädd med granris, och
utklädda till tomtar åkte vi runt till stugorna på
gården. Hans spelade gamla julmelodier på dragspel och
jag körde. Alla skulle bjuda på glögg och pepparkakor,
så stämningen blev mer än upprymd på hemvägen.
Morfar var oerhört generös och givmild på
alla sätt. Skänkte pengar bl.a. till Vegaexpeditionen
och till Hyltinge kyrka och dess utsmyckning. Han
promenerade varje söndag i allén till högmässan och
skänkte en rejäl slant varje gång. Till konfirmationen
på våren syddes kostymer till pojkarna och klänningar
till flickorna hos skräddaren respektive sömmerskan i
Malmköping. Det skulle alltid vara den bästa kvalitén,
det dög inte med tyget som skräddaren själv tyckte var
bra. Konfirmanderna fick dessutom en bibel och en
psalmbok.

Långdunker |
På sommaren var det barnfest på
gården, där alla barn fick ett plagg och en
leksak, och där vi spelade teater. Jag tyckte
förstås att somrarna blev förstörda, när vi måste
lära oss en pjäs utantill och repetera hela tiden.
Även efter morfars död, fortsatte mamma med samma
tradition på Långdunker.
Vad som var så fint med morfar var
att man fick lära sig att umgås med alla på ett
naturligt och riktigt sätt. Ingen var finare,
bättre eller sämre än den andre.
När det var besiktning av stall och
ladugård, skulle besiktningsmännen bjudas på
lunch. Det skulle inte vara enklare mat på något
vis, utan samma standard, som alla andra gäster
fick, och de skulle sitta i stora matsalen. |
|

Mari-Ann med
Tuva-Lill
(nordsvensk travare)
Januari 2002 |
Jag är tacksam, att jag har fått vara med
om denna nu helt svunna epok med hästar och hölass,
handmjölkning av kor, hönshuset, där tant Ida regerade
och gick omkring i lång, grårandig kjol och skrockade i
kapp med sina pullor, ja, och för allt kul, roligt och
lärorikt jag har haft med barnen på gården. Jag kommer
särskilt ihåg hur tant Ida klubbade till råttorna som
härjade i fodertunnorna. ”Ja, det vågar inte ens
Björnberg”, sade hon alltid. Björnberg var rättaren på
gården.
I många avseenden var morfar ett föredöme
för oss alla, och vi skänker honom ofta en tacksamhetens
tanke, för allt han har betytt för oss, både ekonomiskt
och kulturellt genom sin generositet, godhet och sitt,
trots allt, enkla levnadssätt.
Vi sålde Sparreholms slott 1980 och nu är
det en ung, förtjusande duktig familj från Skellefteå,
som har köpt slottet och renoverat det både utan och
innan och återställt den gamla miljön på bästa sätt.
Dessutom har de ett otroligt fint bil- och vagnmuseum,
som är väl värt ett besök.
Orangeriet brann tyvärr ner på
1970-talet, (överslag i det elektriska). Min syster hade
fått det som bostad, helt nyrenoverat. Hon hann inte bo
där mer än någon månad. Det blev naturligtvis en chock
för oss alla. Jag kommer särskilt ihåg en stor handmålad
karta från 1700-talet i vackra färger över ägorna, där
varje litet torp fanns uppritat, till och med med rök
som steg upp ur skorstenarna. En ovärderlig förlust.
Sparreholm i januari 2003
Mari-Ann Skiöldebrand
2:3:1 1:2 |
|