Nedtecknad av Axel Dickson (son till Oscar, 2:6:11 och dotterson till Margaret, 1:3:6).

Emelia var dotter till invandraren Robert Dickson (1). Hon var ensam syster i en skara av tre bröder och en halvbror och jag föreställer mig, att hon intog någon sorts modersställning i det intensiva familjelivet och den stora kretsen av vänner. Så blev hon sjuk. Det ansågs lämpligt att hon skulle fara till England, för att tillfriskna i ett lättare klimat. Efter någon tid kom emellertid meddelandet att Emelia dött och blivit begravd i Svenska kyrkan i London. 

Detta kom som en chock därhemma och bland allt som sades, kom det fram att man inte ens hade någon bild på henne. Någon av hennes vänner kom då på idén att göra en målning av henne ur minnet, och det är den som hänger på Rämen. Bakgrunden består av moln och solstrålar, för att kungöra att hon nu tillhörde en annan värld. Och det märkliga var, att alla kände igen vem tavlan föreställde.

Jag tror att den först tillhörde Emelias halvbror Billie Airth och sedan brodern Dr. Charles Dickson och så Maggie Löwenhjelm, innan den kom till mamma och oss på Rämen. Någon annan av vännerna gjorde en annan bild av den bortgångna, som rönte samma uppskattning. Den tavlan kom att tillhöra brodern Edward.

Jag minns från min barndom hur mormor, Maggie L. gärna berättade om sina samtal med fadern Dr. Charles Dickson om allvarliga ting, såsom liv och död och att han alltid brukade avsluta dessa samtal med att glatt säga att han själv inte var rädd för att dö, för då skulle han få möta den älskade Emelia.

Den gamla svenska kyrkan i London är ej längre Emelias vilorum. Eftersom kyrkan befann sig i ett mycket dåligt skick beslöt man sig för att riva den. Men vad skulle man göra av alla gravarna?

I Sverige beslöt man sig för att utrusta ett slagskepp, för att under högtidliga former föra Emanuel Swedenborgs [1] kista till Stockholm för vidare transport till Uppsala, där en framskjuten plats skulle iordningställas i Domkyrkan. Även Dicksönerna i en yngre generation, ville ha sin faster Emelia bland de sina. Och så kom det sig, att hon fick vara med om den högtidliga färden ända till Göteborg, där slagskeppet låg kvar några dagar. Detta hände 1908.

Emelias kista är gravsatt i brodern James och halv-brodern William Airths gemensamma grav på Östra kyrkogården i Göteborg (Gravfält K, nummer 482, nyckelnummer 353). Där ligger också hennes gravsten, som även den flyttades från Svenska kyrkan i London.