OM DICKSÖNERNA

av Nancy Dickson, född Bratt

Mina närmaste ha uppmanat mig att skriva ned några minnen rörande familjen Dickson.
Under min barndom såg jag dessa utifrån och efter mitt giftermål inifrån!


Axel Dickson (2:1:3) och Nancy Bratt 1897

Redan när jag bodde på Karlsborg (därifrån flyttade vi till Göteborg 1889), hörde jag talas om Dicksönerna och deras rikedom. Jag minns att Emil Dickson gjorde sin värnplikt på Karlsborg och då såg jag honom, när han gick tillsammans med ett par andra till sina måltider som ej intogos tillsammans med övriga värnpliktiga. Han utpekades såsom något extra!

Axel kom till Karlsborg på vårvintern 1889 och skulle hålla föredrag i nykterhet och då besökte han oss - jag tror att Pappa hade något med föredraget att göra, och dessutom hade Axel excerserat vid Pappas regemente.

När vi sedan kommo till Göteborg, hörde jag ofta Dicksönerna omtalas och man såg med häpnad på deras palats och deras Ekipage: Öfverås med de magnifika växthusen och de sammetslena gräsmattorna och de ovanliga träden i parken; Oscar Dicksons palats i Gamla Allén, Robert Dicksons och James Fredriks på Nygatan. Man såg dem på konserter, där betjänter tog hand om deras kläder både när de kommo och foro och läste man i tidningarna om donationer.

En syn, som gjorde djupt intryck var Blanche Dickson, gift Bonde, körande spann i Allén. Hennes vackra hår hängde utslaget långt ned på ryggen, och hon såg så stilig ut på den höga jaktvagnen och med en körlärare bredvid. Friherrinnan Marika Dickson i vackert ekipage och stallmästare James Fredrik ridande minns jag också klart och tydligt.

Beatrice Dickson var ett namn, som nämndes med vördnad. Professor O. E. Lindberg sade en gång: Henne skulle jag vilja sätta på piedestal. Hon kom någon gång och höll morgonbön i vår skola och vi betraktade henne nog som ett högre väsen. - Gamle blinde Robert Dickson såg man på gatorna vankande så långsamt hållande en betjänt under armen.

James Fredrik Dickson dog en månad efter vårt bröllop, så honom har jag inte många minnen av. Ett har jag dock. Vi voro på stor middag hos dem strax före vår lysning, och han frågade mig om jag ville ha hans lysningspresent genast eller på lysningsdagen. Jag svarade att jag gärna ville ha den med detsamma, och då gick han efter den briljantring, som jag numera alltid bär på vänstra ringfingret. Han gav mig den och sade, att han valt stenarna själv (han var kännare på sådant). Hans hustru, Blanche, berättade sedan för mig, att bon brukade få så mycket smycken att hon hellre ville ha pengar och det fick hon och använde dem till att göra vägar i bergen omkring Tjolöholm. Där älskade hon att gå, och hon gick så lätt, att hon tröttade ut sina gäster. Hon berättade en annan gång att hon hade tänkt bota James Fredrik för snusning; hon hade sett att han började snusa oroväckande mycket. Till den ändan, lade hon peppar i hans snus­dosa. När han sedan hade en herrmiddag bjöd han i god tro sina gäster, som blevo mycket förargade. Denna historia har sedan berättats som exempel på hans alltför långt gående skämtlynne! Men denna gången var han oskyldig. Det sades om honom, att han var så känd, att man kunde stiga upp i en droska och säga: kör till James Fredrik, och kusken körde rätt.

Faster Marika, friherrinnan Oscar Dickson var en markant person. Hon hade mottagning varje torsdag, och då satt hon i sitt förmak, klädd i sidenklänning och tog emot stadens damer. Jag gick dit då och då. När man ringde, kom en ”button” och öppnade och i hälarna på honom en betjänt som visade en upp och anmälde. Där träffade jag många av stadens vackra och ståtliga damer. - Julaftnarna hos henne voro kolossala tillställningar. Hela släkten var bjuden. Först kaffe för barn och mödrar i lilla matsalen, och sedan skulle man se på den stora, höga granen, som stod i hallen i övre våningen och gick högt upp emot taket. Så fingo barnen gå hem, och de vuxna infunno sig. Julklappsutdelningen försiggick i stora salongen, som för tillfället var ommöblerad med ett långt, långt bord genom hela rummet. Där lågo saxar och tänger och hammare utlagda för upppackningen. Man satte sig familjevis. Utklädda betjänter sprungo omkring och delade ut paketen, som voro inslagna i silkepapper och med silverstjärnor och annan grannlåt. Det var inte småsaker, som delades ut. Jag minns, att Anna Dickson fick ett pärlhalsband - stora pärlor, Blanche Bonde fick en solitär. Min gamla svärmor öste över oss en myckenhet vackert! Jag fick en gång en briljantbrosch, vackra kappsäckar, en servis, nattrock m.m. -Faster Marika var oerhört hjälpsam och hade en s.k. bibelkvinna, som hjälpte henne, så att de mest behövande skulle få hjälp. Men hon blev lurad också! Det berättas, att hon mycket hjälpte studerande i Upsala, och då kunde det hända, att en student, som blivit hjälpt, bjöd sina vänner att festa på ”Marikas pengar". Hon var det mest godhjärtade man kan tänka sig, och vacker och ståtlig att se på. - En gång hade det stått i tidningen om någon alltför bullrande fest på Jönköpings hotell, som hållits efter en fasanjakt på Visingsö. Jakten innehades då av hennes söner. Jag minns, att hon kom upp till oss och förklarade och ursäktade! Minns ej säkert, men tycker mig komma ihåg, att hon sade, att "lille Walter" ej varit med alls. Jag tror, att hon for omkring till hela släkten.

Min,svärmor, Eleonore Dickson, f. Willerding, var också mycket hjälpsam. Hon och Beatrice,hade tillsammans en bibelkvinna, Fredrika, som huvudsakligast hjälpte Örgryte-fattiga. Vad den lilla gumman var rar mot mig, ja, det voro de flesta! Jag tror, att hon var mycket glad, att Axel fick ett hem! Och när sedan James föddes, visste hennes glädje inga gränser. Hon ställde om en furstlig utstyrsel för honom, som delvis räckt in i andra generationen! Han var i hennes tankar under hennes sista sjukdom, och hon drömde t.o.m. om honom. Hennes man, min svärfar, träffade jag aldrig - han gick bort 1885, men Beatrice brukade säga- "Vad du och han skulle blivit goda vänner”.

Possarna på Almnäs var ett kapitel för sig. Där var jag en gång flera dagar. Göran var mycket lustig och rolig och glad, och barnen bullrande glada! Efraim Posse och Osborn Dickson voro där samtidigt med mig, och särskilt skojades det mycket med Efraim. Vi redo, och jag var med om en harjakt och det var festligt och roligt.

När jag var nyförlovad, blev jag bjuden till Tjolöholm. Där voro svärmor, Beatrice, miss Cundale och Blanche Bonde med sin nyfödde son Carl. Detta var 1897. För mig var allt häpnadsväckande. Det stora vackra hemmet, betjänt, flera jungfrur, magnifika måltider (fyra rätter och dessert varje middag), härliga blommor. Jag fick gå med Blanche och plocka rosor och dekorera rummen med. Hon satte en ros i varje glas (ett långt rör med en glaskula nederst). Inga andra prydnader i salongen - bara massor av rosenglas!

Nancy Dickson, Bråten, Takene, Brunsbergp 16/8 1953

(Christina Dickson, från farmor, Stockholm 19/9-62)

 

 

Webmaster: Maud Dickson