OM
DICKSÖNERNA
av
Nancy Dickson, född Bratt
Mina
närmaste ha uppmanat mig att skriva ned några minnen rörande
familjen Dickson.
Under min barndom såg jag dessa utifrån
och efter mitt giftermål inifrån!
|

Axel Dickson (2:1:3) och Nancy
Bratt 1897
|
|
Redan
när jag bodde på Karlsborg
(därifrån flyttade vi till Göteborg 1889), hörde jag
talas om Dicksönerna och deras rikedom. Jag minns att Emil
Dickson gjorde sin värnplikt på Karlsborg och då
såg jag honom, när han gick tillsammans med ett par
andra till sina måltider som ej intogos tillsammans med
övriga värnpliktiga. Han utpekades såsom något
extra!
Axel
kom till Karlsborg på vårvintern 1889 och skulle hålla
föredrag i nykterhet och då besökte han oss - jag
tror att Pappa hade något med föredraget att
göra, och dessutom hade Axel excerserat vid Pappas
regemente.
När
vi sedan kommo till Göteborg, hörde jag ofta Dicksönerna
omtalas och man såg med häpnad på deras palats och
deras Ekipage: Öfverås
med de magnifika växthusen och de sammetslena gräsmattorna
och de ovanliga träden i parken; Oscar
Dicksons palats i Gamla Allén, Robert Dicksons
och James Fredriks på
Nygatan. Man såg dem på konserter, där betjänter
tog hand om deras kläder både när de kommo och foro
och läste man i tidningarna om donationer.
En
syn, som gjorde djupt intryck var Blanche
Dickson, gift Bonde, körande spann i Allén.
Hennes vackra hår hängde utslaget långt ned på
ryggen, och hon såg så stilig ut på den höga
jaktvagnen och med en körlärare bredvid. Friherrinnan Marika
Dickson i vackert ekipage och stallmästare James
Fredrik ridande minns jag också klart och tydligt.
Beatrice Dickson var ett namn, som nämndes med vördnad. Professor O. E. Lindberg sade
en gång: Henne skulle jag vilja sätta på piedestal.
Hon kom någon gång och höll morgonbön i vår skola
och vi betraktade henne nog som ett högre väsen. -
Gamle blinde Robert Dickson såg man på gatorna
vankande så långsamt hållande en betjänt under
armen.
James Fredrik Dickson dog en månad efter vårt bröllop, så honom har
jag inte många minnen av. Ett har jag dock. Vi voro på
stor middag hos dem strax före vår lysning, och han frågade
mig om jag ville ha hans lysningspresent genast eller på
lysningsdagen. Jag svarade att jag gärna ville ha den
med detsamma, och då gick han efter den briljantring,
som jag numera alltid bär på vänstra ringfingret. Han
gav mig den och sade, att han valt stenarna själv (han
var kännare på sådant). Hans hustru, Blanche, berättade
sedan för mig, att bon brukade få så mycket smycken
att hon hellre ville ha pengar och det fick hon och använde
dem till att göra vägar i bergen omkring Tjolöholm.
Där älskade hon att gå, och hon gick så lätt, att
hon tröttade ut sina gäster. Hon berättade en annan gång
att hon hade tänkt bota James Fredrik för snusning;
hon hade sett att han började snusa oroväckande
mycket. Till den ändan, lade hon peppar i hans snusdosa.
När han sedan hade en herrmiddag bjöd han i god tro
sina gäster, som blevo mycket förargade. Denna
historia har sedan berättats som exempel på hans alltför
långt gående skämtlynne! Men denna gången var han
oskyldig. Det sades om honom, att han var så känd, att
man kunde stiga upp i en
droska och säga: kör till James Fredrik, och kusken körde
rätt.
Faster
Marika, friherrinnan Oscar
Dickson var en markant person. Hon hade
mottagning varje torsdag, och då satt hon i sitt förmak,
klädd i sidenklänning och tog emot stadens damer. Jag
gick dit då och då. När man ringde, kom en
”button” och öppnade och i hälarna på honom en
betjänt som visade en upp och anmälde. Där träffade
jag många av stadens vackra och ståtliga damer. -
Julaftnarna hos henne voro kolossala tillställningar.
Hela släkten var bjuden. Först kaffe för barn och mödrar
i lilla matsalen, och sedan skulle man se på den stora,
höga granen, som stod i hallen i övre våningen och
gick högt upp emot taket. Så fingo barnen gå hem, och
de vuxna infunno sig. Julklappsutdelningen försiggick i
stora salongen, som för tillfället var ommöblerad med
ett långt, långt bord genom hela rummet. Där lågo
saxar och tänger och hammare utlagda för upppackningen.
Man satte sig familjevis. Utklädda betjänter sprungo
omkring och delade ut paketen, som voro inslagna i
silkepapper och med silverstjärnor och annan grannlåt.
Det var inte småsaker, som delades ut. Jag minns, att
Anna Dickson fick
ett pärlhalsband - stora pärlor, Blanche Bonde fick en
solitär. Min gamla svärmor öste över oss en
myckenhet vackert! Jag fick en gång en briljantbrosch,
vackra kappsäckar, en servis, nattrock m.m. -Faster
Marika var oerhört hjälpsam och hade en s.k.
bibelkvinna, som hjälpte henne, så att de mest behövande
skulle få hjälp. Men hon blev lurad också! Det berättas,
att hon mycket hjälpte studerande i Upsala, och då
kunde det hända, att en student, som blivit
hjälpt, bjöd sina vänner
att festa på ”Marikas pengar". Hon var det
mest godhjärtade man kan tänka sig, och vacker och ståtlig
att se på. - En gång hade det stått i tidningen om någon
alltför bullrande fest på Jönköpings hotell, som hållits
efter en fasanjakt på Visingsö. Jakten innehades då
av hennes söner. Jag minns, att hon kom upp till oss
och förklarade och ursäktade! Minns ej säkert, men
tycker mig komma ihåg, att hon sade, att "lille
Walter" ej varit med alls. Jag tror, att hon for
omkring till hela släkten.
Min,svärmor,
Eleonore Dickson, f.
Willerding, var också mycket hjälpsam. Hon och
Beatrice,hade tillsammans en bibelkvinna, Fredrika, som
huvudsakligast hjälpte Örgryte-fattiga. Vad den lilla
gumman var rar mot mig, ja, det voro de flesta! Jag
tror, att hon
var mycket
glad, att Axel fick ett hem! Och när sedan James föddes,
visste hennes glädje inga gränser. Hon ställde om en
furstlig utstyrsel för honom, som delvis räckt in i
andra generationen! Han var
i hennes tankar
under hennes sista sjukdom, och hon drömde t.o.m. om
honom. Hennes man, min svärfar, träffade jag aldrig -
han gick bort 1885, men Beatrice brukade säga-
"Vad du och han skulle blivit goda vänner”.
Possarna
på Almnäs var ett
kapitel för sig. Där var jag en gång flera dagar. Göran
var mycket lustig och rolig och glad, och barnen
bullrande glada! Efraim Posse och Osborn
Dickson voro där samtidigt med mig, och särskilt
skojades det mycket med Efraim. Vi redo, och
jag var med om en harjakt
och det var festligt och roligt.
När
jag var nyförlovad, blev jag bjuden till Tjolöholm. Där
voro svärmor, Beatrice, miss Cundale
och Blanche Bonde med sin nyfödde son Carl.
Detta var 1897. För mig var allt häpnadsväckande. Det stora vackra hemmet, betjänt,
flera jungfrur, magnifika måltider (fyra rätter och
dessert varje middag), härliga blommor. Jag fick gå med
Blanche och plocka rosor och dekorera rummen med. Hon
satte en ros i varje glas (ett långt rör med en
glaskula nederst). Inga andra prydnader i salongen -
bara massor av rosenglas!
Nancy
Dickson, Bråten, Takene, Brunsbergp 16/8 1953
(Christina
Dickson, från farmor, Stockholm 19/9-62)

|