.....så
kanske det kan vara roligt med en lite mer dicksonsk
vinkling än den ur tidningen ”Vårt
Göteborg”, som
finns
länkad
till på
hemsidan.
Förutom William,
som var invigare, så
deltog Christina Dickson, Martin Kiel och undertecknad i
evenemanget
– alla med en detalj i klanfärgerna i klädseln.
Christina
hade en ”stole” i de gamla färgerna, William och Martin
dito slips och
jag själv
en kilt i de moderna färgerna. Den senare har generöst
donerats av Christina, som
fått
fel storlek vid beställningen, och den bars skamlöst och
stolt av en icke-Dickson. I släktpapperen, vill säga,
men i själ och hjärta
kanske mer Dickson än de flesta.
William, (2:6:11
2:2), Christina (2:1:3 4:3) och Martin (2:1:3 4:3P)
i dicksonska
färgerna
vid det för dagen inlånade originalporträttet av James
RobertsonDickson
(1:1).
Förutom
händelserna
som refereras i tidningen, så
skulle jag vilja att ni fick ta del av
Williams
underbara berättelse om James Robertson Dickson,
Dicksonska
folkbibliotekets
donator. Han har satt den på
pränt i ett brev till Ebba
Ankarcrona
(2:6:3 2:2) och har givit
sin
tillåtelse
att jag använder den för detta referat.
James Robertson Dickson
donerade
den oerhörda summan av 100 000 kr till
uppförandet av
biblioteket,
det
första
folkbiblioteket i egen byggnad. Det
motsvarar 26 miljoner kr i dagens
pengavärde.
Han finansierade
också
bl a byggandet av Navigationsskolan i
Göteborg och, som kuriosa, bärgandet av den
malmska valen
– en
blåval
som strandat och som fortfarande kan ses
på
Naturhistoriska Museet
i Göteborg.
Trots att han var en så stor mecenat fick
han omdömet: skicklig, skärpt men
hänsynslös. Tyvärr associerar väl den stora
allmänheten honom mest med ”baggböleriet”;
överavverkning av skog på kronans mark vid
Baggböle i Norrland. Han frikändes helt från
anklagelserna, sedan han fått svära med
fingrarna på Bibeln att han inte låg bakom
avverkningen. Man fick avverka kronans skog,
men inte för mycket. Det visade sig, att det
var skogsbönderna själva som tagit sig för
stora friheter, fick vi, som deltog i
släktträffen i Sundsvall, veta av
föreståndaren för Merlo, SCA:s (Svenska
Cellulosa AB) företagsarkiv. Detta var
naturligtvis inte något man på platsen ville
föra vidare, så myten om ”träpatronernas
skogsstölder” blev den förhärskande
”sanningen”.
Vid
James grav på Östra
Kyrkogården i Göteborg
William lämnar en blomma från
invigningen och tyder inskriften på
gravstenen.
Alltnog, James Robertson
kallades
”Bruksen”,
”Norrlands-James” och ”Baggbölaren”.
Förklarligt
nog var
det inte så
lockande
att stanna kvar vid företagets sågverk
i Norrland och Oscar D.
(2:5)
lär också
ha menat, att företagets namn och rykte skulle
må
bättre om
James
flyttade
tillbaks
till Göteborg. Han gjorde så
och blev
direktör
i
Göteborgsbanken.
James bodde
omväxlande
i Göteborg och i Billdal
utanför staden.
Som äldste son till Robert D.
den förste
var han
släktens huvudman
och ogift. Men han ordnade stora fester med dans i
Billdal och
vid ett sådant
kalas gavs till varje dam en stor gyllene
väggspegel att
ta hem som minne från
festen. Det finns fortfarande några
sådana speglar
kvar i släkten.
Birgitta Lundin,
Martin
(2:1:3 4:3P) och Christina (2:1:3 4:3) alla tre i
familjens färger.
William har från sin far Axel
fått en sedelärande
berättelse, som vandrat genom släkten
i snart 150 år. ”Det
gäller att inte blåneka
och ljuga, när läget är hopplöst”:
”Gamle Bruksen, han som bodde på
Billdal, hade sagt åt
sin betjänt att av någon
anledning hålla
sig där och inte bege sig in till Göteborg. Bruksen, som
själv hade ärende i staden, fick emellertid där syn
på
betjänten, som kom gående
längs kanalen. Senare på
kvällen konfronterades betjänten, som
blånekade:
- Nä, jag har inte varit i stan. Då
svarade Bruksen på
sin göteborgsengelska dialekt: - Dou var dett och jaoug
soug dett!”
Denna bild togs vid invigningen av Stadsbiblioteket
vid Götaplatsen i Göteborg
2 april 1967.
Från vänster: Archibald (2:1:3 1:4), Harald (2:1:3 4),
James (2:1:3 1) och James R (1:1).
Dicksonska Folkbiblioteket flyttades till Götaplatsen
1967
och blev Stadsbiblioteket. Det finns ett rum där som
kallas ”Dicksonska
styrelserummet”, där
originalporträttet på
James Robertson f.ö.
hänger. Det är inte öppet för allmänheten, men jag är
säker på
att om ni går
till biblioteket och säger att ni tillhör släkten
Dickson, så får
ni gå
in. Det är värt ett besök!
Vid
pennan den 23 november 2005
Birgitta Lundin
James Robertson Dickson som ung
(1:1)
Fotot ägs av Tomas Eriksson
Bilden tillhör Göteborgs
Stadsmuseum
Texten
redigerad av Christina Dickson (2:1:3 4:3) och Agneta
Bratt i jan 2006
