William Dickson,
1:3:2, med familj
Berättat av Gladys
Jakobsson för barnbarnet Stina Jakobsson

Charles och Amalia Dicksons andre son, William, (1:3:2,
1845–1926), min farfar, blev först fil dr i matematik (på en
avhandling 1869 om ”Indicekalkylen”) sedan godsägare och ägde
Seckestad vid sjön Ymsen i Trestena socken i Västergötland.
Han gifte sig 1882 med Louise Hamilton (1860–1938). William
genomgick flera lantbruksskolor innan han tillträdde Seckestad,
som han fått köpa av sin far Charles. ( Han fick under trettio
år amortera sina skulder).
Farfar hade ett
väldigt gott minne liksom flera i släkten Dickson. Dessutom
var han, enligt faster Hedvig (1:3:2 3) kolossalt bildad och
beläst och den ömmaste och mest kärleksfulle far, som hon
beundrade inte bara för detta, utan kanske mest för hans
osjälviskhet och rättrådighet. Hon berättar bl a att, när
hennes mormor måste resa till Uppsala hösten 1881 för att
genomgå en stor operation, reste William med sin blivande
svärmor i stället för hennes make, som ansåg sig för klen att
följa med. William stannade kvar där tills hon var så kry att
hon kunde resa hem, vilket väl tog några veckor.
Williams och
Louises bröllop ägde rum i hennes föräldrahem i Örebro med
tärnor och marskalkar. De nygifta avreste med tåg till Seckestad och hämtades vid Moholm station av ekipage med två
vita vagnshästar från Seckestad. Min farmor beskrivs som en
ovanligt duglig husmor, redbar och varmhjärtad under den
kanske lite sträva ytan. Att hon var sträng mot barnbarnen har
även min kusin William Hamilton (1:3:2 3:4) intygat, men hon
blev med tiden allt mjukare. De fick tre söner, av vilka en dog som liten,
och två döttrar. År 1907 sålde de Seckestad och flyttade till
Stockholm, först till Engelbrektsgatan sedan till
Artillerigatan 6 mitt emot hovstallet, där de bodde till sin
död. Det var där mina föräldrar och jag fick en första
tillflyktsort när vi kom till Sverige.
Farfar minns jag som mycket snäll.
Han hade en länstol invid fönstret och där bakom fick jag ha
en uppdragbar säl. Han dog år 1926. Farmor minns jag också
mycket väl. När jag arbetade i närheten av Stureplan brukade
jag uppvakta henne med vårblommor på hennes födelsedag den 2
maj.
Deras äldste son,
William (1:3:2 1) föddes 1883 och dog redan 1916. Han var
kavallerilöjtnant. Jag tror att han dog till följd av att han
störtat från en häst. Min äldsta faster, Hedvig (1886–1978),
som också skrivit om Dicksonska släkten och där jag hämtat en
del uppgifter, var gift med Percy Hamilton, även han vid
kavalleriet, först i Strömsholm. De ägde senare Tisenhult i
Östergötland och som pensionärer en villa i Uppsala, där han
var universitetsridlärare. Min faster Hedvig var en enastående
människa, delvis lik sin mor men så fantastiskt tapper. Av
sina fem barn hann hon förlora fyra, alla lika tragiskt, och
hon överlevde även sin yngre ogifta syster Agnes (1:3:2 5),
som hon särskilt på senare år hade mycket trevligt tillsammans
med. Dessutom bodde hennes son med familj och tre söner långt
bort: Strömsholm, sedan i Skåne och i Halland och just, som
hon ämnade flytta närmare dem, blev hon så sjuk att hon måste
stanna i Uppsala. Ändå var hon alltid lika positiv och
intresserad av oss, hennes brorsbarn och beklagade sig aldrig.
Min faster Agnes
(1895–1970) bodde med sina föräldrar så länge de levde. Hon
hade olika sekreterarjobb. När jag åt middag hos farmor ibland
gick Agnes med mig på bio. Hos farmor fanns också Ada,
hembiträdet, som hade följt med från Seckestad. Hon kom också
ut till Norrviken ibland för att servera på mina föräldrars
middagar. När farmor hade dött, flyttade Agnes till Erik
Dahlbergsgatan.

Patrik Dickson 1:3:2
2, 1884-1945 |
Min
pappa Patricks (1:3:2 2, 1884–1945) uppväxt tillsammans med
sina syskon var nog mycket lycklig. De hade ett stort
umgänge med ungdomar på egendomar i trakten. Jag minns
namnen von Hofsten på Hallandsberg och Carlanders på
Blombacka (varifrån vi fått receptet på morgonbröd). För att
gå i skolan (läroverket i Mariestad och gymnasiet i Skara)
måste de vara inackorderade. Pojkarna tog studenten
samtidigt 1902 och båda ville bli officerare. Beträffande
pappa Patricks yrkesval finns det nu i efterhand olika
teorier. I efterlämnade papper kan jag se att han efter
studenten började en utbildning till reservofficer vid Göta
artilleri. Det finns ett avgångsbetyg från en
underofficersskola som var mycket fint och där han i
”Lämplighet för officersställning” fick betyget ”synnerligen
lämplig”. Slutligen blev han reservlöjtnant 1904.
|
Dessförinnan hade han
skrivit in sig vid Uppsala universitet 1903 och tydligen
läst där till 1905.
Han började emellertid då längta
efter ett liv som officer på stat och hade hört av en
släkting, som hade förbindelse med Österrike, att de
sökte officerare. Det finns ett pass utfärdat i november
1906 och troligen reste han dit ner då. Sedan beviljade
honom kungen (dvs Gustaf under Oscar II:s sjukdom)
avsked 1907. Ett annat dokument visar att han undantagsvis
fick avlägga en kadettprövning i kavallerikadettskolan i
Österrike november 1907 och fick därpå inträde i ett
österrikiskt regemente. I maj 1909 blev han utnämnd till
löjtnant (motsvarande fänrik i Sverige).
Hur det nya livet de första åren i
Österrike tedde sig för pappa vet jag nästan inget om. Det
finns egentligen inga upplysande brev bevarade. Bättre
dokumenterat blev det först när mamma (Lucette) ”kom in
i bilden” 1914.
Min mormor Silvia Schmidt
(1861–1944) har vid cirka 60 års ålder skrivit en slags
släktkrönika som börjar i slutet av 1700-talet och går vidare,
huvudsakligen på den kvinnliga linjen, ända till vår tid.
Följande är ”saxat” från denna.
Den 7 juni 1914 går Lucette
Schmidt på Derbyt i Wien tillsammans med sina vänner från
nuvarande Tjeckien och en god vän till dem, en löjtnant
Dickson. Efteråt går de alla fyra hem till familjen på te. Den
25 juni åker hon ut till dessa vänner på deras gods. Den 28
juni 1914 sprids nyheten om attentatet på tronföljaren och
hans gemål. Den 1:a juli ringer Lucette hem till sina
föräldrar och berättar att hon ämnar förlova sig med löjtnant
Charles Patrick Dickson. Lucette kom till Wien dagen därpå och
gick genast och mötte sin fästman vid stationen, ty han hade
varit tvungen att inställa sig vid regementet dagen innan. Han
kom nu för att anhålla om hennes hand. Han stannade hela dagen
och föräldrarna tyckte han var så sympatisk att de tyckte att
det kändes som om de alltid hade varit bekanta.
Patricks föräldrar
(William och Louise, som händelsevis hade varit i Dresden för
att hämta hem sin yngsta dotter Agnes), reste efter ett
telefonsamtal genast till Wien, tog in på Grand Hotel och
kunde redan samma kväll komma till Gisela Strasse på
improviserad förlovningssupé. Sedan blev det flera middagar
och utflykter tillsammans de följande dagarna.
Den sista augusti
1914 blir det allmän mobilisering och Patrick måste genast
rycka in. Nu träffas inte det unga på en tid men de skriver
brev så att pennorna glöder. I oktober åkte Lucette till Pardubitz där Patrick varit förlagd före krigsutbrottet och
där han hade en våning. Bland annat tog hon med sig hans rara
lilla hund, en irländsk terrier, som han hade haft med sig
från Sverige. Kriget rullade vidare och i Wien följde man
ivrigt utvecklingen på alla fronter. Det gick bra för
Österrike och även för Tyskland än så länge.
I slutet av januari 1915 kom
Patrick till Wien i åtta dagar, hans första permission.
I slutet av maj blev det ett
uppehåll i Patricks brev och oron växte. Så småningom kom ett
meddelande från fronten på uppdrag av maken till mormors bästa
vän, som var general, att Patrick blivit lätt sårad, ”endast
köttsår”. Han hade träffats av en kula som gått in i vänster
axel och ut på andra sidan. Snart kom även kort från Patrick
och senare telegram om var han befann sig. Silvia (min mormor)
och Lucette reste genast dit och fann honom på ett av
sjukhusen. Senare kom han till Wien på fyra veckors
sjukpermission.
De började nu
planera för bröllop, planer som hade avbrutits så abrupt av
krigsutbrottet. Många papper skulle ordnas. Lucette hade redan
övergått till protestantismen men mycket återstod att ordna
med svenska legationen. Mormor möblerade om ett av rummen i
våningen som ett kapell för detta krigsbröllop. Stor dramatik,
det sista av de viktiga dokumenten kom med bud först klockan
fyra på eftermiddagen den 26 juni 1915, samma dag som
bröllopet hölls. Lucettes brudklänning, som var helt i spets,
hade burits av hennes mormors mormor omkring år 1805.
Närvarande bröllopsvittnen var bland andra Sveriges ambassadör
baron Beck-Friis. Brudparet avreste genast på bröllopsresa
varefter de tidvis bodde i Pardubitz men gjorde täta besök i
Wien.
Senare insjuknade Patrick i en
svår halsfluss som blossade upp igen så att han slutligen blev
inlagd på sjukhus för att operera bort halsmandlarna. Efter en
tid fick han återvända till fronten.
Lucette hade redan
under förlovningstiden börjat ta lektioner i svenska hos en
dam som hon fått kontakt med genom bekanta. Nu anmälde hon sig
också till en kurs vid en lantbruksskola, då hon och Patrick
drömde om att kunna köpa ett litet gods när freden kom. Ett
tag hjälpte hon också till på ett krigssjukhus, men efter en
tid upptäckte hon att hon var gravid. På hösten 1916 föddes
jag, till stor glädje för de ensamma damerna.
Kriget fortsatte
och efter hand blev livet och matförsörjningen allt svårare.
Min första sommar bodde vi på landet och mormor var kvar där
med mig i september 1917 då mamma och pappa reste till Sverige
och Stockholm under hans permission. De skulle hälsa på och
presentera mamma för släkten. 1918 vistades vi också på
landet. Där kunde man äta upp sig och få med sig en eller
annan fläsksvål hem till Wien. Det jag särskilt minns att jag
hört berättas är, att i Wien blandades malda hästkastanjer i
brödet och att man smälte fläsksvålstärningar och brynte mjöl
i flottet och spädde med vatten för att få en soppa, ”Einbrenn-suppe”.
De knapriga svålknölarna var en delikatess.
Krigsslutet var
mycket dramatiskt: Tidigare hade pappas regemente kämpat i
nordnordost, i Galizien, som tillhör nuvarande Polen. Men det
blev sommaren 1918 förflyttat till den italienska fronten i
närheten av Trieste. September och halva oktober förflöt
ganska lugnt med nästan dagliga italienska luftanfall som inte
gjorde nämnvärd skada. Då var det viktigare att skydda sig mot
malariamyggorna med nät för fönstret på nätterna. I slutet av
oktober förvärrades situationen genom intensifierade
italienska angrepp och ännu mer den revolutionära stämningen
hos vissa egna trupper bestående av bl a jugoslaver och
serber.
Efter kejsar Karls sista manifest
att dubbelmonarkin ombildats till en förbundsstat i vilken de
olika nationaliteterna skulle få självständighet blev fronten
ohållbar. Den 31 oktober skriver pappa till Wien att han
förutser att postgången kommer att försämras avsevärt och att
man antagligen väntar på befallning om avmarsch. I nästa brev
till Wien den 13 november från Klagenfurt skriver han att han
bifogar brev från den 31 oktober som han aldrig kunnat posta.
Pappa berättar senare i november i brev till sina föräldrar i
Stockholm:
”Utrymningen
övergick i huvudlöst tillbakarusande av alla trupper. Vi voro
hela tiden utan överbefäl och nyheter. Vårt regemente höll som
väl var ihop och så lyckades vi efter 14 dagars marsch över
Krain och Alperna uppnå tyskt område dvs trakten av Klagenfurt
med alla våra vapen, förråd och träng. Men det var kritiska
dagar bland den fientligt sinnade slovenska befolkningen, som
dessutom försökte hetsa upp den tjeckiska delen av vårt
manskap mot oss. Tillståndet på järnvägarna i trakten av
Laibach och Treist var livsfarligare än i skyttegraven, men
uppåt landet var ordningen bättre så att vi efter fyra dagars
järnvägsresa över Bayern ankommo till Brüx utan förluster”.
Så småningom kunde han återvända
till Wien och min mormor, mamma och mig. Vi hade hållit oss
inomhus och inte känt av revolutionen särskilt mycket, men
livsmedelsförsörjningen höll på att bli katastrofal. Första
dagarna i december sände pappa in sin ansökan om avsked från
österrikiska armén. Utrustad med rekommendationsbrev sökte han
upp ett flertal företag, särskilt sådana som hade förbindelse
med Sverige. Det var emellertid alltför många före detta
anställda som sökte sig tillbaka till sina anställningar efter
kriget för att han skulle få någon bra plats.
Strax efter
krigsutbrottet, 1914, blev pappa utnämnd till ”Oberleutnant”
och Charles och Amalia Dicksons andre son, William, (1:3:2,
1845–1926), min farfar, blev först fil dr i matematik (på en
avhandling 1869 om ”Indicekalkylen”) sedan godsägare och ägde
Seckestad vid sjön Ymsen i Trestena socken i Västergötland.
Han gifte sig 1882 med Louise Hamilton (1860–1938). William
genomgick flera lantbruksskolor innan han tillträdde Seckestad,
som han fått köpa av sin far Charles. ( Han fick under trettio
år amortera sina skulder).
Hur det nya livet de första åren i
Österrike tedde sig för pappa vet jag nästan inget om. Det
finns egentligen inga upplysande brev bevarade.
Bättre dokumenterat blev det först
när mamma (Lucette) ”kom in i bilden” 1914.
|