William Dickson, 1:3:2, med familj
 

Berättat av Gladys Jakobsson för barnbarnet Stina Jakobsson

Charles och Amalia Dicksons andre son, William, (1:3:2, 1845–1926), min farfar, blev först fil dr i matematik (på en avhandling 1869  om ”Indicekalkylen”) sedan godsägare och ägde Seckestad vid sjön Ymsen i Trestena socken i Västergötland. Han gifte sig 1882 med Louise Hamilton (1860–1938). William genomgick flera lantbruksskolor innan han tillträdde Seckestad, som han fått köpa av sin far Charles. ( Han fick under trettio år amortera sina skulder).

Farfar hade ett väldigt gott minne liksom flera i släkten Dickson. Dessutom var han, enligt faster Hedvig (1:3:2 3) kolossalt bildad och beläst och den ömmaste och mest kärleksfulle far, som hon beundrade inte bara för detta, utan kanske mest för hans osjälviskhet och rättrådighet. Hon berättar bl a att, när  hennes mormor måste resa till Uppsala hösten 1881 för att genomgå en stor operation, reste William med sin blivande svärmor i stället för hennes make, som ansåg sig för klen att följa med. William stannade kvar där tills hon var så kry att hon kunde resa hem, vilket väl tog några veckor.

Williams och Louises bröllop ägde rum i hennes föräldrahem i Örebro med tärnor och marskalkar. De nygifta avreste med tåg till Seckestad och hämtades vid Moholm station av ekipage med två vita vagnshästar från Seckestad. Min farmor beskrivs som en ovanligt duglig husmor, redbar och varmhjärtad under den kanske lite sträva ytan. Att hon var sträng mot barnbarnen har även min kusin William Hamilton (1:3:2 3:4) intygat, men hon blev med tiden allt mjukare. De fick tre söner, av vilka en dog som liten, och två döttrar. År 1907 sålde de Seckestad och flyttade till Stockholm, först till Engelbrektsgatan sedan till Artillerigatan 6 mitt emot hovstallet, där de bodde till sin död. Det var där mina föräldrar och jag fick en första tillflyktsort när vi kom till Sverige.

Farfar minns jag som mycket snäll. Han hade en länstol invid fönstret och där bakom fick jag ha en uppdragbar säl. Han dog år 1926. Farmor minns jag också mycket väl. När jag arbetade i närheten av Stureplan brukade jag uppvakta henne med vårblommor på hennes födelsedag den 2 maj.

Deras äldste son, William (1:3:2 1) föddes 1883 och dog redan 1916. Han var kavallerilöjtnant. Jag tror att han dog till följd av att han störtat från en häst. Min äldsta faster, Hedvig (1886–1978), som också skrivit om Dicksonska släkten och där jag hämtat en del uppgifter, var gift med Percy Hamilton, även han vid kavalleriet, först i Strömsholm. De ägde senare Tisenhult i Östergötland och som pensionärer en villa i Uppsala, där han var universitetsridlärare. Min faster Hedvig var en enastående människa, delvis lik sin mor men så fantastiskt tapper. Av sina fem barn hann hon förlora fyra, alla lika tragiskt, och hon överlevde även sin yngre ogifta syster Agnes (1:3:2 5), som hon särskilt på senare år hade mycket trevligt tillsammans med. Dessutom bodde hennes son med familj och tre söner långt bort: Strömsholm, sedan i Skåne och i Halland och just, som hon ämnade flytta närmare dem, blev hon så sjuk att hon måste stanna i Uppsala. Ändå var hon alltid lika positiv och intresserad av oss, hennes brorsbarn och beklagade sig aldrig.

Min faster Agnes (1895–1970) bodde med sina föräldrar så länge de levde. Hon hade olika sekreterarjobb. När jag åt middag hos farmor ibland gick Agnes med mig på bio. Hos farmor fanns också Ada, hembiträdet, som hade följt med från Seckestad. Hon kom också ut till Norrviken ibland för att servera på mina föräldrars middagar. När farmor hade dött, flyttade Agnes till Erik Dahlbergsgatan.

Hur det nya livet de första åren i Österrike tedde sig för pappa vet jag nästan inget om. Det finns egentligen inga upplysande brev bevarade. Bättre dokumenterat blev det först när mamma  (Lucette) ”kom in i bilden” 1914.

Min mormor Silvia Schmidt (1861–1944) har vid cirka 60 års ålder skrivit en slags släktkrönika som börjar i slutet av 1700-talet och går vidare, huvudsakligen på den kvinnliga linjen, ända till vår tid. Följande är ”saxat” från denna.

Den 7 juni 1914 går Lucette Schmidt på Derbyt i Wien tillsammans med sina vänner från nuvarande Tjeckien och en god vän till dem, en löjtnant Dickson. Efteråt går de alla fyra hem till familjen på te. Den 25 juni åker hon ut till dessa vänner på deras gods. Den 28 juni 1914 sprids nyheten om attentatet på tronföljaren och hans gemål. Den 1:a juli ringer Lucette hem till sina föräldrar och berättar att hon ämnar förlova sig med löjtnant Charles Patrick Dickson. Lucette kom till Wien dagen därpå och gick genast och mötte sin fästman vid stationen, ty han hade varit tvungen att inställa sig vid regementet dagen innan. Han kom nu för att anhålla om hennes hand. Han stannade hela dagen och föräldrarna tyckte han var så sympatisk att de tyckte att det kändes som om de alltid hade varit bekanta.

Patricks föräldrar (William och Louise, som händelsevis hade varit i Dresden för att hämta hem sin yngsta dotter Agnes), reste efter ett telefonsamtal genast till Wien, tog in på Grand Hotel och kunde redan samma kväll komma till Gisela Strasse på improviserad förlovningssupé. Sedan blev det flera middagar och utflykter tillsammans de följande dagarna.

Den sista augusti 1914 blir det allmän mobilisering och Patrick måste genast rycka in. Nu träffas inte det unga på en tid men de skriver brev så att pennorna glöder. I oktober åkte Lucette till Pardubitz där Patrick varit förlagd före krigsutbrottet och där han hade en våning. Bland annat tog hon med sig hans rara lilla hund, en irländsk terrier, som han hade haft med sig från Sverige. Kriget rullade vidare och i Wien följde man ivrigt utvecklingen på alla fronter. Det gick bra för Österrike och även för Tyskland än så länge.

I slutet av januari 1915 kom Patrick till Wien i åtta dagar, hans första permission.

I slutet av maj blev det ett uppehåll i Patricks brev och oron växte. Så småningom kom ett meddelande från fronten på uppdrag av maken till mormors bästa vän, som var general, att Patrick blivit lätt sårad, ”endast köttsår”. Han hade träffats av en kula som gått in i vänster axel och ut på andra sidan. Snart kom även kort från Patrick och senare telegram om var han befann sig. Silvia (min mormor) och Lucette reste genast dit och fann honom på ett av sjukhusen. Senare kom han till Wien på fyra veckors sjukpermission.

De började nu planera för bröllop, planer som hade avbrutits så abrupt av krigsutbrottet. Många papper skulle ordnas. Lucette hade redan övergått till protestantismen men mycket återstod att ordna med svenska legationen. Mormor möblerade om ett av rummen i våningen som ett kapell för detta krigsbröllop. Stor dramatik, det sista av de viktiga dokumenten kom med bud först klockan fyra på eftermiddagen den 26 juni 1915, samma dag som bröllopet hölls. Lucettes brudklänning, som var helt i spets, hade burits av hennes mormors mormor omkring år 1805. Närvarande bröllopsvittnen var bland andra Sveriges ambassadör baron Beck-Friis. Brudparet avreste genast på bröllopsresa varefter de tidvis bodde i Pardubitz men gjorde täta besök i Wien.

Senare insjuknade Patrick i en svår halsfluss som blossade upp igen så att han slutligen blev inlagd på sjukhus för att operera bort halsmandlarna. Efter en tid fick han återvända till fronten.

Lucette hade redan under förlovningstiden börjat ta lektioner i svenska hos en dam som hon fått kontakt med genom bekanta. Nu anmälde hon sig också till en kurs vid en lantbruksskola, då hon och Patrick drömde om att kunna köpa ett litet gods när freden kom. Ett tag hjälpte hon också till på ett krigssjukhus, men efter en tid upptäckte hon att hon var gravid. På hösten 1916 föddes jag, till stor glädje för de ensamma damerna.

Kriget fortsatte och efter hand blev livet och matförsörjningen allt svårare. Min första sommar bodde vi på landet och mormor var kvar där med mig i september 1917 då mamma och pappa reste till Sverige och Stockholm under hans permission. De skulle hälsa på och presentera mamma för släkten. 1918 vistades vi också på landet. Där kunde man äta upp sig och få med sig en eller annan fläsksvål hem till Wien. Det jag särskilt minns att jag hört berättas är, att i Wien blandades malda hästkastanjer i brödet och att man smälte fläsksvålstärningar och brynte mjöl i flottet och spädde med vatten för att få en soppa, ”Einbrenn-suppe”. De knapriga svålknölarna var en delikatess.

Krigsslutet var mycket dramatiskt: Tidigare hade pappas regemente kämpat i nordnordost, i Galizien, som tillhör nuvarande Polen. Men det blev sommaren 1918 förflyttat till den italienska fronten i närheten av Trieste. September och halva oktober förflöt ganska lugnt med nästan dagliga italienska luftanfall som inte gjorde nämnvärd skada. Då var det viktigare att skydda sig mot malariamyggorna med nät för fönstret på nätterna. I slutet av oktober förvärrades situationen genom intensifierade italienska angrepp och ännu mer den revolutionära stämningen hos vissa egna trupper bestående av bl a jugoslaver och serber.

Efter kejsar Karls sista manifest att dubbelmonarkin ombildats till en förbundsstat i vilken de olika nationaliteterna skulle få självständighet blev fronten ohållbar. Den 31 oktober skriver pappa till Wien att han förutser att postgången kommer att försämras avsevärt och att man antagligen väntar på befallning om avmarsch. I nästa brev till Wien den 13 november från Klagenfurt skriver han att han bifogar brev från den 31 oktober som han aldrig kunnat posta. Pappa berättar senare i november i brev till sina föräldrar i Stockholm:

”Utrymningen övergick i huvudlöst tillbakarusande av alla trupper. Vi voro hela tiden utan överbefäl och nyheter. Vårt regemente höll som väl var ihop och så lyckades vi efter 14 dagars marsch över Krain och Alperna uppnå tyskt område dvs trakten av Klagenfurt med alla våra vapen, förråd och träng. Men det var kritiska dagar bland den fientligt sinnade slovenska befolkningen, som dessutom försökte hetsa upp den tjeckiska delen av vårt manskap mot oss. Tillståndet på järnvägarna i trakten av Laibach och Treist var livsfarligare än i skyttegraven, men uppåt landet var ordningen bättre så att vi efter fyra dagars järnvägsresa över Bayern ankommo till Brüx utan förluster”.

Så småningom kunde han återvända till Wien och min mormor, mamma och mig. Vi hade hållit oss inomhus och inte känt av revolutionen särskilt mycket, men livsmedelsförsörjningen höll på att bli katastrofal. Första dagarna i december sände pappa in sin ansökan om avsked från österrikiska armén. Utrustad med rekommendationsbrev sökte han upp ett flertal företag, särskilt sådana som hade förbindelse med Sverige. Det var emellertid alltför många före detta anställda som sökte sig tillbaka till sina anställningar efter kriget för att han skulle få någon bra plats.

Strax efter krigsutbrottet, 1914, blev pappa utnämnd till ”Oberleutnant” och Charles och Amalia Dicksons andre son, William, (1:3:2, 1845–1926), min farfar, blev först fil dr i matematik (på en avhandling 1869  om ”Indicekalkylen”) sedan godsägare och ägde Seckestad vid sjön Ymsen i Trestena socken i Västergötland. Han gifte sig 1882 med Louise Hamilton (1860–1938). William genomgick flera lantbruksskolor innan han tillträdde Seckestad, som han fått köpa av sin far Charles. ( Han fick under trettio år amortera sina skulder).

Hur det nya livet de första åren i Österrike tedde sig för pappa vet jag nästan inget om. Det finns egentligen inga upplysande brev bevarade.

Bättre dokumenterat blev det först när mamma  (Lucette) ”kom in i bilden” 1914.