
Mari-Ann med
Tuva-Lill (nordsvensk travare) Januari 2002 |
Några minnen från min tid som diplomatfru och
mitt liv på Hovstallet
Av Mari-Ann Skiöldebrand (2:3:1 1:2)
Förord
Min moster har nu, på sin ålders höst, fått lust
att skriva ner sina upplevelser som diplomatfru
och
om livet på hovstallet. Eftersom hon inte har
några egna barn, tycker hon att de efterlevande
i
familj och släkt, bör få veta vad hon egentligen
haft för sig och hur livet för henne har artat
sig.
Johan Lewenhaupt
Mitt
liv som diplomatfru
Jag gifte mig med Knut Thyberg år 1956 i
september. Han var då andre sekreterare på UD
och hade just fått reda på sin förflyttning till
svenska FN-delegationen i New York. Vi tyckte
det lät mycket
spännande och vi gladde oss båda två att åka
till Amerika. Bröllopet stod i Hyltinge kyrka i
Sparreholm en mycket blåsig höstdag.
Eskilstunakuriren lär ha skrivit dagen därpå
“ett stormigt bröllop i Hyltinge kyrka...”
|
Mamma, som inte hört talats om vem Knut Thyberg
egentligen var, hade dessförinnan ringt upp
personalchefen på UD och sagt: “God dag, god dag, detta
är grevinnan Ann Wachtmeister född Dickson. Min dotter
ska just gifta sig med Knut Thyberg och jag undrar
mycket vem denna herr Thyberg är. Man vet ju aldrig vad
det är för människor som kommer in på UD nuförtiden.”
Detta fick jag reda på först efter några år. Gudskelov!
I New
York hittade vi en liten möblerad våning på 37:e gatan
och 17 våningar högt upp. När luftkonditioneringen gick
sönder kom en reparatör och tog ut den ur väggen och man
blickade ner 17 våningar, där folk såg ut som små myror.
Då fick man inte vara höjdrädd minsann. Knut såg jag
knappast till om dagarna för Ungernrevolutionen och
Suezkrisen blevo ju aktuella och det arbetades
frenetiskt i
FN-skrapan. Dag Hammarsköld var då general-sekreterare
och ambassadör Jarring var chef för svenska
FN-delegationen i New York.
Agda Rössel
kom ner som ambassadör för mänskliga
rättigheter. Hon var en av våra första kvinnliga
svenska ambassadörer. De manliga kollegorna
tyckte att hon var rätt löjlig och fånig. Hon
satt alltid i utrikesminister Undéns knä på
vägen från svenska delegationen ner till
FN-skrapan. Hon skulle dessutom ut och dansa i
Harlem då och då. Knut utsågs till följeslagare
och jag fick snällt stanna hemma, även om det
hade varit jättekul att få vara med. En dag satt
jag nere i generalförsamlingen och lyssnade.
Nikita Kruschev, då Sovjetunionens högste chef,
blev rasande på president Kennedy, som hade
skickat fartyg till Cuba.
”Krusse” tog
av sig skon, och bankade den allt vad han orkade
i bordet av ilska. Numera är det knappt några
ungdomar som tror på detta när man berättar det.
Det låter stenåldern tycker alla.
Själv hade jag det förfärligt trevligt i New
York bland alla underbara affärer, museer och
operabesök. Knut var mycket musikalisk och lärde
mig, okunnig som jag var, allt om olika operor.
Han gick alltid igenom librettot och spelade
musiken från sina skivor så jag lärde mig att
känna igen musiken och kompositören. Det tackar
jag honom mycket för. Musiken har också betytt
mycket
hädanefter. |

Jag bläddrar
lätt i bokhyllan i en
ny "stass" från Saks, 5th avenue i
New York. |
Knuts
mamma var amerikanska och hade sin släkt I Rhinebeck NY
dit vi styrde kosan över
weekenderna. En sån flott, generös och omtänksam svärmor
är det inte många som fått uppleva.
Hennes man var svensk ambassadör i Portugal, så Knut var
ett diplomatbarn, som var van vid att
flytta omkring i världen.
Vi flyttades efter tre år till ambassaden i Washington
DC, som verkade som en småstad jämfört med
New York. Erik Boheman var där ambassadör, magnifik som
en fasantupp, och Knut och jag
kallades “de unga tu” hela tiden av hans fru. “De unga
tu” skulle komma och hälsa på alla som
arbetade på ambassaden, eftersom vi var nyanlända.
Vi bilade mycket i landet och jag reste dessutom med
Knuts syster och man till Mexico, där vi var
en hel månad och tittade på pyramiderna Chichenitza och
Uxmal och vulkanerna Popocatepetl och
Iztaccihuatl. Oerhört intressant. Blev naturligtvis
utsatta för Montezumas hämnd men tillfrisknade
rätt snart.
Under tiden som vi bilade till Mexico, flög bagageluckan
upp flera gånger och ut trillade våra
väskor. Min svåger kallade Git och mig för ”the
doubletrouble”, när vi inte ens kunde stänga
bakluckan ordentligt.
Efter
ytterligare några år förflyttades vi hem och
sedan till Bonn, då man fick borsta upp sin
tyska igen från skoltiden. Staden ligger vackert
vid floden Rhen och vår ambassad ansågs vara en
viktig post för Sverige och arbetsbördan där var
enorm. Klimatet var hemskt dåligt, då hela
Rhurområdets rök alltid låg som en dimma över
Bonn, och jag mådde aldrig riktigt bra de där
åren.
Därför kom förflyttningen till Teheran 1961 som
en Gudagåva och som en saga ur Tusen och en
natt, vilket det också blev.
Teheran i Persien blev min favoritpost med Knut.
Vilken pärla! Precis det liv som jag tycker om.
Jag skaffade mig en arabhingst och red omkring i
öknen bland kameler, getter och får i en salig
blandning.
Teheran
ligger vid Elbrusbergen som är 3500 meter höga
och där man kan åka skidor på vintern.
Landet har ett torrt och varmt klimat och med
lite bevattning i trädgården blir allt grönt med
detsamma och rosorna blommar för fullt.
|

Min man Knut
Thyberg på promenad i
Elbrusbergen. |
Dick
Hichens-Bergström, gift med Marianne Höök, var då vårt
ambassadörspar och man kan säga att det
var liv i luckan. Hon var ju journalist och ville gärna
rapportera om det politiska och ekonomiska läget i
landet. Hon skrev ju i Veckojournalen bland annat att
hon avskydde att stå under kristallkronor och
hälsa på folk. Sverker Åström var tvungen som polchef
att förbjuda hennes skrivande, det var ju Dick som var
ambassadör!

Vår ambassadör i Teheran, Dick Hichens-Bergström, gift
med Marianne Höök, journalist, tittar på en ny eventuell
plats för en ny ambasad
Vi flyttade in i ett
nybyggt hus uppe i Shemiran med en jättestor terrass
uppe på taket, där vi låg och
sov på nätterna, vilket var svalare än sovrummet. Man
vaknade av alla getter och får som vallades
ut i öknen samt av att alla andra människor, som också
låg och sov på sina tak och som steg upp i
sina pyjamas samtidigt som vi för att börja sina
arbeten. Sängkläderna var alldeles varma av solen
när man kröp ner igen i sängen på kvällen. Som tur var
hade vi en pool, som man kunde svalka av
sig i.
Det fanns även en öppen spis, som alltid rykte in i
vardagsrummet. I köket fanns gasspis och
fotogenkylskåp, som också rykte in, så att taket blev
svart. Då var det veken, som skulle klippas och
skåpet sotas i största allmänhet.
Hossain, vår allt i allo, lärde sig att laga mat hos
oss, och jag kunde ringa nerifrån stan och upp till
Shemiran och be honom att göra en ostsufflé och lite
sallad till lunch.
 |
 |
Hossein
öppnar järndörren till vårt hus i Teheran |
Tvättmadamen i "chada" i köket i Teheran.
|
Tvättmadammen kom en gång i veckan med ett jättestort
plåtkar att tvätta i. Hon satt på huk i köket
som en kråka och hade sin chador (slöja) fastsatt i
munnen, så den inte skulle trilla av henne. Ve den
som fick se hennes ansikte, armar och ben. Hon använde
alldeles för mycket tvättmedel, så man såg
henne knappt för allt skum. Tandlös, vänlig och
hjälpsam, vandrade hon hem igen med sitt stora,
tomma plåtkar lycklig över att ha fått en rejäl slant
för arbetet.
En gång i veckan kom en försäljare till dörren och sålde
kaviar för 70 kronor kilot i en blå burk med
en bred gummisnodd runt om. Det var mums och kattens
mustascher! Sopgubben kom med en
gammal knarrig skottkärra varje dag och hämtade soporna.
Han tog vara på allting, plåtburkar,
tidningar och andra bortkastade saker, som han tog hem
till sig.
Varje
eftermiddag gick jag ner till Teheran för att
titta på mattor hos Aziz och Blour, drack
Coca-cola och satt på en matthög med vår hund
Lollo, som fick sitta på en egen matta!
Där fick jag lära mig om alla olika knutar,
växtfärger, mattornas namn och vilken del av
Persien de kom ifrån. Det är fortfarande mitt
stora intresse och jag går fortfarande runt i
mattaffärer och snokar.
Adam
Moltke-Huitfeldt, den danska ambassadören i
Teheran umgicks jag mycket med. Vi red och köpte
mattor
tillsammans. Tyvärr hade vi samma smak, så det
gällde att vara först. Margit och Adam voro ett
särdeles
vackert par tillsammans, perfekt värdpar, alltid
mycket god mat av högsta kvalité, flotta och
trevliga
på alla sätt. |

Hos Blour och
Aziz, matthandlarna på Khiabane
Ferdowsi i Teheran. |
När de åkte
hem på semester, fick jag alltid ta hand om
deras papegoja i bur. Den tyckte aldrig om mig.
Den satt visserligen på min axel, men ögonen
blev små och elaka. Passade man sig inte så fick
man sig ett tjuvnyp. Sommaren 1962 blev det en
otäck jordbävning i och utanför Teheran. Knut
och jag var vid Kaspiska havet på andra sidan
Elbrusbergen och tältade med en amerikanare från
deras ambassad. När det var läggdags i tälten
hörde jag något som om en lastbil körde förbi
alldeles utanför. Tänkte då, vad sjutton kunde
det vara. Vi bodde ju mitt ute i ödemarken, där
inga vägar fanns. Väl hemkomna till Teheran fick
vi höra av Hossain att vår pool hade lagt sig på
sidan och vattnet hade runnit ut. Lollo hade
ylat för fullt, det hade blivit sprickor i
marken och uppstått ett fasligt oväsen. Alla
lerhyddor voro förstörda och omkring
16 000 människor hade omkommit.
Vattenförsörjningen som gick i quanatter under
jorden var ju de första som rämnade.
Jappen Nylander, arkeolog, och jag, åkte ut med en buss
till det värsta området med förnödenheter
såsom te, bröd, vatten och medikamenter. En sorglig syn
med människor och djur, som var levande begravda. Vi låg
över i ett militärtält, bland läkare och
militärer om vartannat. Själv fick jag
epidemisk gulsot efter en vecka och forslades hem till
epidemisjukhuset i Eskilstuna. Där låg jag isolerad i en
månad utan att få röra mig med sex andra gula
tanter. |

Familjen Moltke Huitfeldts papehoja,
som jag skötte när de voro på
semester i Danmark. |
Mamma och syster Margaretha
fick stå på en uppbyggd ställning med en planka på och
vinka utanför fönstret till vår sal. När jag
äntligen skulle få åka hem var benen som spagetti och
jag kunde inte gå utan stöd. Så vackra och
smala ben har jag aldrig haft varken förr eller senare!
Jag hann ju att läsa rätt mycket under denna månad och
Höken skrev faktiskt några kul och roliga
brev. Hon berättade bland annat att Röda korset hade
skickat ner massor av filtar och varma kläder,
som skulle delas ut bland de drabbade. Men var hittade
man dem, jo i basarerna, där de såldes för
dyra pengar. Där ser man, det är så det går till, om man
inte själv ser till att sakerna kommer på rätt
plats.
För att återgå till Teheran blevo Knut och jag bjudna
till shahen och Farahdiba på middag i
Golestanpalatset. Dick och Höken var hemma i Sverige.
Anledningen var den att drottning Juliana
och prins Bernard skulle komma på stadsbesök med sin
uppvaktning och utrikesminister, som alltid
följer med på utlandsresor. När shahen och shabanou tog
emot oss i Golestanpalatset med
påfågelstronen som glittrade av guld och väggarna som
var beklädda med mosaik i olika färger, fick
jag faktiskt nypa mig i skinnet och trodde att jag
drömde.
Vi hälsade först på shahen och Farahdiba och de övriga
fina gästerna. Därefter ställde vi oss sedan i
en rund ring kring värdfolket. Plötsligt såg jag hur
utrikesminister Luns, lång och stilig,
promenerade över mot oss för att säga någonting. “Aber
hast du mir gesehen“, det var mig han ville
hälsa på och presentera sig för. Vi stod och pratade en
stund, sedan gick han med stora steg tillbaka.
Knut blev jätteförvånad och undrade om vi kände varandra
sedan tidigare. Jag måste ju säga att jag
hade en jättesöt klänning i chiffong och i håret hade
jag en tunn roulau av klänningstyget, som knöts
i en liten rosett i stället för den vanliga skenan i
håret. Ja, ja, det är alltid roligt att bli uppvaktad
och
uppskattad! Vilken härlig kaviar och middag det sedan
blev!
Jag hade fått lov att köpa en Volvo sport i Beirut för
10 000 kronor av Volvorepresentanten där. Det
var ju ett jättebra pris redan då. Så Knut och jag
accepterade med glädje anbudet, “men du får
hämta den själv och ej köra ensam hem med den till
Teheran. Hitta någon hygglig svensk, som skall
till Bagdad, så kan jag hämta dig där“, sa Knut. Sagt
och gjort. Jag flög till Beirut och lyckades hitta
en svensk affärsman som skulle till Bagdad. Det var ju
skönt, så man kunde turas om att köra. Det
är lång väg och tar en hel dag från morgon till kväll.
Man ska igenom Syrien till Irak med ny bil och
med papper i det oändliga. Nu hade det inte gått.
På natten en timme innan Bagdad mötte vi en stor
tankbil, som körde mitt på vägen och tuschade
min nya bil, som fick plåtskador på vänster sida över
framhjulet. Själv åkte tankbilen förbi utan att
stanna. Vi fick med handkraft försöka böja upp plåten så
att man kunde köra igen lite sakta.
Hyenorna ylade omkring oss men vi lyckades att nå Bagdad
i alla fall och jag fasade för att ringa till
Knut och berätta om eländet. Jag visste ju svaret: “Ja
det är ju det jag alltid har sagt: kvinnor ska
inte köra bil.”
I alla fall flög Knut till Bagdad nästa dag och vi tog
oss sakta hem till Teheran. Att få en ny plåt från
Sverige tog två månader. Många gånger när jag parkerade
vid matbutiken i Teheran hade jag en lapp
på rutan av hugade spekulanter. Alla tyckte att bilen
var riktigt fräsig. Vi körde den till sist ända
hem till Sverige genom Grekland och parkerade den i
Stockholm i Narvaallén.
Nästa dag var den stulen och hittades slaktad av polisen
i Täbyskogen. Och inte var den försäkrad
heller. Det var valdag i Sverige och Knut gick inte och
röstade av ren ilska. Bilen fick köras bort till
skroten för 150 kronor. Det var slutet på den sagan.
Fick en dag en förfrågan om jag ville hjälpa till att
inreda en god väns hus i Teheran. Jag tackade
genast ja och med min lilla Volkswagen som jag hade då,
for jag omkring och hittade en massa
roliga gamla persiska möbler och tyger nere i basaren.
Det mest lyckade var matsalen, som bestod
av ett fyrkantigt bord, vilket man lade ett täcke
ovanpå, som räckte ända ner till golvet. Under
bordet hade man en behållare med glödande kol. Det
kallades för en korci. Man satt på kuddar och
stack in sina fötter under bordet och värmde sig.
Hittade också ett roligt överkast i plysch med en
jättestor tiger på. Ja, det var ett par roliga veckor.
Tyvärr tog jag inga bilder när allting var färdigt.
Efter ytterligare några år blev Knut förflyttad hem till
Stockholm, och vi fick lämna vårt underbara
Persien och vår lilla hund Lollo till en annan familj.
Hörde efteråt att Lollo sprang tillbaka och satt
utanför grinden och ylade, vilket tog mig mycket hårt.

Hundarna Lollo och
Tabby undrar om
de vågar gå ut i snön. |
Efter 15 år kände jag att diplomatlivet inte var min
grej. Jag kunde inte föreställa mig att alltid ha
luncher, middagar och cocktailpartys med flyttning vart
fjärde år. Jag längtade helt enkelt och
simpelt hem till naturen och djuren. Väluppfostrad som
jag var, tog det mig en lång tid innan jag
vågade öppna min lilla näbb och berätta för Knut att jag
ville skiljas. Det gick förvånansvärt
smärtfritt och Knut var mycket förstående och vi skildes
åt som goda vänner. Allt har en mening och det var 15 lärorika och
intressanta år i länder med dess olika seder och bruk,
som jag är mycket tacksam över att ha fått uppleva. Knut
ringde förresten häromdagen och önskade
mig en god jul, nu år 2015. Han är gift med en kvinnlig
finsk arkitekt och bor i Helsingfors och
fyller själv 90 år.
Mitt liv på Hovstallet
Nu började ett nytt liv hemma i Stockholm med alla gamla
skolkamrater från franska skolan, släkt
och vänner. Två år gick mellan skilsmässa och
hovstallet. Jag levde inte loppan direkt men hade
väldigt kul med dans och nöjen i god stil och njöt av
friheten. |
På landet hade jag
mitt lilla hus
Lyftinge, där jag spenderade veckohelgerna.
Fru Lethin, som då hyrde en flygel på Sparreholms slott,
tog mig med upp till Sven Hörnell som
bodde i Riksgränsen. En härlig naturmänniska som flög
sitt Cessnaplan och fotograferade naturen.
Jag fick följa med i planet, hålla i kameror och
filmrullar. Vi flög i augusti över hela Sarek där allt
var svart och vitt, vatten och snö. Jag kom ihåg att jag
tänkte: ”störtar vi nu, spelar det ingen som
helst roll, för nu har jag sett det vackraste som
finns!” Köpte sedan några svartvita förstoringar av
Hörnells rika fotoproduktion. Luften, oändligheten och
vidderna gör att man glömmer sig själv och
bara njuter av tillvaron och känner sig frisk både till
kropp och själ. Det är den bästa medicinen som
man kan tänka sig.
Fru Lethin och jag åkte ner till Narvik en dag och köpte
färsk kveite (hälleflundra), som vi sedan
tillagade på kvällen vid Riksgränsen och som vår värd
var mycket nöjd med. På hemresan till
Sörmland tog vi inlandsbanan tillbaka för att hälsa på
Hörnells syster som var ”postfröken” i
Dorotea, en mycket rejäl och duglig person. Hon bakade
rullrån på vedspisen, som hon kallade för
”postrån”! Jag fick med mig en hel påse hem, jag som
älskar kakor och goda var dom!
Pappa Welam Wachtmeister, som ville ha en snäll häst på
gamla dar, tog kontakt med Hans
Skiöldebrand som då var på K1 i Stockholm och jag blev
kontaktperson. Vi var ute och red
tillsammans och lärde känna varandra och upptäckte många
gemensamma intressen. Han blev i den
vevan utsedd till chef för Hovstallet. Vi körde ofta ut
till Waldemarsudde i ur och skur med
kronprinsessan Victorias lipizzanerspann.
Jag bodde då och då över i Hovstallet, men se det gick
inte för sig om man inte var gift. Så vår vän
Phrillo von Celsing från Biby som ofta var på
Hovstallet, gav mig en klapp på rumpan och
meddelade att nu får ni allt göra slag i saken, så vi
gifte oss några månader senare.
Hans skickade ett telegram till Phrillo med lydelsen:
“Tack för klappen på rumpan, nu har jag gift
mig med lilla stumpan.” Detta lästes upp på en av
Phrillos middagar på Biby och alla klappade i
händerna.
Livet på Uninstalled blev en dans på rosor i kärlekens
tecken och underbart att uppleva en
medmänniskas omtanke, humor, respekt och uppskattning.
Vi hade mycket roligt tillsammans med
resor både in- och utomlands och vi tyckte båda om
inredning, trädgård, musik och hästar ej att
förglömma. Hans hade en stor förmåga att prata med alla,
fixa det mesta och hjälpa till där det
behövdes på ett naturligt och trevligt sätt. Han gav mig
enormt mycket kärlek tillika generösa
komplimanger, vilket är rätt ovanligt för svenska män.
Han skrev alltid långa kärleksbrev, som lades
under min kudde i sängen varje gång han skulle åka bort,
även bara upp till Stockholm.
Hans har tre mycket duktiga och trevliga söner med
fruar, barn, barnbarn och barnbarnsbarn som
ger mig stor glädje.
Hovstallet var som ett litet kungadöme i sig. Bilen
tvättades varje morgon. Lipizzanerna stod
förspända för vagnen varje morgon klockan åtta, då vi
körde en timme ute på Djurgården. Hade
dessutom förmånen att få gå gratis på Operan, Dramaten
och konserthuset, även nu som änka. Det
är helt fantastiskt.
Hans beskrivning på storleken av sin våning i
Hovstallet var följande: “När man står i hallen
och tittar rakt fram mot köksingången är det
samma avstånd som att skjuta älg.” Hans
beskrivning av storleken på Lyftinge var: “Man
tager dammsugaren och sätter den mitt i
vardagsrummet, så når man alla rum utan att
behöva dra ur sladden!”
Vår representationsvåning blev otroligt trevlig
och elegant med hjälp av Livrustkammarens fina
gobelänger och möbler omklädda i vackra tyger,
som jag fick välja själv.
Många voro de middagar med hästshower i
manegen, kul musik och därefter middag i vår
matsal på Hovstallet med kalaskokerskan, fru
Söderholm vid rodret. En annan gång hade vi
fiskmiddag i Östermalmshallen för alla vänner,
vilket blev mycket gott och lyckat. Kungen och
drottningen voro också med och Hans var
utklädd i en fransk basker och mustasch medan
han spelade på sitt tvåradiga dragspel Drömmen
om Elin och Under Paris broar.
Vid en resa ner till Österrike besökte vi spanska
ridskolan i Wien och bestämde oss för att köpa två
lipizzanerston nere i Piber, där själva stuteriet
ligger. Grevinnan Linde von Rosen var även med.
Det var hon som red på sin häst Castor ner till Rom.
Linde var mycket kul, slagfärdig och
hästkunnig.
|

Fin lunch på slottet vid Kungens giftermål med
Drottning Silvia. |
Hofrat doktor Heinrich Lehrner, som då var chef för
stuteriet, var mycket stilig och klädd i vackra
österrikiska kläder och var mycket korrekt. Under
lunchen tog Linde till orden och sade till värden:
“Herr Hofrat Sie haben so schöne lipizzaneraugen.” Han
nästan svimmade av lycka och Hans och
jag skrattade hjärtligt.
Allt resulterade i att jag fick köpa två ston för en
billig penning och Heinrich kom flera gånger till
Lyftinge på vintern, då vi åkte släde tillsammans.
Heinrich var även domare på en
lipizzanerutställning på Strömsholm, då en av mina ston
blev bäst in show, vilket jag naturligtvis
blev väldigt stolt över.
Hästarna voro ridna och inkörda och efter ett år tävlade
jag i parkörning på Strömsholm, Flyinge
och Tjolöholm tillsammans med Hans, som fick köra
kronprinsessan Victorias tvåspann. Det var
strid på kniven ibland, men Hans som var en gammal
kavalleristräv, vann överlägset över mig. Jag
var i alla fall glad över att hovstallskuskarna alltid
hejade på mig!
Många voro de skenturer med de livliga hästarna. Till
exempel när postbilen kom mitt på vägen och
var tvungen att köra ner i diket för att inte bli
krossad av ett skenande ekipage, som inte gick att
hålla förrän vägen slutade vid en lada. En annan gång
hade inspektorn satt ett taggtrådsstängsel över
vägen för att leda korna över till en ny hage. Jag kom i
ökad trav och såg ej stängslet. Hästarna
sprang rakt igenom taggtråden och det small som ett
pistolskott. Trodde att hästarna skulle bli halta
för livet, men ingenting hände. Tänk vad man har haft
tur många gånger.
Med åren skaffade vi tre lite lugnare hästar, som vi har
haft enorm glädje av. Nordsvenska travare -
alla efter Steggbest - som voro svarta med vita bläsrar.
Sigurd Lidström i Kalix-Nyborg i Norrbotten
var en rejäl hästkarl, hingsthållare, konstnär och
målade hästtavlor samt sydde fantastiska selar till
Beppe, Jeppe och Seppe! Vi var ofta uppe hos honom när
han körde sin häst Flora ute på
Kalixälvens is, där himmel och hav möttes.
Nerpackade med pälsar i hans rissla satt han och
berättade om allt folk som hade bott på öarna runt
omkring. Han talade så vacker klingande norrbottenmål
och det blev många oförglömliga
upplevelser. Han dog tyvärr vid 98 års ålder och man
glömmer inte en sådan genuin och kunnig
person som bara ägde en cykel, en lie och en häst. Frid
över hans minne!
Under tiden på Hovstallet, när vi körde hästarna ut till
Waldermarsudde, kom även gamla Vera
Sager i bil med sin chaufför. Chauffören gick ut och
vattnade hunden, medan Vera steg ut ur bilen,
när hon såg hästarna. Hon hade alltid sockerbitar till
dem och berättade när hon själv hade hästar
och körde på landet.
Detta resulterade i en inbjudan till hennes 85 årsdag i
Sagerska palatset, där vi alla drack te ur en
rysk samovar och där ryska prelaten, med enormt skägg,
spelade på sin balalajka. Sverker Åström
satt med värdinnan och talade ryska och man tycktes bli
förflyttad till 1800-talet. Betjänten sprang
omkring i vita bomullsvantar och serverade oss alla.
Själv hade fru Sager en modern kortkort
klänning från huset Courrèges i Paris, sydd på
Märthaskolan. Ja, allt var som i en saga. Vera Sagers
man Leo var svensk och delegationsråd i Petrograd, när
han träffade sin fru Vera, som var dotter till
en rysk diplomat.
Efter Leo Sagers död 1948, blev Vera en mycket rik och
eftertraktad änka redan vid 35 års ålder.
Enligt Leos önskan skulle Vera få bo kvar i Sagerska
palatset till sin död. Hon utvecklade en
välgörande verksamhet som bland annat resulterade i att
finansiera byggandet av en ryskortodox
kyrka och i övrigt stödja församlingen och den ryska
kulturen i Sverige.
En gång var Waldermarsudde fullt av små vita
champinjoner på ängen, där kungens får hade gått.
Jag hoppade raskt av ekipaget och plockade alla i min
hatt och sedan åkte vi hem och gjorde
världens bästa svampomelett. Detta nästan mitt inne i
Stockholm.
Hans var domare i fyrspannskörning vilket betydde många
roliga resor utomlands, bland annat varje
år till Windsor horse show i England. Där fanns allt i
hästväg, hoppning, dressyr, körning och
snygga ridkläder. En av fyrspannskuskarna var amerikan,
stor tjock och kraftig med cigarr. Han
ägde Johnson & Johnson, ett sjukvårdsföretag i Amerika.
Han tyckte att hans säng var för dålig på
hotellet i Windsor så han berättade: “I went out and
bought myself a new bed.” Undrar vad hotellet
tyckte.

Prins Philip kör sitt fyrspann i snöyra vid Windsor
Castle.
Sista kvällen bjöd alltid prins Philip och Drottning
Elisabeth alla kuskarna med fruar på middag på
Windsor Castle. Alla skulle hälsa och introduceras för
drottningen och ropades upp vid namn av en
betjänt, som stod vid dörren. När turen kom till Mr
Johnson, stegade han fram med långa kliv och
utslagna armar och sade: “Oh hello Maam och kramade om
henne. “Jag tror hon tyckte det var rätt
kul!
Sedan blev det en härlig middag med ett dixielandband,
som spelade upp till dans och prins Philip
svängde glatt sina lurviga ben, medan drottningen gick
hem till sig med sina Corgies. Decibelen var
så hög i gemaken, att även porträtten rörde sig på
väggen. Hade de varit levande, hade de säkert
nickat, stampat takten och viskat till varandra: “this
is a night to remember!”
En födelsedag att minnas
Jag måste få berätta om min 50-årsdag 1984, som blev
någonting i hästväg kan man gott säga! Hans
hade hittat en parkdrag (coach) på Vibyholms slott hos
Claes Bonde. Vagnen stod bortglömd i ett
utrymme där och hade tillhört familjerna Bonde och
Dickson. Den behövde renoveras och Claes var
flott nog att överlåta den till Hans med tanke på att ge
mig den i 50-årspresent. Det fejades, målades
och reparerades ett halvår innan. På den stora dagen
stod presenten på gården som ett stort inslaget
paket med ett brett gulblått band med rosett, som jag
skulle dra i vid invigningen. Hans spelade som
vanligt Drömmen om Elin på sitt dragspel och någon av
kuskarna öppnade sitt fönster och
trumpetade allt vad han orkade! Detta var ju helt unikt
och jag var mycket tagen av uppvaktningen.
Sedan leddes fyrspannet fram och spändes för coachen,
medan tio stycken vänner äntrade upp och
satte sig på alla olika säten, och ekipaget gungade lätt
iväg hela Strandvägen ut till
Waldermarsudde. Alla som såg oss måste ha trott att det
var en Ingmar Bergman-inspelning på
gång. Väl framme togs flaskor med champagne ut ur ett
mahognyförråd i vagnen och vi hurrade och
skålade med varandra. Hemresan gick bra, även om jag var
lite orolig för att en sådan gammal
klenod inte skulle hålla hela vägen. Jag skänker
verkligen alla , som varit med och förberett denna,
för mig oförglömliga dag, så många tacksamhetens tankar.
Efter alla trevliga år tillsammans med Hans, avled han
på Karolinska sjukhuset år 2003, 83 år
gammal. Han slapp ligga på långvården och var vital in i
det sista. Det blev för mig en chock, men
man får oanade krafter, som man inte trodde att man
hade. Hovstallet hissade flaggorna på halv
stång, vilket jag tyckte var både flott och rörande.
Jag har ju alla roliga minnen kvar med Hans, som ingen
kan ta ifrån mig, med hästar, resor, trevliga
vardagar och det lilla kungariket Hovstallet som är helt
unikt i sitt slag. När jag nu sitter ensam i 82
års ålder här på Lyftinge är det faktiskt riktigt lugnt
och skönt. Man bryr sig inte längre om vad
människor tycker om en, skönt att slippa hästarna med
ryktning och skötsel och bara ”vara” samt att
tänka tillbaka på allt trevligt jag har fått uppleva. '
Min trädgårdsmästare, Dennis, skottar snö när det behövs
och späntar stickor till öppna spisen. Det
är snart ingen som kan det längre. Själv ser han ut som
om han hörde till Hells Angels med långt
skägg, ringar i öronen, halskedjor och bälte med
dingelidong på och hårfläta på ryggen. Han lagar
och fixar allt åt min syster och mig, pantertanterna så
kallade.

Lyftinge där jag bott
sedan 1960.
En sak som jag verkligen saknar just nu är dock att inte
kunna köra min lilla nordsvenska travare
Tuvalill med bjällra och allt, förspänd för hästsparken
i det härliga snöföret som vi äntligen har fått.
Man upplever då naturen, tystnaden, friden och hästens
alla rörelser på ett rogivande sätt och
glömmer helt sig själv.
Ja, var sak har sin tid, medan livet går vidare.
Mari-Ann Skiöldebrand
Sida 1 av 1
|