Tre kvinnor inom Dicksonska familjen

Dessa porträtt är ett försök att i skrift påminna om min lilla muntliga
presentation av dessa tre kraftkvinnor vid släktträffen på Tjolöholm 26 maj 2002.

Ian Lauritzen (2:6:11:5:1), född 1943

Gertrude Caroline Dickson 2:6:10

1873–1969

Aunt Caline. Min Gudmor Aunt Caline ringde gärna klockan sju på söndag morgon. Hon ville förvissa sig om att allt var bra med hennes skyddsling. Hon var en av de få som förstod att det faktiskt kunde vara alldeles rätt att bilda familj så ung som jag var. ”Det blir så lätt för sent”, var hennes stilla kommentar efter att ha väntat ett helt liv på en kärlek som aldrig kom att förverkligas.

Hon fick gärna ringa när som helst. Hennes stöd gav kraft och inspiration. Aunt Caline hade vuxit upp i en stor syskonkrets och mycket tidigt fått en roll som moder Mehetabels särskilda omvårdare. När modern avled blev hon snart en nära följeslagare till sin betydligt mer dominanta syster Constance (Aunt Connie, även kallad the Owl).


Caroline Dickson i Storängen ca 1964

Aunt Connie var en lärarinnelik och sträng missionär. Hennes magnifika samling av indiska och ceylonesiska gudsdockor kunde hon förevisa på ett sätt som tog andan ur vilket litet syskonbarnbarn som helst. Skräck och förtjusning i ljuv förening. Numera finns dockorna hos William, tror jag. Aunt Caline kunde inte skrämmas. Hon var godheten personifierad. Gudfruktig och from. Ögonen hade en sällsam glans som förmedlade frid. Redan som mycket liten trivdes jag hos henne. Att sitta vid hennes fötter och höra henne berätta eller läsa ur bibeln var underbart.

Caroline t.h. (2:6:10) besöker sina bröder på Ceylon år 1906 tillsammans med sin storasyster Blanche
 

Det fanns en kraft i henne som jag faktiskt kan återuppleva än idag. Aunt Caline fanns alltid närvarande med brev, telefonsamtal eller besök. Med ålderns rätt blev hon alltmer fast i systrarnas gemensamma lägenhet på Badhusgatan i Södertälje. När Aunt Connie gick bort så blev hon nog ganska ensam. Ett helt liv i försakelse, helt utan självhävdande och anspråk.

En tjänande ande, en omvårdare, en sista utpost av ett gånget samhälle. Så långt från dagens uppfattning om självförverkligande, genreanalys och krav. Aunt Caline rymde en annan styrka. Något gåtfullt, evigt och rogivande. En riktig Gudmor. En brobyggare mellan generationer, mellan tidsepoker, mellan olika tidsideal och livsstilar. En riktig kraftkvinna.

Anna Johansson

1892–1978
 

Anna  föddes i Lerbäck i Närke. Som litet barn blev hon”bortauktionerad”, då  föräldrarna avlidit och omhändertogs av den bonde i trakten som begärde lägst  ersättning. Hon flyttade 1929 till Stockholm och blev trotjänarinna hos Karl och  Bell Fries i Storängen.

Aunt i Anna. ”Nu kutar vi!”. ropade Aunt i Anna och satte av i sina långa kjolar utmed kajen på Bohus Malmön. Anna, som tjänat som husa både i familjen Fries (aunt Calines syster, aunt Bell) och hos farfar Oscar, visste hur man tar en liten, ganska förtvivlad tioårig pojke.
Att få vara med Far på loven var alltid efterlängtat men blev oftast en stor besvikelse. Inte visse Far hur han skulle handskas med mig, han som nästan aldrig hade varit hemma ens, när han var gift med Mor. En militär, en otålig och ganska så hetlevrad charmör. Definitivt inte någon som kunde möta en brådmogen rätt trasig liten busunge.
Räddningen var Aunt i Anna. Så länge jag kunde minnas hade hon varit med på Drottningholmsvägen. Hon lagade maten. Jag tror hon deltog i allt.


Anna Johansson "Aunt i Anna" på Värmdö 1971 
 

I varje fall var det hon som hjälpte oss barn att valla skidor, stöpa tennsoldater och smussla undan det man inte ville äta upp. En barnens hjälte. Vid hennes säng fanns en kristallmottagare med hörlurar i vilka man kunde lyssna på radion. Jag minns att det alltid var gudstjänst eller nyheter. Rösterna var desamma som i den tidens journalfilmer bara ännu mer plåtaktiga i bakelithörlurarna. Aunt i Anna, det var så vi barn kallade henne och det blev med tiden så även Far och faster Teta tilltalade henne. Aunt i Anna var ingen vanlig tant. Hon hade en särskild blick för vad som verkligen var betydelsefullt. Hennes inlevelseförmåga och öppenhet gjorde att hon alltid kunde erbjuda en varm, generös famn både bokstavligt och bildligt till den som behövde.

Att få krypa ner i hennes säng trollade omedelbart bort alla dåliga  drömmar eller orosmoln. Aunt i Anna var Fars tröst. Kanske var hon en av de få  som han verkligen kunde ty sig till. Hon var också min stora tröst. ”Nu kutar  vi!” Det var besvärjelsen och kodsignalen till att sluta vara ledsen och  istället se framåt hur mycket som var kul. Tänk, vad det finns många vilsna små  pojkar idag som också skulle behöva få en stor, varm famn att krypa upp i. Någon som bryter de negativa cirklarna och kan sätta av i fart mot något nytt. En Aunt  i Anna som kan bygga broar mellan förtvivlan och hopp, mellan Far och son,  mellan allvar och lek. En riktig kraftkvinna.

Bell Margareta Dickson 2:6:11:1

1904–1979

 

Faster Teta. ”I svinstian där nere till höger på ängen bodde jag medan jag praktiserade på gården – där”, pekade faster Teta. Undrar på hur många platser hon hade praktiserat, gått på kurs, hjälpt till eller varit ledare. Jordbruk, matlagning, djurskötsel, vävnad, ystning, scouterna. Allt, allt, allt hade faster Teta gjort. Inte bara läst om eller prövat lite flyktigt. Nej, med hennes vilja gjordes allt ordentligt. Hon kunde det hon lärt och hon lärde hela tiden nya saker.
När min kreativa och företagsamma kusin Florence intervjuade faster Teta med bandspelare så kunde hon med mer fog än de flesta peka på orättvisan och smärtan i att bli gammal och upptäcka att få eller nästan ingen efterfrågade något av allt det hon kunde. Det var det som var svårt med att bli gammal, tyckte faster Teta.
Faster Teta gick sina egna vägar. I kraft av sin tro och sitt stora människointresse ägnade hon i stort all tid åt att hjälpa behövande. I hemvården, i praktiska sysslor i vardagen, i uppsökande av ensamma och lidande. Hon var alltid på väg från och till någon.
Teta betraktade alla med respekt och tillit. Redan som barn minns jag hur fantastiskt det var med faster Teta som tilltalade oss barn som om vi var vuxna, nåja, ganska vuxna.
 


Bell Margareta Dickson (2:6:11:1) i sin Västgötadräkt midsommarafton 1967 på Värmdö 

Hennes  sagor var riktiga berättelser, hon diskuterade och lyssnade på våra åsikter. En  märklig och otroligt stärkande upplevelse. Hon kunde varken jollra eller prata  barnspråk. Hon var en vän på våra villkor, vilket inte alltid mottogs så gott av  de andra vuxna. Senare har jag hört många nedlåtande kommentarer från Far och  andra om hur Teta lade sig i och inte förstod att hålla sig på avstånd. Tack och  lov för att det finns så egensinniga människor som faster Teta.
Faster Teta gick  sina egna vägar. Hon gjorde som hon ville, driven av sina egna ideal. Hon  fraktade halmbalar med linjebussen ut till Williams kor på Korsnäset. Hon lagade  tak, målade plank och tröstade gamla. Hon försvann aldrig när Mor och Far  skiljdes. Blod är tjockare än vatten tyckte Teta och blev under många år den  enda brygga Carin och jag hade till Far och till övriga Dickson-släkten. Hon var  alltid uppdaterad, berättade om kusinerna, om Fars nya familj, om gammalt och  nytt. Hon är den mest originella, levande och handlingskraftiga människa jag  mött. Odlade tomater på altanen på Dalagatan. I sådana mängder att hon inte hann  skörda. Oförstående inför att folk inte var tacksamma när de fick

tomater i skallen. Bara att tänka på faster Teta är spännande.
Hon lärde mig att poliser  och japaner är de bästa inneboende. Hon sparade på allt likt så många oss med  Dicksonblod. Allt kan nog komma till nytta någon gång. Även snören som är för  korta för att kunna användas. Faster Teta sparade inte endast på minnessaker som  fotografier och annat. Hon sparade på hela matsalsmöblemang. En gång hade hon minst fyra, alla med 6–8 stolar och några med sidoskåp. Hon tog hand om de  böcker som ingen förstod att uppskatta som t. ex. gamla religiösa skrifter på  engelska från sekelskiftet. Hon sparade på allt, stort som smått, en guldgruva  inte minst för den som var intresserad av dicksoniana.
Faster Teta var en  brobyggare mellan praktik och teori, mellan delar i familjen, mellan vuxna och  barn, mellan starka och svaga, mellan då och nu. Jag saknar ofta faster Tetas  vibrerande psalmsång i kyrkan, hennes ständiga närvaro och hennes, på  kyrkbasarer inköpta, stickade julklappsvantar. Tänk att det kan bli så rätt, när  man gör vad många andra anser vara helt fel. En riktig kraftkvinna.

 

 

Webmaster: Maud Dickson