Annie  Elisabeth Dickson 1:3:5:4

1887–1966

av Kajs Tidholm.(1:3:5 3:3)
Upplästes vid Dicksonska  släktföreningens årsmöte på Tjolöholm,
söndagen den 26 maj 2002 av Birgitta  Wahlman (1:3:2 2:2:2)
 

I den stora Dicksonska släkten har naturligtvis under  tidernas lopp funnits många märkliga och märkvärdiga personer. Jag ska berätta  om en av dem.
Hon hette Annie Elisabeth Dickson – visste någon här att den lilla  damen faktiskt en gång blev World Champion i fäktning? Det var i Paris och året  var 1918.

Men för att börja från början: En av Robert Dicksons söner var Charles  Dickson, läkare riksdagsman m m. En av Charles’ söner var James Henry Dickson,  vanligen kallad Harry, som ägde Wärnsta gård i Närke. Han och hans hustru Maria  från Riseberga fick fem barn, döttrarna Harriet och Kate – som blev min mor –  sönerna Allan, som dog redan vid två års ålder, och Ralph. Och så Annie  Elisabeth.
 

Om Ralph kan det vara intressant att berätta att han som liten  drabbades av en svår sjukdom. Många läkare konsulterades till dess en av dem gav  beskedet: Den här sjukdomen har hittills varit okänd i Sverige. Vi kallar den  barnförlamning. Det här måste ha varit ungefär 1895. Ralph fick en bestående  förlamning i höger arm och sida men blev trots det skicklig och framstående  advokat.
Men nu skulle det ju handla om Annie Dickson. Hon hade försett sig med  kloka och förutseende föräldrar – mor Maria översatte, så godsägarfru hon var,  en hel del romaner åt Norstedts förlag – och föräldrarna ansåg att Annie borde  ha någon utbildning, inte bara läsa för guvernant hemma på Wärnsta. Språk  naturligtvis och viss kontorsutbildning. Det var säkert mycket ovanligt på den  tiden. Hon kom så långt i sitt yrkesliv att hon under några år arbetade som sekreterare åt Carl Grimberg, som säkert någon minns som berömd historiker och  författare till Svenska folkets underbara öden, som kom ut i många band.
Det var  under åren i Stockholm, som Annie blev medlem av den kvinnliga Fäktklubben, där  unga damer i societeten 

umgicks och roade sig med att spela teater, anordna  soaréer men framför allt öva fäktning. Och Annie blev snart skicklig och  framgångsrik. Hon vann allt fler tävlingar och samlade alla tidningsutklipp i en  tjock pärm, som nu finns hos Föreningen för Fäktkonstens Främjande i Stockholm.  Det var inte stora rubriker på den tiden, bara små kortfattade notiser. Men den stora triumfen måste ha varit i Paris 1918, då hon blev World Champion på  florett. – Själv var jag inte ens född den gången och fick höra talas om  evenemanget långt senare. Men många år senare såg jag henne fäkta. Hon var då en  medelålders otränad dam och hennes motståndare var min storebror Hugo. Vem som  vann behöver jag kanske inte säga. Det tog kanske två minuter. Storebror var  mycket snopen och jag och min yngre bror desto mer förtjusta. Hugo var ung och  vältränad karlbergskadett, men det hjälpte föga.
Vad som hände efter  mästerskapet i Paris är jag inte riktigt säker på – jag var ju inte ens född på  den tiden. Men tydligen hade hon drabbats av tuberkulos och skickades, som  vanligt på den tiden, till ett sanatorium i Schweiz. Observera att den unga  damen reste ensam genom Europa – det var nog inte så vanligt. Jag tror att hon  fick vara på sanatoriet i ett par år, men när hon blivit frisk och skulle  återvända hem, var det inte längre till Wärnsta hon kunde resa. Egendomen hade  sålts till dottern Harriet och hennes man. Hennes far hade dött i januari 1920  och mamma Maria hade flyttat in till Örebro, där också brodern Ralph och syster  Kate med familj – min familj – bodde.

 

Annie bodde nu i en liten lägenhet i  Örebro och kom ofta på besök hemma hos oss och jag minns henne mycket väl. Hon  var mörkhårig och mörkögd, nästan lite sydländsk, hon var rolig, kvick och  ibland ganska skarp, och i likhet med en hel del andra medelålders ensamstående  damer ansåg hon sig vara expert på barnuppfostran. Det fick jag och mina bröder  ofta känna av men mamma tog det med ro. När jag blev tonåring hade vi ganska  mycket gemensamt, gick på utställningar och föreläsningar och nästan varje vecka  i simhallen. Det enda lite pinsamma var att hon ofta hade alldeles klargröna  silkesstrumpor, som jag inte sett maken till varken förr eller senare.
Antagligen var det under åren på sanatoriet i Schweiz, som Annie kom i kontakt  med och anslöt sig till Christian Science. Hon talade inte mycket om det, i  varje fall inte till oss barn. Det enda som jag säkert vet, är att hon bestämt  tog avstånd från alla slag av mediciner, medicinering: man skulle tro sig frisk!  Hade man feber och ont i halsen eller magknip och så småningom blev frisk igen,  så berodde det inte på doktorns recept utan på hennes förböner. Mina föräldrar  hade en annan uppfattning.
Det som sedan hände, mycket överraskande för släkten  i Örebro, var att Annie en dag mottog en kallelse till en befattning inom  Christian Science moderkyrka i Boston.   Det var kanske 1936 eller 1937 och sedan  hördes hon inte mycket av. Jag antar att hon var upptagen av sin nya verksamhet  och kanske tyckte att släkten därhemma varit oförstående. Och så kom det ett  världskrig emellan.
Vi trodde nog alla att Annie aldrig skulle komma hem till  Sverige igen. Men någonting måste ha gått snett där i Boston, jag vet inte vad,  men kanske var hon alltför kritisk och vågade ha en egen uppfattning, som inte  gillades. Det är bara gissningar.
Någon gång i slutet av 40-talet var hon alltså  tillbaka i hemlandet. Men inte till Örebro – där fanns ingen i släkten kvar  längre. Utan till Göteborg, där hon fick en liten lägenhet, ett rum och kokvrå  på Spaldingsgatan. Jag vet inte om hon försökte få kontakt med några släktingar  i Göteborg, men det blev i alla fall ingenting av med det.
Inte heller Chistian  Science i Göteborg hade hon, såvitt jag vet, någonting att göra med. Till slut  var visst jag, i Stockholm, den enda som hon hade närmare kontakt med, genom  brev, telefonsamtal flera gånger i veckan och mina besök ett par gånger om året.

  Hon hade det nog mycket svårt, ensam, fattig och klen. Jag är stolt över att jag  lyckades förmå henne att åtminstone ta vitamintabletter och så småningom fick  jag plats åt henne på ett pensionärshem. Och en sak till: en gång när hon var  djupt deprimerad, föreslog jag att hon skulle skriva sina memoarer. Då blev hon  glad och skulle börja genast. Men när hon dog i en hjärnblödning ett halvår  senare fanns ingenting skrivet. Bara ett längtansfyllt brev från Boston på  engelska om de gamla almarna i allén till Wärnsta.
 Så kan ett liv te sig: först  herrgårdsfröken med egen ridhäst, sen Carl Grimbergs sekreterare och  världsmästare i florettfäktning. Och Christian Science under många år i Boston.  Och slutligen ensam, ganska fattig och klen pensionär i Göteborg. Hon blev 78  år.


Annie Elisabeth Dickson (1:3:5 4)

 

 

Webmaster: Maud Dickson